Panikattacker och annat eftertänksamt

Jag är trött. Får panikattacker lite oftare än vanligt tycker jag.

Går in i en affär och är nästan färdig, när jag känner att jag snabbt måste ut. Eller dokumenterar på jobbet och får nånslags återvändsgränd. Det går inte. Jag kan inte tänka. Åker med bilen och vet plötsligt inte vart jag ska eller vilken väg jag ska åka. Stannar på en parkeringsplats och tittar men inte ser. Alla människor som går förbi, de är som i en slags hinna, så långt bort från mitt liv.

Men så sätter jag mig i lunchrummet och börjar prata och skratta. Jag är inte där, men plötsligt är jag ändå någon. Det är svårt att förklara och jag kan efteråt fundera över vem det var som satt där, som sa saker, pratade med andra människor. Det kan inte ha varit jag för jag kan inte prata så där. Jag tänker det ofta faktiskt. Att jag ju inte kan säga saker, att jag är en dålig människa. En mun som öppnar sig och stängs och däremellan faktiskt säger något.

Ja det är konstigt det där. Mitt fruktansvärt dåliga självförtroende. Och min mun som är liksom en maskin på nåt vis. Den säger saker och jag har inte tänkt ut dom – den bara öppnar sig och så kommer något. Visst är det konstigt?

Ändå har jag haft föreläsningar, utbildningar, handledningar och varit stöd både till föräldrar och deras barn. Förklarat, pratat, lyssnat. Ritat på whiteboardtavlor. Hur kan jag göra det? Alltså hur är det möjligt?

För när jag tänker efteråt så känns det så konstigt. Jag har stängt av den där eftertänksamma människan. Den som vrider och vänder på orden innan dom kommer ut.

I onsdags var jag och Gabriella till Dollar Store. Hon handlade och  handlade. Jag med, fast inte lika mycket. Sen kom det. Paniken. När vi stod i kö och hade massor av människor bakom oss. Hon betalade sitt själv och så var det min tur. Jag kände hjärtat klappa och var svettig och röd i ansiktet. Alla dessa människor bakom oss. Som såg. Fy det var hemskt. Vi packade in i bilen och sen skulle det letas efter än det ena och än det andra. Till slut kom vi därifrån.

Att få panik i en affär är så hemskt. Jag vill gömma mig nånstans.

Igår hade jag erbjudit mig att städa hemma hos henne eftersom vi var borta på hennes städdag och jag inte ville att de skulle krångla med henne. Allt gick jättebra, tills på slutet. Jag hade glömt mina mediciner i bilen och var för lat för att gå ut och hämta dom. Så dumt. Jag satte rätt det jag använt. Dammsugare och golvmoppen. Sen gick jag ut och körde därifrån. Ringde till Gabriella och frågade om hon kunde ringa och säga som det var till personalen, men hon ville inte. Det var kanske bra. Jag sa som det var och hon som svarat blev förtivlad. “Men oj hur går det nu, hur mår du?” Jag blev nog chockad, inte alls beredd på den vänligheten. Det kändes skönt. G var hos sin mormor förresten under tiden jag städade och fram till kvällen.

Ikväll ska jag ut med några tjejer som jag känt sen urminnes tider. Jag är nervös, men jag hoppas att det går bra.

IMG_0013

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s