Dom fick lämna allt och gå

En dag som denna vet man inte vad man ska skriva. Ändå känns det som att jag vill skriva nånting. Jag kan välja att berätta om dagen… med mannens bil trasig på en maxiparkering och pusselåkning, Kartlägga hela dagen vem som ska vara vart och när man kan hämta vem osv. Dessutom skulle Gabriella till  barnmorska och ta cellprov. En alldeles egen grej att skriva om… Och så skulle vi handla till både henne och oss. Och att gå i affärer och förresten att parkera bil tillsammans med Peter är inte enkelt. Vi har helt olika uppfattningar om saker och kan bli rejält irriterade på varann. Fast det är kanske inte mest lämpligt på Maxi… Men jag önskar så att han kunde se och förstå när min panik börjar ta sig fram. Jag klarar knappt att handla nu och det blir inte bättre med honom vid min sida. Tyvärr…

Och när vi hade handlat färdigt och kom hem till Gabriella med varorna så fick vi veta det fruktansvärda. Terrordåd i vårt eget land.

Andreas ringde till oss och pratade.

Människor kan säga att det var väntat. Att de inte var förvånade osv. Men jo… Stockholm är en stor stad och mycket händer i vårt land. Ändå har jag skjuvat det undan på nåt sätt.

På hemvägen åkte vi sida vid sida med ett tåg. Ett sånt där gammalt nostalgiskt. Det var som att befinna sig nånannanstans. Och ändå tänker man…. är detta början? Början på vad? Och jag tänker på alla jag känner som är invandrare i Sverige, som har flytt nånstans ifrån. Självklart har man haft empati med dem förut också. Allt de gått igenom. Men en sån här dag…. kan jag inte låta bli att tänka var det så här? Inte nödvändigtvis händelserna i sig, utan den krypande skräcken och ju längre tiden går desto svårare blev deras liv. Det där som för oss idag är normalt, var för dem också en gång normalt.

En bil som går sönder och blir bogserad till verkstan. En mamma som åker till sitt jobb med egen dator på ett kontor och kollegor som man kan skratta med i fikarummet. Ett hus som väntar när arbetsdagen är slut. En katt som ligger i knät i TV-soffan.

Och barn med funktionshinder som man ska lyckas ta sig fram med. Man kan börja ana hur det var och hur det är… En familj som jag känner med en jättemysig mamma med huckle som skrattar och är så himla mysig. En pappa som fått stroke och inte riktigt hänger med i vad vi säger när vi pratar. Några äldre bröder… och så yngsta brodern; blind, med autism och svåra rörelsehinder.

Vem vet… det de gått igenom… tänk om det skulle vara för oss? Vårt liv? Vi tänker att det är Dom, och Deras liv och vi kanske kan tänka Fy fasen tänk om det händer oss… Men kan vi tänka att så som vi har det nu… kanske dom också hade det. En bil, en katt, ett hus, ett jobb… och ett barn med autism och några utan. Sen kom bomber, kalasjnikovs, otäcka män som tog allt av värde. Och huset jämnades med marken.

De fick lämna allt och gå…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s