I eftertankens farvatten

En vecka har gått sedan Stockholmsresan. En vecka i rasande fart. I tisdags var jag hemma från jobbet pga migränanfall. Det har hänt nu ett tag att jag fått så fullständigt jobbig huvudvärk. Innan dess var det längesen. Men det blev i alla fall bättre och  på onsdagen var jag hos min kurator. Vi pratade om min panikångest när jag går i affärer. Det är konstigt när man pratar så där. Jag verkar så vanlig,  kompetent i denna världen som alla lever i. Jag är ju specialpedagog. Jag har studerat massor av år på universitet, folkhögskolor, Komvux-program. Jag syns liksom inte i mängden. Och när jag sitter där ensam i fronten – handleder en personalgrupp, föreläser – ja hur ska då någon förstå… att jag i ensamheten ligger där på golvet. Kravlar, svettas, våndas. Nej det kan ingen förstå.

Är det bra eller dåligt att ingen kan förstå? Det vete fan…. Det vete fan…

Men när jag öppnar min dörr och säger till kuratorn “Kom in så får du se vad jag döljer”, så känns det ganska bra. Hon drar in andan och smyger in. Och jag berättar om min paranojja på Maxi, där jag tror att alla jagar mig, smyger, gömmer sig, skrattar tyst, viskar till varandra. Allt blir suddigt. Hjärtat slår högt. Jag hittar knappt till kassorna, så jag irrar runt i affären. Går och går.

“Ibland har jag gått runt i flera timmar innan jag tar mig ut”.

“Flera timmar?”

“Ja flera timmar.”

DSC_4259

På torsdagskvällen var det studiecirkel på Vuxenskolan igen, som jag håller i. Det är så underbart med dessa människor, jag fullständigt älskar dom!

Fredagen blev en lite konstig dag. En av deltagarna i studiecirkeln har fått låna mitt utkast till en av böckerna jag påbörjat. Hon skrev lovordat om vad jag skrivit. Så underbart att höra. När förmiddagen började gå förstod jag att hon mådde dåligt. Jag ska inte skriva mer än det, mer än att jag fått en insikt i  hur min familj har det ibland.

På eftermiddagen var det äntligen möte i Gabriellas boende. Jag vet inte om det gav så mycket egentligen. Så mycket jag skulle vilja ändra på som liksom var fel forum på nåt sätt. För när det kommer till kritan är det organisatoriska förändringar som behövs. Så nu behövs nya kontakter med chefer. Usch vad jobbigt! Jag har ju hennes far med i det hela eftersom han är God Man…. men som Gabriellas mamma är det ALLTID jag som måste gå i fronten och strida, säga rätt saker…. Det gör mig trött faktiskt.

DSC_4241

Och jag är ju hon som går in på Maxi och inte tar mig ut….

“Ibland har jag gått runt i flera timmar innan jag tar mig ut”.

“Flera timmar?”

“Ja flera timmar.”

 

såna som jag (och du?)

Ibland är livet lite konstigt. Vi satt på ett styrelsemöte och en ny medlem var med. Hon bor i samma stad som jag. Vi har träffat varandra några gånger nu. Och det är som om det bara sa schmack, eller hur man nu ska förklara vad som hände. Vi kunde på direkten prata med varandra om ungefär allt. Våra snurriga vägar i livet var så lika. Och såna där händelser som man inte pratar med vem som helst om. Sån lyckokänsla att hitta nån sån där som jag!

Ja vi satt där på styrelsemötet och pratade om årsstämman i Stockholm med jubileumsfirande för föreningen. Hon sa att hon ville åka. Jag skulle tänka på det, men redan under mötet kände jag att jag ville åka.

Några dagar senare hörde hon av sig igen och vi bestämde att hon skulle kolla upp anmälan, resa och övernattning. Det gjorde hon. Och i fredags satt vi på tåget.

Det har varit en helt underbar helg. Jag vet inte om jag nånsin varit med om att hitta nån att skratta så med. På det sättet om så konstiga saker. Jag tror att jag ska låta bli att förklara, för det går inte. Det är bara hon och jag som förstår.

