Ångest

Nånting händer med mina lungor igen. Jag är rejält försämrad och borde uppsöka läkare. Och jag skulle ha åkt på konferens till Malmö. Och jag borde jobba. Och att förklara för min man hur jag mår, går inte. Och att ringa till mamma funkar inte. Gabriella förstår men jag är rädd. Om jag nu inte ska åka till Malmö… så händer säkert nåt så jag måste åka hem till henne. Peter skulle göra nåt med henne och jag ber till Gud att det blir av

Ångest. Jag har sån fruktansvärd ångest. Det är som maskar som krälar sig upp genom strupen  eller som ett skynke som täcker mitt ansikte och kväver mig.

Och jag är ledsen. För jag vill inte ha det så här. Och då säger du: “Jamen du äter ju mediciner”. Då blir jag vresig och säger “Fuck! Jag är sjuk så låt mig få vara sjuk!” Låt mig få krypa ner under täcket. LÅT MIG VARA IFRED!

Och så är det knarrandet inuti. Okoncentrationen. Det där som skulle kunna vara ett förstadie till något maniskt. “Slå mig hårt i ansiktet, låt mig känna att jag lever”

Min mamma sa häromdagen att hon hatade den här låten. För mig är det en viktig sång. Det är precis det här som gör ont i mig när jag mår dåligt. Och det beskriver så bra hur jag mår. En slags demonstration mot alla dom vanliga människorna. Dom där som inte vet ett enda jävla dugg hur det känns!

Jag är inte här och skriver så mycket längre. Fast jag skulle vilja. Och när jag väl skriver så går det ju. Jag håller på med min nya bok också. Skriver och skriver, flyttar runt saker lite, tar bort och lägger till. Och sparar på flera ställen och så blir det i alla fall fel. Det gör mig trött men ändå skulle jag kunna hålla på dygnet runt. Och så mina knarriga tankar om allt annat. Scrapbooka sent på natten.

Slår mitt huvud i bordet. Bär omkring på lillkatten. Idag har dom fällt skogen bakom vårt hus. Storkatten är borta. Han som heter Solkatten här. Han sitter väl och gömmer sig nånstans och väntar på att det oroande ovädret, monstret som tar bort hans vänner träden och gör kaos i hans värld, försvinner. Vet inte om han väntar. Han vet kanske inte att det finns ett slut. Stackarn. Jag frågade gubbarna förut om de sett en katt men det hade dom inte.

Nej jag är inte sjuk. Jag har bara lite besvärligt med mina lungor.

IMG_0558

 

Livet nu.

Eh… ja. Vi glömmer det där lite tror jag.

Här hemma har Andreas kommit. Jag hämtade honom vid tåget förut. Fast jag trodde att han skulle åka buss så jag började nästan bli nervös när han inte klev av en enda buss! Men istället kom han från tågstation 🙂

Det var inte så längesen han var här, och det känns som nyss. Han kommer att komma oftare nu. Tror jag. Han jobbar närmre oss nu så det är ju bra. Idag hade han med sig en massa tvätt. Jag är mamma igen. Jag har bäddat rent i hans säng. Och tvättar hans kläder. Fast jag är den jag är och han vet att jag har svårt med affärer så han gick in på maxi och handlade. Han är guld. Han har alltid varit guld. Förstås.

IMG_0017

Han ska åka utomlands så småningom. Det vill jag inte. Jag stänger av mina känslor. Det blir liksom som en vit hinna inuti. Gråten sitter där men den kommer faktiskt inte ut. Och jag är ingen tjatande mamma just nu. Jag tar in.. och hoppas att han ska ändra sig.

Jag vet inte om jag börjar bli “nere”. Eller så är jag bara trött.

Nästa helg ska jag åka långt på en konferens. Det ska bli roligt. Men kanske allra mest jobbigt faktiskt. Det är jobbigt att åka tåg. Att resa. Jag vet inte vilket som väger tyngst, men varje år jag är på konferensen så känner jag att det är värt det för jag tycker att det är så kul. Och varje år precis innan så undrar jag vad fan jag håller på med!

IMG_0035

Jag har en saknad. Efter tid. Faktiskt. Jag tycker att mycket av min tid går åt till att förgylla min dotters tillvaro med aktiviteter. Och då kommer det präktiga vargar och säger “Ja du gör alldeles för mycket, du skämmer bort henne och du måste ju se till att ha egen tid, för om du går under har hon ju ingen nytta av eller hur?”

Eller som min kurator avslutade vår förra träff med: “Hur ofta ringer du din dotter, hur ofta träffar du henne?”

