“Det gör du helt rätt i”….

stod det i mejlet från min chef idag. Jag ska börja berätta från början. Jag har varit hypoman. Ibland har det liksom gått över styr på nåt sätt. I onsdags var jag till psykiatrin. Då, just då hade det nått taket. Jag sa som det var. Och jag flippade ur totalt. Verkligen totalt. Skrattade och klarade knappt av att prata. Satt längst ut på stolen och skakade. Ja herregud så det kan gå…

Jag åkte därifrån och tog hand om tvätt och disk intill sena sovtimme. Igår var allt så hemskt. Det var som om hypomanin liksom exploderade. Jag skickade ett mail till min läkare och kuratorn, om att jag behövde någon form av hjälp. Någon medicinjustering trots att jag varit där dagen innan. Jag bokade av ett möte på jobbet och använde hela dagen till att dokumentera. När klockan var runt 18 hade jag inte åkt hem än. En arbetskamrat hade frågat mig lite pedagogiska saker och vi diskuterade att kanske kunna ha nån form av workshops kring lite pedagogiska sätt att tänka när det gäller autism. Så runt 18-tiden skickade jag ut ett mail till de andra om detta som de kunde se dagen därpå tänkte jag.

Jag skickade även till min chef. Och han svarade på direkten. Klockan strax efter 18. “Du måste åka hem nu. Och om du är hemma så ska du inte arbeta mera. Vi kan fortsätta att planera på arbetstid. Ha det gott. // H.”

20160319_155309

Jag fick sån ångest. Jag mådde så dåligt. Svett och panik. En fruktansvärd känsla.

Jag var vaken sent men kom ändå upp tidigt i morse. Jag skulle leva innanför rutorna hade jag tänkt. Rutiner, scheman… och ändå blev det så här.

Jag vet inte hur det gick till men jag insåg att jag inte kunde åka och jobba. Så jag skickade ett mail om att jag skulle stanna hemma. Jag fick ett svar från min chef.

“Det gör du helt rätt i.”

Dagen kantas av hypomana stunder samtidigt som depressiva sängliggande stunder. Det är väl nåt jävla blandtillstånd som jag hamnat i. Jag har varit där förut och det har varit det värsta jag varit med om. Och så den där jävla paranojjan.

Nu är det segt. Hela jag är som en seg groda, ni vet sån där godisgroda. Jag sitter fast i golvet. Sover gråter samtidigt som hjärnan går på högvarv och kroppen skakar.

Det har gått ett år nu sen Gabriella flyttade från förra boendet till nuvarande. Ett helt år. Jag borde reflektera över lycka. Inte över att jag själv plötsligt blev hypoman. Men det är väl kanske nåt att läsa, det här också.

 

Onsdag

Onsdag. Det står i min almanacka att jag ska till psykiatrin idag. Först till min läkare och sen till min kurator. Det var längesen jag var där nu och när det går så här länge så vet jag aldrig vad jag ska prata om. Vad är väsentligt egentligen? Hur ska jag kunna klämma ur mig saker och efter en timme känna att jag går därifrån någorlunda “färdig” för den gången liksom? Jag borde ha någon planering, men när jag tänker igenom olika saker så känns det ju som att jag redan gått igenom det när jag kommer dit och då är det omöjligt att ta det ämnet liksom. Under lång tid hade jag ingen kontakt med kuratorn. Det har funnits tider som jag har tyckt hon vara riktigt jobbig men som jag ändå haft nåt behov av att prata. Nu har jag nåt behov i alla fall.

Om jag rannsakar mig själv om senaste tiden så är väl det viktigaste att prata om mitt hypomana helvete som har regerat. Och att jag levt på en så hög stressnivå så det liksom inte kommer ner igen. Jag har en massa tankar på hur det borde vara för mig… jag borde känna nånslags harmoni.

Men det gör jag inte. Jag känner ingen harmoni.

20150313_155231

 

Min glada dotter

När jag fick min diagnos lyssnade jag mycket på den här. Då när alla bitar föll på plats. På onsdag ska jag först till min läkare och sen till min kurator. Jag längtar dit faktiskt. Längtar efter att kunna säga precis som det är. Tala om att det är totalt kaos i mitt huvud. Jag vet inte om det räcker med samtalen med dom eller om nåt annat behöver göras liksom. Ingen aning om vad.