Årsstämman var verkligen bra. Lite inslag med berättelser från åren som varit fram till nu. Och sen kom en föreläsning av Hasse Brontén om att ha en pappa med bipolär sjukdom. Efter det var det jubileumsmiddag på en grekisk restaurang. Det är härliga människor och många av dom har jag träffat förut på konferenser. Det var jättekul att få träffa dom igen. Men tiden var för kort. Jag skulle gärna träffats mer.

Det är som en stor familj där vi har så mycket gemensamt.

Hasse Brontén berättade om sin pappa som i mani hängde upp alla möbler upponer i taket, eller gick på kaktusjakt i Afrika. Och jag tänker… är jag så mycket mer normal egentligen? Jag som gjorde om hela vardagsrummet till en fantasyvärld där sofforna var “Svarta bergen” och man skulle gå balansgång på armstöden. Och som satte upp ett lakan för ingången till sovrummet. Ett lakan med hål i  som man skulle krypa igenom för att komma till en annan värld.

Jag jobbade som dagmamma då. Och jag visste även då att de andra dagmammorna inte gjorde sånt. De lagade mat (oj vilka storkok, det kunde inte jag), barnen lekte i lekrummet, de bakade och pysslade ibland, utelek där dagmammorna träffades och pratade  på bänken i parken eller puttade på fart åt en liten knatte i en gunga.

På förskolor och fritidshem lekte de liknande lekar som jag gjorde åt mina barn, men inte ens där var det balansgång på en soffa….

Nångång i mina maniska virvlande tankegångar förstod jag tidigt att jag inte var som andra. Men gränsen… den tunna gränsen… är så svår att förstå.

Vad är rätt och vad är fel? Många gånger är det såna som jag (och du?) som gör att saker händer. Stora saker. Jag är från början en ganska blyg människa och ibland när jag sitter i folkmassor får jag panik och ångest och stopp någonstans så jag inte klarar att säga nånting överhuvudtaget. “Va hon?”, säger folk. Ja, just jag… Som i en annan stund är den som driver saker framåt, som verkligen gör att det händer nåt i det stora samhället. Jag är hon som kan stå och föreläsa, jag kan prata om sånt som andra inte pratar om. Och jag kan inte prata om sånt som andra sitter i fikarummet och pratar om. Sorry… maträtter, kläder, trädgårdar, barnuppfostran. Barnuppfostran… jag brukar reta gallfeber på mina arbetskamrater och säga att mina barn inte blivit uppfostrade alls. Att jag inte har ägnat mig åt barnuppfostran.

Ja. Så är det. Jag kan reta gallfeber på folk. Jag kan stå upp för sånt som är obekvämt. Jag kan göra djungel och skattjakt, jag kan ha föreläsning för 500 pers och spräcka gränser. Jag kan sitta uppe på natten och planera jobb… bara för att kroppen skriker att JAG VILL! Och jag kan ta bilen och köra  många många mil. Av ingen anledning alls.

I de bittraste stunder, då jag ligger under täcket och fullkomligt hatar mig själv, skulle jag behöva komma ihåg … att det är såna som jag (och du?) som behövs.

IMG_0006

Tillbaka på ruta 1

Jag är sämre igen. Faktiskt rätt så dålig. Att gå från nedervåningen till övervåningen är ett företag. Jag är helt slut sen.

Och idag ska jag åka till Stockholm tillsammans med en annan styrelseledamot. Hon har lovat att vi inte ska stressa och att vi ska åka tunnelbana dit vi ska. Jag hoppas att detta ska funka. Peter tycker inte att jag ska åka i det skick jag är. Och min mamma frågade lite försynt om inte den andra tjejen kan åka själv. Jo det kan hon väl kanske. Fast jag tycker att det vore tråkigt att “svika” både henne och mig.

Jag tror att det kommer att gå bra.

Men det är ju inte bara Stockholmsresan… Jag står på övervåningen och ser ut genom balkongfönstret. Jag ser ner på våra badplats. Sorg. Om det blir svårt att bada i sommar igen så känner jag sorg. Jag vill så gärna kunna bada. Och så kommer det där kvävande minnet. Känslan av att drunkna. Att inte veta om jag klarar mig till land. Nu, just nu och här, kommer paniken. Minnet och paniken. Jag känner känslan. Att inte kunna andas, att inte kunna simma.

Nu ska jag fortsätta packa. Kram på er!