Jävla skitförbannade idioter är de som tänker på detta vis, för om jag vänder på frågan och ställer den så här till människor som har vanliga barn: “Hörrödu, hur ofta ringer du ditt vuxna barn? Hur ofta träffar du ditt vuxna barn?” Det skulle faktiskt vara intressant att höra svaren. Jag tror nämligen inte att jag pratar oftare med mitt vuxna barn med funktionsnedsättning än vad föräldrar som har vuxna barn utan funktionsnedsättning. Och om de frågar mig eller snarare säger att jag nog tänker på mitt vuxna barn med funktionsnedsättning dygnet runt… så tror jag faktiskt inte att jag tänker mer på mitt än andra gör om sitt utan funktionsnedsättning. Jag tror inte det.

IMG_0008

Sen är det ju så här, att mitt barn är väldigt utsatt och jag är den som vet mest. Och jag vet att andra kan kränka henne eller felbehandla henne, feltolka hennes beteende och det hon säger. Så varför skulle det vara fel att jag ringer och strider när det behövs?

Nejmen käranån vad upprörd jag blev av mina egna tankar, 😀 Mina egna tankar om vad andra tänker…

Men jag är trött. Fysiskt trött på grund av att mina andningsproblem kommit tillbaka, men mest psykiskt trött. Och sliten. I tu.

IMG_0028

I morrn ska vi till stadsbondgården. Och det hade jag orkat utan åthävor om jag haft småbarn. Men faktiskt så finns det en trötthet i hjärnan som dyker upp bara av att lyfta in rullstolen i bilen, skratta och skoja, köra den över knövliga rötter, älska mitt barn, förgylla med getter och kaniner, träffa nån man känner och vara trevlig you know ” Å vad roligt att se dig, vad längesen. Hur är det nuförtiden?” Såna där saker som är svåra. Och trevliga och älskvärda just när det sker.

Jag skulle hellre följa med Andreas till storstaden där han ska köpa en ny mobiltelefon åt sig. Jag skulle gladeligen ge Gabriellas dag på stadsbondgården till Peter. Men det funkar inte så i vår familj. Det bara är så. Jag åker till stadsbondgården med Gabriella och sedan käkar vi pizza. De andra två åker till storstaden och kanske också käkar pizza men på en annan pizzeria.

Det är inget fel. Det är inget problem. Jag överlever och jag älskar mina barn som de är. Inget annat. Jag är bara trött.

Och kanske på väg ner i spiralen.

IMG_0047

Ibland springer fingrarna iväg

Dag efter dag efter dag
Jag träffar människor
familjen, arbetskamrater, personal som får handledning
och andra
Och en alldeles speciell vän
Vi fann varann en gång
Jag trodde att jag skulle mista henne
Hon blev sjuk
på samma sätt som jag kan bli.

Dag efter dag efter dag
Jag träffar människor
på rad, varje dag
Jag har tänkt så
vetat att hon finns
känt mig varm ibland

Dag efter dag efter dag
Jag fick ett kort
och alla hennes härliga leenden
och kyckling på en restaurang
Och … några ögonblick som jag kände till
Jag vet precis
Precis precis

Så vi åkte hem
hon sov i min bil
Och jag var tyst

Jag fick ett kort
Och ett leende

Hon konkurrerar kanske inte med min man
men hon är en vän
och jag kan lyssna på hennes berättelser
Gång på gång på gång
för hennes berättelser är mina
Nya ibland
Och välkända ibland

Dag efter dag efter dag
fladdrar till i min gardin och i mitt liv
Jag kan vandra här
och hon kan vandra där
och jag vet så jävla mycket
på en liten kort minut
och jag förstår så mycket
mer än någon annan kan ana

Dag efter dag efter dag
minut efter minut efter minut
Det spelar ingen roll
Det spelar bara roll
att hon vet
så jävla mycket mer än någon annan gör
så jävla mycket mer än någon annan gör
som känt mig alla dagar i mitt liv
alla i släkten, alla andra vänner
alla som känt mig dag efter dag efter dag

Och nu får detta konstiga poem ta slut
för nu vet jag inte mer vad jag ska skriva

Dag efter dag efter dag
Tjohej
och jag ler lite mer
än jag gjorde i förrgår!
He!

IMG_0015

 

 

Som det ska

I morrn ska jag vara med i en intervju. En tjej som skriver uppsats om bipolaritet och arbete. Det ska bli intressant.

Sen är det styrelsemöte och kanske en cafékväll om nån kommer. På torsdagen är det träffgrupp eller studiecirkel på vuxenskolan.

Livet ramlar på. Jag är så trött. Går som en robot. Gör det jag ska. Ett slags liv. Det kommer tydligen en film som ska heta så, om Lars winnerbäck. I oktober. Häftigt. Eller konstigt. Men nog ska jag se den!

