I eftertankens farvatten

En vecka har gått sedan Stockholmsresan. En vecka i rasande fart. I tisdags var jag hemma från jobbet pga migränanfall. Det har hänt nu ett tag att jag fått så fullständigt jobbig huvudvärk. Innan dess var det längesen. Men det blev i alla fall bättre och  på onsdagen var jag hos min kurator. Vi pratade om min panikångest när jag går i affärer. Det är konstigt när man pratar så där. Jag verkar så vanlig,  kompetent i denna världen som alla lever i. Jag är ju specialpedagog. Jag har studerat massor av år på universitet, folkhögskolor, Komvux-program. Jag syns liksom inte i mängden. Och när jag sitter där ensam i fronten – handleder en personalgrupp, föreläser – ja hur ska då någon förstå… att jag i ensamheten ligger där på golvet. Kravlar, svettas, våndas. Nej det kan ingen förstå.

Är det bra eller dåligt att ingen kan förstå? Det vete fan…. Det vete fan…

Men när jag öppnar min dörr och säger till kuratorn “Kom in så får du se vad jag döljer”, så känns det ganska bra. Hon drar in andan och smyger in. Och jag berättar om min paranojja på Maxi, där jag tror att alla jagar mig, smyger, gömmer sig, skrattar tyst, viskar till varandra. Allt blir suddigt. Hjärtat slår högt. Jag hittar knappt till kassorna, så jag irrar runt i affären. Går och går.

“Ibland har jag gått runt i flera timmar innan jag tar mig ut”.

“Flera timmar?”

“Ja flera timmar.”

DSC_4259

På torsdagskvällen var det studiecirkel på Vuxenskolan igen, som jag håller i. Det är så underbart med dessa människor, jag fullständigt älskar dom!

Fredagen blev en lite konstig dag. En av deltagarna i studiecirkeln har fått låna mitt utkast till en av böckerna jag påbörjat. Hon skrev lovordat om vad jag skrivit. Så underbart att höra. När förmiddagen började gå förstod jag att hon mådde dåligt. Jag ska inte skriva mer än det, mer än att jag fått en insikt i  hur min familj har det ibland.

På eftermiddagen var det äntligen möte i Gabriellas boende. Jag vet inte om det gav så mycket egentligen. Så mycket jag skulle vilja ändra på som liksom var fel forum på nåt sätt. För när det kommer till kritan är det organisatoriska förändringar som behövs. Så nu behövs nya kontakter med chefer. Usch vad jobbigt! Jag har ju hennes far med i det hela eftersom han är God Man…. men som Gabriellas mamma är det ALLTID jag som måste gå i fronten och strida, säga rätt saker…. Det gör mig trött faktiskt.

DSC_4241

Och jag är ju hon som går in på Maxi och inte tar mig ut….

“Ibland har jag gått runt i flera timmar innan jag tar mig ut”.

“Flera timmar?”

“Ja flera timmar.”

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s