DSC07939

Blodbristens återkomst

Jag är sämre i mina lungor igen………. Och har ont i vänstra sidan, alltså inuti på nåt sätt. Nu på fredag ska jag och en annan styrelseledamot åka till Stockholm på årsstämma och jubileum. Jag är orolig. Och jag vet inte avstånd mellan hotell och platsen för årsstämman. Det känns lite jobbigt. Jag känner mig själv vid det här laget och hur blodbristen påverkar mig. Det handlar om trötthet, andningssvårigheter, svårt att prata m.m. Jag vill inte “banga ur” och lämna henne till att åka själv. Jag ser det inte som ett val utan mer hur man kan anpassa dagarna så jag inte ramlar ihop.

Kram på er därute!

IMG_0009

 

Påsken

Hej! Long time no see! Jag har nog inte så mycket att säga. Mer än att igår åkte bägge barna. Det är tomt och tyst. Inte för att dom för så mycket väsen men känslan av att de finns där…

Jag saknar dom. Så inåt helvete.

En vecka med Gabriella gick fort. Allt har gått väldigt bra. Ja nästan en vecka med Andreas också. Vi har hunnit mycket och ändå har det inte varit jobbigt.

Tisdag var Gabriella, jag och Peter på shopping i storstaden. Det funkade bra förutom att jag var fruktansvärt dålig i magen och fick sitta på dass jättemycket. Så småningom blev det bättre och även jag kunde kolla lite på kläder osv. Vi hittade en jättebra butik till G där hon nästan var själv och kunde prova det ena efter det andra och välja. Tyvärr rörde jag ihop det lite, så jag inte visste vilka kläder hon skulle ha och vilken hög hon inte skulle ha. Det löste sig som tur var.

Ibland måste jag peta på mig själv för att förstå vad som är verklighet. För ett år sen stod hon på alla fyra och förnedrades av sina andar. Idag kan hon vara med en hel dag, aktiv i tanke och kropp och prova kläder… Jag älskar detta. Jag älskar denna tanke. Att vi kom hit. Ingen kan ana min lycka.

Onsdag kom Andreas. Älskade människa. Jag älskar honom så innerligt mycket.

Jag vet inte om det var onsdagen eller torsdagen, men han tog lillbåten och vi kom ihop oss lite. Det är lite svårt att veta hur man ska vara som mamma till en 24-åring som bor så långt bort. När han är här så är allt som det alltid varit och ändå inte. Det är som nåt slags kris mellan oss varje gång. Ska jag tassa på tå eller vara den jag är…

Jag jobbade på torsdagen också. Lite motsättningar på jobbet som ju alltid är lite jobbigt. Jag vill jobba. Inte tjafsa. Så sånt sliter på mig och får mig att bli nervig.

Fredag – långfredag. Andreas var på bio med kompisar.

Lördag var Peter borta hela dagen och kvällen på storkalas hos en släkting som bor många mil från oss. Det var faktiskt skönt. Jag fick ha bägge barna för mig själv. Andreas satt hos mig i köket länge och pratade. Det var så härligt. Annars kan det ofta bli så att Peter och Andreas håller ihop i nånslags retande och hackande på mig. Visst kan det vara på skoj, men jag tycker inte att det är så skojigt faktiskt. Så att nu få ha honom vid köksbordet och prata allt möjligt var så skönt faktiskt.

Vi gjorde köttbullar. Gabriella hjälpte också till. De blev jättefina. Helt otroliga. Vilket fingerverk!

På söndagen gjorde Peter nån annan maträtt som också blev jättegod. Andreas brukar säga att just det där att komma hem hit och äta god riktig mat är toppen.

Ja sen åkte dom. Först Andreas. Och några timmar senare Gabriella.

Nu har jag gått runt och bäddat rent i deras sängar och plockat undan efter mig i soffan. Katten var ute i natt och jagade två andra katter som var här på gården. Schas på dom. Lite nervös var jag, men det gick ju bra.

Nu känns det viktigt att börja leta kattbebis, för plötsligt blev vårt hem väldigt tomt för vår kissemiss. En släkting till oss har smått men den som inte är tingad är en hane och vi vill nog helst ha en hona tror vi. Dessutom vill vi ha en långhårig… Vi får se.

Nu är det dags att fortsätta på den disk jag påbörjade förut.