Kalaset i helgen gick bra. Väldigt bra. Man åt och hon fick presenter. Precis som det ska vara med kalas.

Er åsikt

I måndags satt jag där i stolen. Hon satt mittimot. Jag kände redan när jag kom dit och gick på toaletten att det skulle bli jobbigt. Ångest och panik, så jag tog mina mittpådagenmediciner. Men det blev jobbigt alla fall. Jag började berätta om Gabriella och den tid vi hade 2016. Och jag berättade och grät. Det var så skönt. Jag känner att jag vill berätta mer. Och gråta mer. Jag ska skriva mer om det.

Livet går vidare. Varje dag jag hör hennes skratt lever jag vidare. Men kanske det kommer så småningom. Kanske det kommer ikapp.

Vi får se.

På lördag fyller hon år. 28 år. Min flicka. Som gått igenom så mycket. Autism, Neuropati och så det där som hände 2016. Jag har svårt att kalla det psykos, men när jag läser allt jag skrivit så…. jag vet inte. Jag sa till min kurator att vår tro på att det INTE var en psykos faktiskt var en anledning till att vi fortsatte tro att det nångång skulle finnas ett slut. Jag är glad att vi var så envisa, att vi kämpade på.

Jag håller ju på att skriva om det, men bloggen finns ju fortfarande på nätet. Jag vet inte om ni ska få länken eller om jag ska skriva färdigt och ge ut det istället.

Vi får se… Vad har ni för åsikt, ni som läser detta och känner mig härifrån?

Kram på er!

 

Att gråta

Det här blir ett snabbinlägg. Jag har bland annat varit hos min kurator på psyk. Och jag grät. Det har jag aldrig gjort förut. Det var faktiskt skönt. Kanske jag berättar mera vid nåt annat tillfälle. Jag hinner inte med livet. Det springer och jag hinner inte ifatt.

Kram!

IMG_0040

Panikattacker och annat eftertänksamt

Jag är trött. Får panikattacker lite oftare än vanligt tycker jag.

Går in i en affär och är nästan färdig, när jag känner att jag snabbt måste ut. Eller dokumenterar på jobbet och får nånslags återvändsgränd. Det går inte. Jag kan inte tänka. Åker med bilen och vet plötsligt inte vart jag ska eller vilken väg jag ska åka. Stannar på en parkeringsplats och tittar men inte ser. Alla människor som går förbi, de är som i en slags hinna, så långt bort från mitt liv.

Men så sätter jag mig i lunchrummet och börjar prata och skratta. Jag är inte där, men plötsligt är jag ändå någon. Det är svårt att förklara och jag kan efteråt fundera över vem det var som satt där, som sa saker, pratade med andra människor. Det kan inte ha varit jag för jag kan inte prata så där. Jag tänker det ofta faktiskt. Att jag ju inte kan säga saker, att jag är en dålig människa. En mun som öppnar sig och stängs och däremellan faktiskt säger något.

Ja det är konstigt det där. Mitt fruktansvärt dåliga självförtroende. Och min mun som är liksom en maskin på nåt vis. Den säger saker och jag har inte tänkt ut dom – den bara öppnar sig och så kommer något. Visst är det konstigt?

Ändå har jag haft föreläsningar, utbildningar, handledningar och varit stöd både till föräldrar och deras barn. Förklarat, pratat, lyssnat. Ritat på whiteboardtavlor. Hur kan jag göra det? Alltså hur är det möjligt?

För när jag tänker efteråt så känns det så konstigt. Jag har stängt av den där eftertänksamma människan. Den som vrider och vänder på orden innan dom kommer ut.

I onsdags var jag och Gabriella till Dollar Store. Hon handlade och  handlade. Jag med, fast inte lika mycket. Sen kom det. Paniken. När vi stod i kö och hade massor av människor bakom oss. Hon betalade sitt själv och så var det min tur. Jag kände hjärtat klappa och var svettig och röd i ansiktet. Alla dessa människor bakom oss. Som såg. Fy det var hemskt. Vi packade in i bilen och sen skulle det letas efter än det ena och än det andra. Till slut kom vi därifrån.

Att få panik i en affär är så hemskt. Jag vill gömma mig nånstans.

Igår hade jag erbjudit mig att städa hemma hos henne eftersom vi var borta på hennes städdag och jag inte ville att de skulle krångla med henne. Allt gick jättebra, tills på slutet. Jag hade glömt mina mediciner i bilen och var för lat för att gå ut och hämta dom. Så dumt. Jag satte rätt det jag använt. Dammsugare och golvmoppen. Sen gick jag ut och körde därifrån. Ringde till Gabriella och frågade om hon kunde ringa och säga som det var till personalen, men hon ville inte. Det var kanske bra. Jag sa som det var och hon som svarat blev förtivlad. “Men oj hur går det nu, hur mår du?” Jag blev nog chockad, inte alls beredd på den vänligheten. Det kändes skönt. G var hos sin mormor förresten under tiden jag städade och fram till kvällen.

