Skärtorsdag försvinner snart…

Dagarna dom går och går efter varandra. Lördag försvann, söndag försvann, måndag försvann, tisdag försvann. Och så kom onsdagen och Andreas kom hem!!!

Hurray!

Det är så skönt att se honom och prata med honom på nära håll liksom. Och ändå är det så varje gång att allt blir så naturligt så det känns som om han varit här hela tiden. Fast visst… vi pratar och äter, kollar hans bilder i telefonen, pratar med Solkatten. Det behövs inga stora ovationer. Han sitter vid sin dator ibland, går ut i trädgården och “svingar sig lite” i nåt träd, sitter vid sjön och kollar på vattnet”, möblerar om i kylen för att hitta nån öl längst in där de alltid har stått. Ja det finns så mycket som är som det brukar. Och han är som han alltid har varit. Han har egentligen inte förändrats ett dugg. Inte här hos oss. Tvätten på golvet, sängen obäddad, glömmer att torka av bordet efter sig. Och ändå vet jag ju att han har ordning hemma hos sig. Dels har han berättat men så har man även sett på bilder. Snygga gardiner, veckostädning som aldrig glöms, sopor som alltid bärs ut när hinken är full…. Jaja… Jag hade ambitioner en gång i tiden och innan Peter flyttade in i min första lägenhet så hade jag det faktiskt snyggt. Jag minns första gången efter att han flyttat in och jag kom hem från jobbet… Jag ställde mig och grät. Jag klarade inte av att ha det så stökigt. Jag gick bakom honom och rättade till sen; skorna i hallen, handdukar i badrummet… ja allt sånt där. Vi höll på så i många många år, men till slut gav jag upp. Jag började fundera över vad som var viktigt i livet… Vi hade egna barn, dagbarn och en filosofi som innebar i princip att prylsamhället inte var våran grej. Barnen fick lära sig att dela med sig, de fick ärva varandras kläder, vi var mycket i skogen och huamejan… ibland åt vi vegetarisk mat :-O

Som vanligt hamnar jag på sidospår åt alla håll  när jag skriver, men det kanske hörde ihop på nåt sätt i alla fall.

Igår kväll fick Andreas för sig att han ville åka ut med Lillbåten (en liten jolle), så Peter och han krånglade ner den i vattnet och han åkte i väg. Efter trekvart eller nåt sånt tittade jag ut och såg honom inte, så jag gick ut. Nere vid sjön ropade jag lite, men fick inget svar. Då gick jag upp till huset och pratade med Peter. Han blev lite tjurig eftersom de hade gjort upp att han skulle vara hemma före nio eftersom det är ungefär den tiden då det blir mörkt. Så Peter gick också ner till vattnet. Efter en lång stund kom de hem igen. Vi pratade om vart han hade varit osv. Och så fick jag skit för att jag varit så töntig och oroat mig. Gabriella talade om för sin bror att det ju lika gärna kan  hända saker när han är här hos oss än om han åker till Somali eller nåt.

Jag tonade ner, ställde mig och diskade en hel disk utan att säga ett ord. Men sen var det ju bra allting. Det är klart att det är jobbigt när det blir så där. Han är borta så länge och när han kommer hem är han nästan spydig. Eller så står det för nånting helt annat. Och jag har ju alltid tänkt att jag ska visa hur mycket jag tycker om dom och hur mycket jag bryr mig ALLTID. Oavsett reaktion så har jag i alla flall visat att jag tycker om ❤

Det är väl ens lott som mamma på nåt sätt. Att ändå alltid finnas där, vad som än händer…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s