IMG_0010

 

Skärtorsdag försvinner snart…

Dagarna dom går och går efter varandra. Lördag försvann, söndag försvann, måndag försvann, tisdag försvann. Och så kom onsdagen och Andreas kom hem!!!

Hurray!

Det är så skönt att se honom och prata med honom på nära håll liksom. Och ändå är det så varje gång att allt blir så naturligt så det känns som om han varit här hela tiden. Fast visst… vi pratar och äter, kollar hans bilder i telefonen, pratar med Solkatten. Det behövs inga stora ovationer. Han sitter vid sin dator ibland, går ut i trädgården och “svingar sig lite” i nåt träd, sitter vid sjön och kollar på vattnet”, möblerar om i kylen för att hitta nån öl längst in där de alltid har stått. Ja det finns så mycket som är som det brukar. Och han är som han alltid har varit. Han har egentligen inte förändrats ett dugg. Inte här hos oss. Tvätten på golvet, sängen obäddad, glömmer att torka av bordet efter sig. Och ändå vet jag ju att han har ordning hemma hos sig. Dels har han berättat men så har man även sett på bilder. Snygga gardiner, veckostädning som aldrig glöms, sopor som alltid bärs ut när hinken är full…. Jaja… Jag hade ambitioner en gång i tiden och innan Peter flyttade in i min första lägenhet så hade jag det faktiskt snyggt. Jag minns första gången efter att han flyttat in och jag kom hem från jobbet… Jag ställde mig och grät. Jag klarade inte av att ha det så stökigt. Jag gick bakom honom och rättade till sen; skorna i hallen, handdukar i badrummet… ja allt sånt där. Vi höll på så i många många år, men till slut gav jag upp. Jag började fundera över vad som var viktigt i livet… Vi hade egna barn, dagbarn och en filosofi som innebar i princip att prylsamhället inte var våran grej. Barnen fick lära sig att dela med sig, de fick ärva varandras kläder, vi var mycket i skogen och huamejan… ibland åt vi vegetarisk mat :-O

Som vanligt hamnar jag på sidospår åt alla håll  när jag skriver, men det kanske hörde ihop på nåt sätt i alla fall.

Igår kväll fick Andreas för sig att han ville åka ut med Lillbåten (en liten jolle), så Peter och han krånglade ner den i vattnet och han åkte i väg. Efter trekvart eller nåt sånt tittade jag ut och såg honom inte, så jag gick ut. Nere vid sjön ropade jag lite, men fick inget svar. Då gick jag upp till huset och pratade med Peter. Han blev lite tjurig eftersom de hade gjort upp att han skulle vara hemma före nio eftersom det är ungefär den tiden då det blir mörkt. Så Peter gick också ner till vattnet. Efter en lång stund kom de hem igen. Vi pratade om vart han hade varit osv. Och så fick jag skit för att jag varit så töntig och oroat mig. Gabriella talade om för sin bror att det ju lika gärna kan  hända saker när han är här hos oss än om han åker till Somali eller nåt.

Jag tonade ner, ställde mig och diskade en hel disk utan att säga ett ord. Men sen var det ju bra allting. Det är klart att det är jobbigt när det blir så där. Han är borta så länge och när han kommer hem är han nästan spydig. Eller så står det för nånting helt annat. Och jag har ju alltid tänkt att jag ska visa hur mycket jag tycker om dom och hur mycket jag bryr mig ALLTID. Oavsett reaktion så har jag i alla flall visat att jag tycker om ❤

Det är väl ens lott som mamma på nåt sätt. Att ändå alltid finnas där, vad som än händer…

Skrik i natten

Igår var en märklig dag.  Först att Peters bil var paj och jag skjutsade honom mellan mina jobbtider. Sen åkte vi hem till G och hon och jag åkte till gyn medan Peter var och tränade. Allt ett enda pussel…

Gyn besöket funkade på så sätt att inga utbrott, ingen som sparkade barnmorskan i huvudet eller röjde i  rummet. Fast visst skrek hon och tyckte det var obehagligt. Hon brukar alltid ha med sig nåt litet gosedjur överallt och det hade hon; en liten mjukiskanin. Jag stoppade in örat i hennes mun och sa att hon skulle bita i. Det fungerade bra. Allt såg bra ut i alla fall. Det tyckte jag var skönt även om G hade velat få nåt svar på varför hon har ont.