Ikväll ska jag ut med några tjejer som jag känt sen urminnes tider. Jag är nervös, men jag hoppas att det går bra.

IMG_0013

Ni nånstans utanför mitt kontor…

Ja hej på er! Tiden har sprungit iväg. Vi var i en liten stad med kanaler och slussar. Det var trevligt. Sen började jobbet. Blandade känslor. Idag torsdag jobbar jag heldag. Vi satt ute på lunchen i det fina vädret, men på kontoret är det mest jobbigt med värmen.

Jag är själv hemma igen. Peter har åkt till fjällen för att vandra och fiska. Jag vet inte om han kommer hem idag eller i morrn. Jag fick till uppgift att måla fönster. Jag tyckte att det gick bra men har ju ingen aning om vad han tycker. Jag har gjort lite fint på baksidan med lite blomsterarrangemang.

I förrgår fick jag slakthusmens (from hell!) Det känns som om jag blöder igenom allt!

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva riktigt :-O Sommaren är kort, jag vill bada och få sitta i solen fast jag inte klarar det. Blir som en röd gris ungefär.

Igår ramlade jag (igen). Det var så dumt alltihopa. Jag var ute med katterna och Lille C går fortfarande i sele/koppel. Den stora faran är faktiskt det stora djupa hålet på yttertrappan. I alla fall stack Solkatten ut på vägen och förstås Lille C efter. Jag hann liksom inte skutta med, men tänkte mig ett hopp över diket. Precis när jag skulle hoppa tappade jag balansen och RAMLADE!!!!! och landade pladask på alla fyra på grusvägen. Helvete! Jag skulle ta  mig upp och försöka få  med mig Lille C in i huset, men fick nåtslags andnöd/panikattack. Det var hemskt. Tänk er en panikångestattack samtidigt som du ska bära på en sprattlande katt! Och till råga på allt sticker Solkatten i väg åt ett helt annat håll och den sprattlande katten i min famn sprattlade ännu mer. Till slut kom vi in och jag satte mig på en stol i köket och försökte få ordning på andningsapparaten och paniken i synfältet. Drack lite vatten och fick ordning på mig själv så småningom.

Näpp, dags att ta mig lite tid till jobbet istället. Finns mycket anteckningar att skriva som jag inte orkade innan semestern. Och en bedömning att räkna ut åldersnivå m.m

Jag har ett väldigt roligt jobb egentligen. Men det är jobbigt att jobba. Jag har mitt funktionshinder och det stoppar min ork liksom. Hur tar man hand om sig? Hur gör man för att förhindra att ens jobb äter upp mig? Stöd och  hjälp, hur gör folk? Dom som kan jobba… och dom som inte kan jobba, hur ser skillnaden ut liksom? Jag älskar mitt jobb så  mycket, men ändå orkar jag inte. Ändå tänker jag ibland att jag nästan är gråtfärdig för att vardagen inte funkar. Vad är viktigast? Att känna att man kan saker, är kompetent, eller att orka ta hand om sitt hem? Att orka vara i verkligheten liksom? Jag känner mig så orkeslös och trött. Jag skulle kunna sitta på en sten vid vattnet och känna mig hel och levande. Fast det är inte många andra som kan det heller. Man springer runt runt. Jobbar jobbar, handlar, åker bil, hämtar dotter, går på möten. Ja det kan nog folk. De flesta. Men nånstans längre in i min själ skriker det. “Du behöver lugn Marielle. Du är inte som alla andra. Du behöver andas, överleva. Mindfulness.” Ett komplement till mina mediciner. Lite lugn och ro för att läka en trasig själ. En själ som åker bergodalbana. Uuuuuuppp och neeeeer. Hur ska man hinna med i allt det där? I livets karusell. Jag tänker på en tjej som jag känner. Hon fick sjukersättning som väldigt ung. Pensionerad för gott för alltid. Vad skiljer henne och mig? Våra manier har sett ganska lika ut och våra depressioner. Hon blir aldrig frisk. Och inte jag heller. En annan nära vän… jobbar och jobbar hela tiden. Springer runt i ett ekorrhjul. Vi är också lika. Kan inte hålla i ordning pengar. Impulsiva. Tar kontakter. Initiativ. Varför kan hon jobba som en idiot? Eller kan hon det? Kommer hon också att stupa?

Ja herregud och så blev det ett långt inlägg av detta också. Lite filosofi liksom. Vem är du och vem är jag, levande charader…

Kram på er där utanför mitt kontor. Nånstans i världen.