Igår var vi ute på en roadtripp; Peter, Gabriella och jag. Hon är så glad nu. Jag borde njuta. Och det gör jag. Jag njuter av att hon mår bra. Så jag har dåligt samvete inuti mig eftersom jag inte är okej. Jag tänker tillbaka till sommaren och mitt beslut att “Jävlar Anamma – jag ska fixa det här!” Hela den långa vägen genom helvetets portar, men det gick! Det gick!

Och nu borde jag ta rätt på alltihop som inte gick att ta hand om just då. Jag borde städa varje vrå, jag borde ha energi. Men det enda jag kan är att röra till det. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan. Hur ska jag kunna reda ut det?

IMG_0055

Ju mer sol desto mer mörker

Ja det är faktiskt så. Våren är min absolut värsta årstid. Det där ljuset, som ska ge energi. Det golvar mig. Men min stressnivå höjs. Mer. Sen julen, då mitt hopp kom… och blev till vardag för oss alla. Men nivån fanns kvar. Den där sociala nivån. Den där Marielle som sprang på möten på jobbet, som orkade, som klarade… att träffa människor, säga bra saker, se trevlig ut. Men under fasaden fanns nån annan. Någon som ingen såg. Det var jag som fanns där. Den riktiga jag. Jag.

I lördags klarade jag av att åka till ett köpcentrum och handla skor och kläder. Det gick ju bra, min man fanns ju där. På måndagen skulle jag handla till Gabriella. Men jag kände på vägen dit att det inte skulle gå. Jag ringde min mamma. Hon som under alla år haft så svårt att förstå mig, hon har äntligen accepterat. Och jag kan äntligen be om hjälp. Så hon följde med mig. Jag var stöd för hennes skadade artroshänder och hon var stöd för min psykiska skit. Vi handlade och allt gick bra.

Och… jag mår inte bra. Jag är duktig på jobbet, och jag ramlar när jag kommer hem. Idag har jag chattat med min systerdotter. Hon har likadana problem som jag. Det är skönt att vi kan prata om det.

I morgon är det studiecirkel på kvällen. Jag har suttit och letat bra filmmaterial som vi kan använda för diskussionsunderlag. Varför orkar jag detta? Varför orkar jag jobba? Varför orkar jag skratta med andra människor? Och varför gör jag så konstiga saker – samtidigt?

Ett stort möte på jobbet igår. Samverkansmöte mellan två olika verksamheter. Mina arbetskamrater sa inte så mycket, så jag kände nånslags press att jag måste. Samtidigt var jag rädd på nåt vis, att utmärka mig. Min paranojja ropade i mitt öra: Du är en skit, de skrattar åt dig! Men jag pratade trots att det jag sa samtidigt ekade inuti mitt huvud. Så märkligt. Och ändå bra. Jag klappar mig lite på axeln för att faktiskt just jag pratade.

Och sen gråter jag. Gömmer mig i min egen skugga. För det var säkert bara skit jag sa.

Och så stänger jag av. Stoppar i mig mera sobril. Och klarar inte att leva i detta. Varför är jag en sån dålig människa? Klockan är snart 13 och här ser ut som pannkaka. Varför kan inte jag hålla ordning? Inte systematisera, organisera. Jag ska dammsuga. Men jag vet att jag inte kan ta hela nedervåningen ens. Min energi tar slut efter sofforna i vardagsrummet. Sen orkar jag inte mer.

Människor omkring mig kanske väntar på att jag ska bli sjuk ändå. Och det är inget beslut hos mig att jag ska fortsätta. Men jag gör det. Idag och i morgon. Jag kan gråta, jag kan resa mig. Jag kan bryta ihop eller dansa. Jag vet inte. Ingen aning.

Kram på er därute i solen som jag hatar.

IMG_0023

Ångest

Vaknar upp till en kylig morgon. Återigen snö på gården. Igår eftermiddag var det vår och dagen innan var det snö, sen blev det vår… Igår morse höll jag på att halka som Bambi på hal is här ute på parkeringen. Ett vitt lager med pudersnö gjorde att jag totalt hade glömt att delar av parkeringen var isgata. Så med helt normala steg började jag glida och blev sen stående och tog mig ingen vart.

Jag har sån ångest. Jag har sån fruktansvärd ångest. Det rullar runt och svider i magen på mig.