Senare på kvällen ringde hon och sa att hennes ande plågade henne just där nere. Jag försökte komma på bra saker att säga, och det är faktiskt så jävla svårt! Jag har bra fantasi  men ibland tar det stopp….. Dessutom hade vi ju fullt fokus på nyhetsprogram på TVn.

När Peter och jag skulle lägga oss; han i sitt sovrum på övervåningen och jag på nedervåningen, så gick jag i trappan ner från badrum och tanborstning. Och jag fick nån sån där konstig grej i huvudet. Tänk om det står nån på trappan utanför dörren när jag går förbi. Såna där tankar som jag tror de flesta människor får nån gång då och då.

Men jag gick och ropade in Solkatten och vi skulle krypa till kojs… när Peter plötsligt börjar skrika för fullt från övervåningen. “MARIELLE!” skrek han. Och vad hinner man tänka i min situation under den lillla pyttestund, efter en dag som slutat med tankar på ett terrordåd, otäcka män (som kanske stod i vår trädgård!?) och en dotter som pratar om en ande igen….

Ja vad hinner man tänka? Han skriker och jag skriker och Solkatten springer och gömmer sig nånstans. Peter kommer rusande och ska öppna ytterdörren men får inte upp låset. Så småningom får han upp det och ropar till mig “Hör du inte, det är en katt som skriker, det kan vara Sol”

Då ramlar det in i mig vad det handlat om. Två djur ute i natten som slogs och skrek. Räv, grävling, lodjur, katt… det finns flera olika alternativ… men inte Solkatten för han var ju hos mig och vi skulle lägga oss och sova.

Skakande förklarade jag att “Nej det är inte Sol, han var hos mig!”. Så sen var det bara att lugna ner oss och försöka hitta honom. Han hade gömt sig i källaren. Lilla kraken! – Två galna människor som skriker och far runt!

Han ville inte komma upp ur källaren. Peter gick och la sig. Och jag satt (Mörkrädd?!) på sängen och skakade. Jag hade nästan lust att gå och lägga mig hos Peter på övervåningen. Men jag tog mig samman och la mig i sängen. I med lite piller och så somnade jag snart ändå.

Idag ska vi till farmor och fira hennes 74-dag!

Kram!

20160319_163910

Dom fick lämna allt och gå

En dag som denna vet man inte vad man ska skriva. Ändå känns det som att jag vill skriva nånting. Jag kan välja att berätta om dagen… med mannens bil trasig på en maxiparkering och pusselåkning, Kartlägga hela dagen vem som ska vara vart och när man kan hämta vem osv. Dessutom skulle Gabriella till  barnmorska och ta cellprov. En alldeles egen grej att skriva om… Och så skulle vi handla till både henne och oss. Och att gå i affärer och förresten att parkera bil tillsammans med Peter är inte enkelt. Vi har helt olika uppfattningar om saker och kan bli rejält irriterade på varann. Fast det är kanske inte mest lämpligt på Maxi… Men jag önskar så att han kunde se och förstå när min panik börjar ta sig fram. Jag klarar knappt att handla nu och det blir inte bättre med honom vid min sida. Tyvärr…

Och när vi hade handlat färdigt och kom hem till Gabriella med varorna så fick vi veta det fruktansvärda. Terrordåd i vårt eget land.

Andreas ringde till oss och pratade.

Människor kan säga att det var väntat. Att de inte var förvånade osv. Men jo… Stockholm är en stor stad och mycket händer i vårt land. Ändå har jag skjuvat det undan på nåt sätt.

På hemvägen åkte vi sida vid sida med ett tåg. Ett sånt där gammalt nostalgiskt. Det var som att befinna sig nånannanstans. Och ändå tänker man…. är detta början? Början på vad? Och jag tänker på alla jag känner som är invandrare i Sverige, som har flytt nånstans ifrån. Självklart har man haft empati med dem förut också. Allt de gått igenom. Men en sån här dag…. kan jag inte låta bli att tänka var det så här? Inte nödvändigtvis händelserna i sig, utan den krypande skräcken och ju längre tiden går desto svårare blev deras liv. Det där som för oss idag är normalt, var för dem också en gång normalt.

En bil som går sönder och blir bogserad till verkstan. En mamma som åker till sitt jobb med egen dator på ett kontor och kollegor som man kan skratta med i fikarummet. Ett hus som väntar när arbetsdagen är slut. En katt som ligger i knät i TV-soffan.

