Att kämpa för min dotter

Ibland tänker jag att det borde finnas nånslags regel att man har ett nytt möte ca 3 dagar efter alla möten man går på. För det är alltid så att det dyker upp så mycket tankar precis efter ett möte och då skulle man ju vilja prata om det ju. Istället ska det gå ca ett år innan nästa möte kommer och då har man glömt allt man tänkte eller så är det liksom försent för att de förändringar man ville få till redan borde ha blivit till för längesen.

Men jag ska ringa och kolla och om det inte löser sig så hon får sina behov tillgodosedda så ska jag kolla med IVO. Faktiskt.

Mestadels handlar det om två saker: Delaktighet och Fritid. Det är helt under all kritik. De har ingen buss och därför helt omöjligt att få med rullstolen. Färdtjänst tar ju tid att beställa och tid innan den kommer och så måste man ha koll på när man vill tillbaka. Personal som ska följa med på saker är inte heller helt möjligt att få till. Bara vissa fredagar kan de göra saker med henne och det är bara om det finns extra personal eftersom ingen personal kan lämnas ensam på boendet. Fredagar är den dag hon jobbar och det innebär att hon oftast inte orkar nåt annat än det.

Delaktighet kan stå för många saker, men mest handlar det ju om att handla hushållsvaror. Jag skrev ju ett brev om det till chefen och lämnade även brev från jurister, men har inte fått nån respons alls, så det ska jag också ta upp med chefen.

Det jag känner just nu är panik inför sommaren. Så många somrar som jag gått på knäna för Gabriellas skull. För att hennes behov ska tillgodoses. För att hon ska få bada. Förra året var det mitt stora mål och vi tog henne med på bad och utflykter och hon mådde så mycket bättre.

DSC_4324

Ska nu allt bli skit igen? För att ingen hjälper till?

För några år sen kunde Peter och jag åka iväg åtminstone två nätter till nåt fint ställe. Gräsö, Torsö, Västergötland, Kinnekulle, Vänern runt… Ja allt möjligt. Vi har inte kunnat åka långt och länge och ibland med samvetskval över Gabriella. Men ska det vara så? Ska alla våra resor alltid vara beroende på hur hon har det?

Du kanske tänker att vi ska släppa taget, eller rättare sagt att jag ska släppa taget. För Peter åker ju vart han vill, när han vill.

Jag ska tala om här nu att det är ingen idé att du tänker så, för jag kommer aldrig att släppa taget. Det absolut viktigaste är att mina barn har det bra. Mina barn måste ha det bra för att jag överhuvudtaget ska kunna tänka på att jag ska ha det bra.

Sen finns ju förstås mina depressioner och min ångest. Men om mina barn mår dåligt så finns bara en sak: En stridande mamma.

Hon tar slut så småningom. Hon ligger under täcket. Men när saker inte funkar så reser hon sig till slut och skriker “Det går fan inte att va sjuk i det här huset!”

Men det sliter. Det är inte därför depressionen kommer. Eller det är det väl till viss del, men jag skulle kanske vara en starkare mor om jag inte hade den förbannade bipolariteten. Och jag kanske skulle strida på ett vettigare sätt, ett mera genomtänkt sätt, ett mindre impulsivt sätt… om jag inte var bipolär.

Det finns så många mammor som kämpar. Och det gör jag med. Jag kämpar för min dotter och jag kämpar mot mina demoner. Ibland önskar jag att jag vore annorlunda, att jag hade en jämnare ork, att jag kunde sålla liksom – vad är viktigt och hur ska jag föra mina krig? Jag klarar inte riktigt av det där. Jag går all in och då finns inget stopp.

Kram på er därute. Idag ska vi grilla. Det blir nog skönt.

 

2 thoughts on “Att kämpa för min dotter

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s