Jag ska försöka berätta om mötet vi skulle ha på Gabriellas boende i fredags. Det var ju ett möte om genomförandeplanen. En  av personalen som  skulle ha varit med var sjuk. Men vi trodde at det bara skulle vara den andra. När vi kom dit så var det dock så att det kom med en helt annan personal som ingen av oss vetat om. En personal som G inte alls tyckte om. Så hon exploderade. Gick med stora steg in på sitt sovrum och skrek. När hon satt där på sängen så kastade hon iväg ett glas som gick sönder ch glasbitare överallt. Jag satt hos henne ett tag men hon var obeveklig. Hon ville inte ha nåt möte med den personalen. Peter pratade med dom en stund och förklarade att det var så svårt med  förändringar. Så vi fick skjua upp mötet igen.

Jag skickade med dom ett brev jag skrivit till chefen och två av de svar jag fått från juristerna som jag haft kontakt med. Brevet till chefen var fäldigt fint och lovordande skrivet, men sen är det ju själva grejen att jag tillfrågat juristerna om hur det får vara. Det är ju det jag är orolig för. Hur tar chefen det? Å andra sidan är det ju den enda möjligheten för mig att få till en förändring vad gäller handlandet.

Nu är jag nervös. Tänk om verksamhetschefen kontaktar mig och säger att Nej, vi kan inte uppnå era krav så hon måste flytta.

Och så min ångest, Min fullständiga paranojja! Igår hade jag med mig min mamma på affären. Det var så skönt. Vi kunde skoja och skratta och tappade bort varandra iblnad, men ända själva känslan att hon fanns där, gjorde att ångesten la sig ett steg längre bort på nåt vis.

Men just en sån grej… mitt fruktansvärt dåliga psykiska mående. Min mammas artros i händerna och Peter som jobbar sena dagar och långt bort. Dom kan inte begära att vi ska handla, när dom sitter där tre personal och fikar eller pratar  utan de boende, nästan varje gång jag kommer. Inte alltid, absolut inte alltid, och de är väldigt snälla och tillmötesgående. Jag har lärt mig att tycka om dom allihopa. Även dom som inte G tycker om.

Men denna ångest jag har…. Den har hållt på ett tag nu. Av och till liksom. Med lite hyperbeteende emellan och upp i taket några gånger.Jag försökar att inte övertolka. Jag fungerar någorlunda på jobbet.Eller rätt så bra faktiskt. Men ändå… allt som ligger under ytan. Vad ska jag göra med det?

Gömma mig och ha nån som klappar mig på huvudet, kramar mig och säger… Det kommer att bli bra igen..

Kommer det att bli bra igen?

IMG_0015

Såren från några ord

Dags för en liten uppdatering?

I veckan som var bytte jag arbetstider dvs jag var ledig på måndagen istället för onsdagen som jag brukar. Måndagen var jag ju med Gabriella till barnmorskan, så jag tog ledigt hela måndagen, enklast så. Onsdagen träffade jag en arbetskamrat som jag tycker väldigt mycket om. Vi har även träffats utanför jobbet. Hon har en jättemysig sommarstuga där jag varit och hälsat på henne. Hon är en speciell vänskap. Hon är lite annorlunda kan man säga. En sådan som man inte kommer inpå skinnet det första man gör. Jag har känt nån härlig känsla av att lära känna henne mer och mer på djupet. Hon bär på mycket jobbigheter i sitt liv. Människor som stått henne nära (både i familjen och bästa vän) som gått bort alldeles för fort i sjukdom. Vi lärde känna varandra genom vännen som gick bort. En vän som betydde mycket även för mig.

IMG_0035

Men en speciell sida hon har är att hon kan säga vad hon tycker om saker och ting. Hon är inte direkt smidig.

I onsdags fick jag höra att det blir så skört när jag är borta och är sjuk. Hon tyckte att det borde anställas en specialpedagog till. Det kan jag ju tycka är en bra idé i och för sig, men hennes kommentar om att det blir lidande när jag är borta, gjorde ont. Jag sa att det gör det ju när folk vabbar också eller om det är andra sjukdomar. Och att jag och min chef har pratat om det där och hur man ska göra när jag varit borta, att vi diskuterar reservplaner ständigt. Men min vän arbetskamraten sa att det är skillnad för om man vabbar så är man borta några dagar åt gången, men jag kan vara borta i flera månader. Nu är det ju så att senaste sjukbortavaron berodde på min blodbrist och innan dess så berodde det på Gabriellas sjukdom, men hon köpte inte riktigt vad jag sa ändå.

