Som man bäddar får man ligga … eller fira 13 juli och vara glad!

Sommaren börjar gå mot sitt slut. Kanske inte egentligen för värme och bad kan ju fortsätta, men min semester är slut idag. I morrn börjar jag jobba. Jag hade många år som jag nästan hellre jobbade än hade semester. Det var när Gabriella fortfarande bodde hemma. Hon hade mycket utbrott och det var skönt när allt gick tillbaka till det normala. Nu är det inte riktigt så längre. När hon började må sämre både kroppsligt och psykiskt har jag velat göra allt för att hon ska vara så lycklig som möjligt. Men visst är det jobbigt med allt ansvar kring henne. Så om jag vet att hon har det bra vill jag kunna slappna av och njuta av sommaren… svårt att veta eftersom katastrofer kommer plötsligt.

Nu har Peter och jag gjort lite trevliga saker tillsammans i några dagar. Vi brukar ju fira vår årsdag den 13:e juli men då var han och Andreas ute och seglade, så nu blev det denna vecka istället. Och igår var vi till en liten stad med slussar. Peter vill så gärna att vi ska göra detta nån gång, men jag vill inte! Det får bli med nån annan än mig!

20160710_160715

Trevligt hade vi i alla fall. Vädret var helt okej till att börja med och vi gick runt och tittade. Sen åt vi mat på en restaurang och gick runt lite till. Shoppade i lite småbutiker. Jag köpte väl kanske lite konstiga saker … :-O En solhatt, en kvast (!!!), en bok, en söt handduk och lite andra småpinaler.

Kvasten är kanske inte så konstig som det låter, för den var jättefin med målade nyckelpigor, så den ska jag ha stående nånstans i mitt konstiga hem!

IMG_0034

Nu ska jag se om jag kan göra nåt vettigt här hemma. Som att dra runt en dammsugare, fast det är inte säkert.

Imorrn åker Peter till fjällen och jag blir själv några dagar igen. Jobbar ju en del så kommer nog inte att känna av det där så mycket, men jag bad honom ju att han skulle vara hemma förra veckan så… vad heter det nu: Jo som man bäddar får man ligga.

IMG_0049

 

Bajsinlägg

Sista veckan på semestern och jag är helt skrutt i magen. Totaldiarré, får springa på toa så ofta!

Idag åkte jag och Peter till en storstad där han skulle lämna tillbaka sin gitarrförstärkare som inte funkar. Sen skulle vi shoppa. Eller ja det gjorde vi ju också, men jag var tvungen att hålla koll på vart det fanns toaletter hela tiden för att snabbt kunna kuta in. Vi fick en del handlat i alla fall, åt god mat och lite glass senare. På hemvägen köpte jag en cocacola med is på en Mac Donald, för att cocacola sägs vara bra för magen. Inte vet jag om det stämmer.

Väl hemma gick jag ut med katterna och senare ner till sjön. Det var magiskt vackert. Alldeles stilla. Gick med fötterna i blöt ett tag och hade god lust att bada fast jag lät bli. Peter hade dunderhuvudvärk och gick och la sig.

Jag tänker också gå och lägga mig. Morgondagen har blivit lite knepig. Jag tycker faktiskt inte om när det blir röriga planeringar. Speciellt inte när Gabriella är inblandad.

Vi har bestämt att vi ska till en klockaffär och köpa ny till henne eftersom den gamla blev borttappad. Men så ringde hon och talade om att hennes telefonkillkompis ville träffa henne vid klockaffären. De har inte träffats på många många år men pratar i telefonen flera timmar i sträck nästan dagligen. Nu ville han alltså träffa henne. På klockaffären när vi skulle titta på klocka…. och hon hade sagt en tid som inte alls funkade för nån av oss…

Jaja, så fick hon väl ändra tiden med killen men jag tyckte att hon skulle ta tiden lite senare eftersom hon skulle behöva titta på klockor i lugn och ro utan att han stod där och babblade också.

