“Det gör du helt rätt i”….

stod det i mejlet från min chef idag. Jag ska börja berätta från början. Jag har varit hypoman. Ibland har det liksom gått över styr på nåt sätt. I onsdags var jag till psykiatrin. Då, just då hade det nått taket. Jag sa som det var. Och jag flippade ur totalt. Verkligen totalt. Skrattade och klarade knappt av att prata. Satt längst ut på stolen och skakade. Ja herregud så det kan gå…

Jag åkte därifrån och tog hand om tvätt och disk intill sena sovtimme. Igår var allt så hemskt. Det var som om hypomanin liksom exploderade. Jag skickade ett mail till min läkare och kuratorn, om att jag behövde någon form av hjälp. Någon medicinjustering trots att jag varit där dagen innan. Jag bokade av ett möte på jobbet och använde hela dagen till att dokumentera. När klockan var runt 18 hade jag inte åkt hem än. En arbetskamrat hade frågat mig lite pedagogiska saker och vi diskuterade att kanske kunna ha nån form av workshops kring lite pedagogiska sätt att tänka när det gäller autism. Så runt 18-tiden skickade jag ut ett mail till de andra om detta som de kunde se dagen därpå tänkte jag.

Jag skickade även till min chef. Och han svarade på direkten. Klockan strax efter 18. “Du måste åka hem nu. Och om du är hemma så ska du inte arbeta mera. Vi kan fortsätta att planera på arbetstid. Ha det gott. // H.”

20160319_155309

Jag fick sån ångest. Jag mådde så dåligt. Svett och panik. En fruktansvärd känsla.

Jag var vaken sent men kom ändå upp tidigt i morse. Jag skulle leva innanför rutorna hade jag tänkt. Rutiner, scheman… och ändå blev det så här.

Jag vet inte hur det gick till men jag insåg att jag inte kunde åka och jobba. Så jag skickade ett mail om att jag skulle stanna hemma. Jag fick ett svar från min chef.

“Det gör du helt rätt i.”

Dagen kantas av hypomana stunder samtidigt som depressiva sängliggande stunder. Det är väl nåt jävla blandtillstånd som jag hamnat i. Jag har varit där förut och det har varit det värsta jag varit med om. Och så den där jävla paranojjan.

Nu är det segt. Hela jag är som en seg groda, ni vet sån där godisgroda. Jag sitter fast i golvet. Sover gråter samtidigt som hjärnan går på högvarv och kroppen skakar.

Det har gått ett år nu sen Gabriella flyttade från förra boendet till nuvarande. Ett helt år. Jag borde reflektera över lycka. Inte över att jag själv plötsligt blev hypoman. Men det är väl kanske nåt att läsa, det här också.

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s