Jag åkte därifrån med en svart klump i magen. Det är svårt att förklara. Det spelar ingen roll om hon har rätt eller fel. Det gör ont i alla fall. Till att börja med var jag inte arg på henne, utan mera att jag kände mig som en så dålig människa. En som inte klarar saker. En som mera är ivägen. En hopplös känsla. En sån där känsla i mig som jag får ibland… att vad gör det för nytta egentligen att jag går här på jorden? En sån där hopplös känsla … att jag inte duger, att jorden funkar bättre utan mig. Jag är ju bara ivägen. En skit.

IMG_0022

Jag stannade i centrum i staden som jag jobbar i och handlade i en blomsteraffär, provade skor (men mina fötter har svullnat så inget passar!!! :-O ) i en skoaffär, shoppade i Lindex, HM och Kappahl. Och när jag står där med kläder på galgar på Kappahl kom allt ikapp. Hjärtat bankade, svetten kom, människor blev suddiga. Det fanns bara en sak att göra… rusa ut till bilen. Och då… kom gråten. För vem är jag egentligen? Och alla människor omkring mig som ser mig, tycker saker, bedömmer, granskar…

Jag grät nästan hysteriskt. Senare ringde jag en tjej som är med i studiecirkeln som jag håller i. Vi har lärt känna varandra och det känns så skönt med någon som förstår precis hur det är att vara bipolär. Att vara psyksjuk. Att vara en “sån där”.

Vi pratade en stund och saker kändes bättre.

IMG_0009

I fredags skulle jag handla åt Gabriella. Paranojjan var ett faktum. Jag snurrade in mig i tankar om vad andra såg. Att andra såg på mig på sätt som granskade. Jag började fundera över hur jag hade sminkat mig, eller om jag råkat få snor i ansiktet… eller allt möjligt. Jag gick och gick och visste inte vad jag skulle ha och vart det var, trots inköpslista. Det går inte att förklara men det är en fruktansvärd känsla. Att få för sig att andra tittar, tittar, tittar… på mig. Vad tänker dom tänker tänker tänker dom? Dom kanske till och med skrattar och pratar med varandra om “hon, den där…”.

I går lördag åkte Peter och jag iväg till en storstad. Jag tänkte jävlar anamma. Och han fanns där. Redo att åka hem med mig om det skulle behövas. Men det släppte. Jag köpte två par skor och en tunika… och en bomberjacka!!! Och så åt vi mat. Väl hemma kände jag mig nöjd. I morrn är jag nog redo för livet igen, kanske. Hoppas med mig.

Solen skiner, snön smälter och snödropparna tittar fram. Men jag tycker inte om våren. Den bär på en ovisshet, en oro. Den energi som andra har finns inte i mig.

Men jag ska försöka fortsätta min vandring på denna jord. Jag lovar att försöka. På sjön knakar isen och det är ett ljud jag tycker om.

Egentligen skulle jag väl berätta om mötet vi skulle ha på Gabriellas boende i fredags, det blev inte som vi tänkt på många sätt. Men det tar vi en annan dag.

Kram på er därute.

 

Gabriellas besök på bvc

Det gick jättebra hos  barnmorskan. Det var en student. En ung tjej som direkt fick bra kontakt med Gabriella. Det blev som ett studiebesök. De satt och pratade. Gabriella hade möjlighet att ställa frågor och tjejen svarade rakt och inget konstigt runtprat. Hon respekterade alla Gs frågor och tankar. Inget var konstigt eller tabu, allt togs på allvar. Hon visade på en avbildad grej, hur det såg ut inuti och hur man gör för att ta cellprov, hon visade vad man använde för saker osv. Därefter gick vi och tittade på en stol. G tyckte att den såg obekväm ut. Då fick vi följa med till en annan som var mycket mer vadderad både på stolen och där man sätter upp benen. Efter en stund ville G provsitta fast med kläder och så småningom lyckades hon även få upp benen. Sen satt hon så en lång stund medan vi pratade. Hon var verkligen jätteduktig. Nu har vi bokat ett nytt datum nästa fredag och då är tanken att hon ska sitta utan  kläder nertill och kanske det går att ta cellprovet. Vi får se. Som mamma samlar jag förstås på sånt som fungerar bra. Jag samlar och sparar det i mitt hjärta som en guldklimp.