Efter mycket om och men samt diskussion med Peter så kom vi äntligen fram till något. Sen skulle han och jag äta på en tairestaurang… trodde jag, men fredag och husbilsplatser intill samt båtar så tyckte inte Peter att det var nån bra idé utan ville äta nåt i hans båt istället.

Det här är för rörigt för mig. Jag får ångest. Det låter kanske fånigt. Jag får minsann skärpa mig.

Kram och gonatt!

Uppdatering

Jag är här och skriver så sällan nu för tiden. Jag vill egentligen inte ha det så, men det har blivit att jag skriver mera på facebook och så har jag föreningens hemsida att greja med.

Ja och så har det ju varit flera personer här hemma än vanligt, dvs Gabriella och Andreas. Först åkte Andreas och Peter ut med segelbåten ett tag (en vecka), och jag fick vara själv lite. Det var skönt, men jobbigt att inte veta när de skulle komma tillbaka. Sen kom Gabriella i lite mer än en vecka. Det är mycket krav från hennes sida på saker som ska göras. När sommaren börjar och vi planerar så känns det inte så mycket men när varje dag kantas av saker som ska förberedas och sen utföras – bilåkande, rullstol, ätande, förbereda, plocka ihop, kläder, hörselskydd & MP3, telefon som är uppladdad, solglasögon, plånbok, parkeringstillstånd, badkläder, vattenflaskor – och mycket mycket annat. Det låter som om vi skulle på treveckors semester, men detta ska man ha koll på för varje liten biltur! Och så mitt ostädade hem där allt tappas bort och man ALLTID måste leta efter nästan allt… Och ändå, trots alla jävla listor, så är det alltid flera saker som glöms. Och glömda saker innebär alltid utbrott av nån form, litet eller stort spelar ingen roll för det svider alltid i min mage.

IMG_0031

Mina somrar innebär i stort sett alltid magkatarrer och nån form av depp/slutkörning. Andra människor förstår inte. Och jag vill inte ha tips på hur jag skulle göra, för vi har ändå kommit framåt till det optimala i vår familj. Jag måste bara få erkänna att jag är trött…

Snälla kan jag få göra det? Utan att nån kommer med goda råd eller påstår att G är bortskämd och borde göra si eller så.

IMG_0050

Hon är inte bortskämd, men här hemma hos oss är hon förstådd och hon lider inte av att inte ha aktiviteter. Däremot lider hon när hon sitter i sin lägenhet och inte har någon hjälp med aktiviteter. Ingen människa ska behöva ha det så. Ingen ska behöva gå balansgång mellan känslan av att ibland få ett positivt bemötande och känna sig hjälpt till ett bra liv, eller att bli “släppt” i tron att hon ska ta kontakt för att hon vill göra saker. Det gör hon här hemma men inte hos sig. Hon tar inte kontakt med personalen och ställer frågor om de kan hjälpa henne med aktiviteter.

Härom dagen sa hon att hon blödde på ryggen och jag kollade. Hon hade ett långt sår i svanken som ingen, inte ens hon visste om. Jag tvättade och visade Peter. Troligen har det skavt och blivit svettigt eller alla fall inte torkat ordentligt, så nu jävlar ska det bli en röntgen så vi får se hur det ser ut inuti ifall nåt ligger fel.

IMG_0023Japp…. dags för jävla telefonköer igen och boka tider hos läkare som sedan kan skicka remiss till röntgen. Hon har ju skolios och den är inte kollad på flera år så det kan ju vara dags också. Kunde detta ha motverkats redan för länge sen om läkare faktiskt undersökt henne ordentligt.

Jag är så trött. Magen har pajjat och nu gäller det att fixa snäll mat ett tag. På måndag börjar jag jobba och jag har ingen lust alls. Jag skulle vilja gömma mig istället. Långt bort eller hemma, men nån form av retreat kanske. Ibland undrar jag hur människor som inte lever detta liv har det. Jag vet inte. Jag har ingen aning alls.