Och barn med funktionshinder som man ska lyckas ta sig fram med. Man kan börja ana hur det var och hur det är… En familj som jag känner med en jättemysig mamma med huckle som skrattar och är så himla mysig. En pappa som fått stroke och inte riktigt hänger med i vad vi säger när vi pratar. Några äldre bröder… och så yngsta brodern; blind, med autism och svåra rörelsehinder.

Vem vet… det de gått igenom… tänk om det skulle vara för oss? Vårt liv? Vi tänker att det är Dom, och Deras liv och vi kanske kan tänka Fy fasen tänk om det händer oss… Men kan vi tänka att så som vi har det nu… kanske dom också hade det. En bil, en katt, ett hus, ett jobb… och ett barn med autism och några utan. Sen kom bomber, kalasjnikovs, otäcka män som tog allt av värde. Och huset jämnades med marken.

De fick lämna allt och gå…

Annat typsnitt m.m.?

Hejsan!

Nu undrar jag en sak… Är denna blogg svårläst? Jag tycker om själva utseendet med blomma och texten upptill (Den klara sol går åter opp). Men sen funderar jag på om själva texten är svårläst och bilderna för stora? Jag har försökt göra dem mindre men det blev inte heller bra. Egentligen skulle jag vilja ha ett annat typsnitt men hittar inte riktigt hur man fixar det. Så ge mig lite input är ni snälla!

GABRIELLAS VÄRLD. OCH MAMMAN. Av Marielle Johnsson

FÖRORD

Jag heter Marielle. Jag är gift med Peter och vi har två vuxna barn och ett extrabarn. Andreas är 23 år, extrabarnet Julle är 28 och Gabriella är 27. Vi bor i ett rött hus med vita knutar i skogen i Värmland. Alldeles utanför gården finns en sjö som man kan bada, åka båt och fiska i. Vi har inga hästar eller kor, men vi har katter och kanin.

Visst låter det idylliskt? Ja precis så idylliskt som vi ville ha det när vi flyttade hit en gång i tiden.

Nu har barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Andreas blev militär och flyttade till Norrland. Julle som har Aspergers syndrom flyttade till närmaste stad, först med personalhjälp, boendestöd och nu ska han klara sig själv. Jag skriver inte så mycket om Julle i denna bok. Han är ju inte min egentligen. Han har egna föräldrar och ett eget liv. Men han finns mig nära i hjärtat.

Gabriella har autism och en neurologisk sjukdom som gör att hon har ständig smärta och ett rörelsehinder. Det är henne denna bok ska handla om. Egentligen är det en blogg som jag skrev 2015 – 2016. Jag har klippt ut inläggen, sorterat dem, kanske gjort några få ändringar och gjort det till en bok. Någonting hände med Gabriella hösten 2015 som gjorde att vårt liv blev en mardröm. Jag vill dela med mig av denna mardröm. Till dig.

Jag heter Marielle Johnsson. Jag har bipolär sjukdom. Det innebär att jag kan gå in i skov ibland; depressioner och manier. Men ibland är mitt liv som andras. Jag går upp på morgonen, dricker mitt kaffe, tar en dusch och åker till jobbet. Jag jobbar som specialpedagog och det är det absolut bästa jobb som finns. Jag älskar att jobba. Och ibland kan kärleken till jobbet gå lite för långt. Det är när jag är på väg in i en mani. Jag får en sådan överskottsenergi så jag kan jobba hur mycket som helst; starta projekt, åka långt med bilen, ringa samtal och vara trevlig. Livet blir som en euforisk lek. Det kan låta roligt. Det är inte roligt. Inte när man gör av med alla pengar, blir osams med Gabriellas personal och chefer och läkare… tar på mig för mycket arbetsuppgifter på jobbet, flirtar, kör för fort med bilen, skriver långa brev och mail… Och till slut ramlar ner i ett djupt avgrundshål av trötthet i hjärnan, ett hål som är så svårt att komma upp ur att man överväger att ge upp därnere.

Jag har skrivit denna bok under pseudonym och med fignerade namn i texten, för allas bästa. Men mardrömmen är sann; mardrömmen om Gabriellas värld. Och om att vara hennes mamma.