Kram på er!

Är det verkligen fred jag vill ha?

Är det verkligen fred vi vill ha? Han är ett geni. Jag älskar både honom, hans röst, hans texter, hans liveuppträdanden… Ja allt.

Men med tanke på min sons yrkesväl så jo jag vill verkligen ha fred. Vill inte att han ska ut i krig. Den dagen kommer kanske. Om inte i Sverige så kanske han åker nån annanstans. Han har pratat om Mali. Han försöker trösta mig med att det inte är så farligt som man tror, att det inte är lika farligt som Syrien. Jag vet inte.

Men visst, vad händer efter ett krig? När lagar ska byggas upp.

Ja vilka tankar som kan rymmas i Marielles huvud. I en soldatmammas hjärta. 2017. En gång i tonårens tidevarv var jag punkare. Jag och Peter spelade i samma band. Vi hade en replokal ihop med andra band. Vi satt på nätterna och drack billigt vin och pratade anarki. Vilken tid. Älskar dom minnena. Ibland var livet jävligt. Man minns mest dom goda stunderna. Gemenskapen. Skratten. Buset. Spänningen. Som när min man och hans syster (alltså innan han blev ens min pojkvän, till att börja med var vi kompisar i många år) fick totalt urflipp och sparkade sönder ett cykelställ och ett gäng cyklar. Idag kan människor säga att det är hemskt när ungdomar gör sånt. Jag håller med. Jag vill ju vara som andra. Som dom som är ordentliga. Dom som har pluggat en massa år på universitet – för det har ju jag också – men ni vet dom som fick bra betyg när dom gick ur högstadiet.

Högstadiet som avslutades med en lång depression för mig och mina betyg knappt räckte till en tvåårig gymnasielinje. Men jag kom in. Och hade ett antal år som var helt upponer. Alltså uppgångar och fall. Riktiga idiotgrejer. Resultat av knäppa manier. Resultat som förintade en del vänskapsband. Då förstod jag ju ingenting. Det gör jag idag och det är  bra.

Och så fick jag barn. Lycka. Att ha henne där på bröstet och ge henne löftet att jag alltid skulle finnas där för henne. Och jag håller det löftet. Det ska jag alltid göra. Vad som än händer, psykoser, neuropatier… ska jag alltid orka för hennes skull. Och så kom  sonen. Han som alltid fanns i min famn, som fick alla kramar som Gabriella inte ville ha. Han jag ammade dygnet runt ofta, för att ge trygghet. Och ändå lyckades jag inte helt. Det kan man väl inte förstås, men han fick bli stor fast han var liten. Han fick ta hand om sin storasyster. Alltid. Även när han inte förstod så var han alltid tvungen. Och en morsa som inte alltid orkade vara hans morsa. Jag lämnade över. Jag grät. Jag fanns bakom stängda dörrar. Eller begärde att han skulle simma in i vassen och hämta badbollen som G hysteriskt ville ha, för att jag inte klarade. Och för att han alltid var tvungen att klara allt.

Han har flyttat långt bort. Från mig. Från den som vaggat honom till sömns, som legat i hans säng och kramat när han haft mardrömmar. Ja som alla föräldrar förstås. I alla fall alla mammor.

När han börjat vara ute om nätterna i tonåren hade vi speciella band. Han smsade om det blev förjävligt. Om han behövde hem snabbt. Han har också haft ångest och depressioner. Nu får han ut sin inre oro genom sitt jobb. Det är bra. Han krälar i dyvatten, skyndar på skidor över fjällen, badar i Bottenviken på midsommarnatten. Älskade älskade barn, du blev stor.

Ett inlägg svårt att avsluta. Jag har racer i hjärnan idag igen. Kanske är det därför jag är kreativ. Tänker stora tankar. Om mina barn, om krig och fred, om rätt och fel… och om kärlek.

Och min racerhjärna är jobbig. Jag skulle vilja dunka huvudet i skåpdörren. Än har jag inte gjort det. Igår var jag systematisk. Jag diskade, tog hand om tvätten, dammsög. Det var jobbigt. Jag tog mig igenom. Tvingade mig att göra saker till sitt slut. Att göra färdigt.