IMG_0043

Kram på er! Idag verkar det inte vara badväder i alla fall.

Hjälp mig städa mitt älskade hus…

Nej vad säger ni govänner. Ska jag göra ett sånt där försök att vara en vanlig mamma och plockstäda. Min dotter och jag sitter och pratar om att jag aldrig orkar städa hela nedervåningen på en gång. Halva kan vara möjligt. Det finns saker här hemma som ser för bedrövliga ut. Till stor del beror det på en slarvig man. Och en dotter som faktiskt behöver hjälp med väldigt mycket och som behöver ha aktiviteter, utflykter. Jag vill inte att hon ska ramla ner i depressioner eller psykoser så jag hjälper och stöttar. Sätter mig i bilen och åker fan land och rike runt… Men det är inte hela sanningen… Det finns bitar hos mig och mediciner som kanske skulle kunna hjälpa, men för att det ska ros i land behövs också ork. Och vilja. Ibland gråter jag av trötthet. Ibland vill jag inte vara med, men det hör ju till mitt bipolära skit. Just nu skulle jag vilja skrika: “Hjälp mig att städa mitt älskade hus!!!” Men jag ska väl orka… Alla fall lite grann…

Diagnos på Lille C och mediciner till fröken G

Ja vart sjutton ska jag börja detta inlägg då? Dagarna springer iväg. Eller så är jag bara helt enkelt slarvig eller oprioriterar bloggen. Vädret har varit underbart sommarväder. Men idag så är det skit 😦

Peter och Andreas åkte i väg på segelsemester. Först kändes det så skönt. ENSAMHET vrålade det inombords. Det är förresten fortfarande väldigt skönt, men jag tycker att det är lite jobbigt när man inte vet när dom ska komma hem. Igår fick jag reda på att det nog skulle dröja flera dagar till. I morrn ska jag hämta Gabriella. Det går ju bra, jag har väl ansvarat för henne själv…. hela hennes liv ungefär :-O Men jag vill krypa in i nånslags ensam bubbla på nåt sätt.

DSC08329

I torsdags fick jag diagnos på vår Lille C. Grav hörselnedsättning. Nu blir det till att tänka lite annorlunda. Det är ju så med djur att man pratar och har olika ljud för olika saker, man ropar, visslar osv Men nu blir det lite annat tänk här då.

Naturligtvis är jag inte arg och irriterad på honom, jag är inte heller besviken varken på honom eller de vi köpte honom av. Han ska få det bra hos oss, vi ska älska honom. Solkatten får ju hjälpa till och jag är inte säker på att han är så glad över detta. Han ser rätt bekymrad ut.

Och jag som ville ha en musjägare… hur ska det gå?

Men… som det heter… bara att gilla läget…

DSC08350

Har haft diskussioner med Gabriellas kommunsköterska som hör ihop med boendet. Ibland blir saker så invecklat. Man bestämmer nånting tillsammans och sen blir det nåt annat på vägen liksom. Jag skulle ju stå för vårdkontakter blev det bestämt. Men plötsligt skulle jag även stå för att medicin skulle komma till Gabriella. Vartifrån den idén har kommit har jag ingen aning. Och nu har jag skrivit ett mejl till henne om att jag inte alls kommer att vara den som åker och tar ut mediciner och levererar till Gabriella. Aldrig i livet!

Mitt eget huvud har både pingpongmatch (uppvarvad) och nån form av trött ångest samtidigt. Inte så att jag är på väg att bli sjuk tror jag. Det blir nog bättre när tillvaron börjar stabilisera sig och komma in i nån jobblunk kanske. Fast det är ju sällan nån jämn lunk där heller!

I morrn, sen eftermiddag ska jag alltså hämta fröken G. Så nu måste jag göra nånslags prioriteringslista över vad som är viktigt innan dess.