En ny dag. En söndag. Jag vill inte att tiden fortsätter. Jag vill stanna. Kanske sitta i ett hörn, ligga i sängen.

I morrn ska jag följa med Gabriella och ta cellprov. Vi får se hur det går. Barnmorskan vet. Vi har pratat förut. Om hennes autism, neuropatin och när jag ringde sist så berättade jag om  hennes övervikt. I morgon är en dag som så mycket kan gå åt helvete. Jag ska stänga av alla känslor, alla tankar. Vara en robot, ett verktyg, en hjälpande hand, säga bra ord. Det är det enda som funkar när det gäller att följa med G på olika saker. Man måste igenom. Man måste bli till is på nåt sätt. Och klara allt.

IMG_0032

I natt jag drömde.

IMG_0036

I natt jag drömde…

Jag drömde att jag brakade totalt på jobbet. Att de fick ringa polisen för att hämta mig. Sen åkte vi helikopter(??) till psyk. Min chef var med hela tiden. När jag kom dit skulle jag dela rum med en liten flicka, rummet var sjaskigt (nån gammal skräckfilm som hoppade in i drömmen plötsligt tror jag… 🙂 )

Jag fick en massa mediciner som  jag inte ville ha och skrek till dom att jag bara ville ha dom mediciner som min ordinarie läkare hade skrivit ut. Sen rymde jag. Och vaknade nånstans ur drömmen.

När det kryper och hoppar av ångest så vill jag sitta i ett hörn och ha någon som bryr sig om mig. Håller om mig.

Jag skulle vilja proppa i mig  mediciner och få sova. Slippa bry  mig om det praktiskt livet utanför. Låta Gabriellas bekymmer lösas av nån annan.

Jag skulle vilja att någon  talade om för min omgivning att de skulle låta mig vila, att det är viktigt för  mig just nu.

Och ibland tänker jag att enda möjligheten att få vara ifred är att  ååka in till psyk i storstaden. Jag kanske inte skulle vara en svikare då. Människor kanske skulle vara tvungna att ta hand om varandra. Men jag vet inte.

Jag åker till jobbet snart. Jag har så mycket att göra. Sen ska jag handla åt Gabriella. Egentligen orkar jag inte. Men det kommer att gå bra. För det har det alltid gjort. Det är ensamheten och mörkret som gör mig illa. ÄÄndå måste jag få vara där ibland. I ensamheten och mörkret. FFast det är en farlig plats.

Det är en farlig plats

Att hamna i det där tillståndet

IMG_0009

Är allt påväg att gå åt fanders?
Är jag på väg att bli manisk på riktigt?

Fast jag är ju inte bipolär på riktigt. Eller?
Visst är det egentligen nåt jag har hittat på?
Jag har väl egentligen lurat alla?

Och då kan jag ju inte vara manisk?
Om jag inte är bipolär, eller hur?

Jag förstår inte.

Men jag tror att jag är sjuk.

Allt är en enda röra.
Jag kan inte göra en sak i taget.
Jag har varit uppe i natt och somnade till slut efter flera sobril och musik i örat.
Jag har jobbat på min lediga dag.
Skrivit, engagerat mig, kreativa tankar

Det kryper i magen
Hoppar i själen
Kroppen

Jag har dunkat nävarna i skåpdörrarna
Jag är arg, riktigt riktigt förbannad
Jag har suttit på golvet
Krupit ihop som i fosterställning

Jag har lagat mat
Experimenterat nån konstig gryta
Det har jag aldrig gjort förut
Jag tycker inte om att laga mat
Den var inte särskilt god.

Jag åt nåt annat.
Det var inte heller gott.

Jag måste diska
Och gå ner i tvättstugan
Och dammsuga

Jag vill inte ha några mediciner
För jag är inte sjuk

Det är nån annan
För nån har hittat på att jag är sjuk

Förlåt gode gud
Förlåt hela världen
För att jag är en dåre
För att jag inte är som jag borde

För allt jag inte klarar
Jag är sämre
Jag kan inte hålla ordning
Jag är konstig

Vad borde man i denna situation?
Det löser sig
Det ordnar sig
Sortera, ordna, strukturera

Jag tror att i morgon är det bra
Ibland går det över
Jag har läst att man kan vara manisk för en dag
Så i morgon är det över
Det tror jag faktiskt.

Jag lovar.

IMG_0007