Kram!

Uppdateringar

Lite uppdateringar om vår allra minsta familjemdlem:
Det kan hända att han har en hörselnedsättning 😦
Han har hittat världens bästa ställe att få vara ifred på, nämligen längst in i en brötig och svåråtkomlig skrubb, som liksom går bakom alla andra garderober i sovrummet. Kanske man borde städa och göra mysigt. Eller så är det precis så här stökigt som han vill ha det!
I natt höll jag på att bli galen för att han envisades med att bita på mina tånaglar. Jag försökte putta in honom i andra rum och stänga dörrarna till mig, men det gick knappt, han skulle bara bita på mina tånaglar!!! Att vara väldigt trött och ha en galen katt är inte så lätt, man kan bli arg på sina djur ibland… även om de är söta! 

 Jag funderar på om jag har kommit i klimakteriet. Jag kan bli ilsken på småbagateller och fräser omkring mig. Mensen krånglar och ibland får jag såna värmeduschar (antagligen vallningar).

Jag tycker att det där med trappan är fruktansvärt jobbigt. Det blev nog en chock som sitter i fortfarande. Muraren som verkade så seriös hörde inte av sig igen och Peter fick kontakt med en snickare så länge men när de sen pratat så hörde muraren av sig… Nu får vi hoppas att de kan samarbeta.

Peter och Andreas stack till sjöss i dag och jag har ingen aning om hur länge de blir borta. Tyvärr har jag ingen uppfattning om hur Peter vill att det ska vara med trappan: cement, trä? Laga trappan eller riva ner balkongen också. Så det är väl jag som får ta beslutet antar jag…

I går var G och jag på besök hos Neurologen. Hon bröt ihop totalt och grät på toaletten där efteråt. Usch jag lider verkligen med henne, tänk om det funnes botemedel på allt…

Och mitt i allt verkar det som om lillkatten vi köpte har en hörselnedsättning… Lite problematiskt när man bor i skogen och det är tänkt att bli en utekatt av honom. Jaja, det får gå som det går. Han är ju så underbar, han och den andra katten har funnit varandra och är jättegoa så kanske Storkatten kan ta hand om honom ordentligt ute.

Ja lite uppdatering var det där. Nu ska jag försöka njuta av ensamhet några dagar, samtidigt som jag hoppas att det kommer lite experter och talar om vad som är bäst för trappa osv.

Jag har ju även kommit igång att skriva på boken som bygger på min förra blogg. Det känns skönt. Hoppas det blir ett enkelt jobb så den verkligen blir färdig. Har ju skrivit andra böcker som aldrig blivit färdiga och därmed sitter i pärmar i nån låda eller som ett dokument i en hårddisk eller USB-minne.

IMG_0046

 

Sommarprat

Jag har påbörjat projektet att försöka göra bok av min blogg som skrevs när Gabriella var riktigt riktigt dålig. Det är konstigt, en skön känsla att läsa igenom allt det jobbiga och tänka att vi faktiskt kom ut ur det.

Och så projektet fixa yttertrappa. Det är svårare än vi trodde. En massa ruttet trä runt husgrunden. Jag är nojjig över att mer ska rasa. Kanske obefogat. Igår var en murare här. Vi får se hur planen blir.

Igår satt familjen och skulle se film. Peter hade valt. Och jag tyckte att den var så ddåååååålig. Somnade såklart. Vaknade klockan 5 på morgonen. Insåg att jag inte tagit mina kvällsmediciner så de tog jag kl 5… Helt fel… Så denna dag känns konstigt.

Kram!

Nu

Nu är min militär hemma. Som alltid har vi lite problem i kontakten till att börja med men det släpper vart efter.

Itvå dagar har det blåst jättehöga vågor men idag kanske G och jag kan ta årets första dopp.

Nu måste jag krångla vidre i vardagen här. Det är fullt upp. G vill göra saker hela tiden.

Kram