Psykiatribesök med G väntar.

Hon kommer och hon åker. Så är livet. När min son kommer nästa gång vet jag inte alls. De är vuxna och det är ju så här livet ska vara. Egna hem någon annanstans än här. Egna liv utan mig.

Idag ska vi till psykiatrin; Gabriella och jag. Ny läkare igen förstås. Jag är jättenervös och det är säkert Gabriella också. Mest rädd är jag för vad hon ska säga och hur det ska tolkas. Det är ju så att allt fungerar så himla bra. Det är som om hon inte vore sjuk längre. Men hon tänker nog på ett annat sätt. Om man kommer till en läkare eller till psykiatrin så ska man ju berätta det som är dåligt. Och det är ju helt rätt egentligen. Men samtidigt fel, för då får dom ju inte reda på allt det där som vi andra omkring henne ser. Nämligen de jättestora framstegen. Så min utmaning är att lyfta fram just det. Och vad tycker läkaren om det? En mamma som kommer och skyler över? Jag har skrivit ett mejl till hennes samtalskontakt som också kommer att vara med. Han har inte hört av sig så jag vet egentligen ingenting.

Mina litium är slut och jag är ett stort klantarsle som inte såg det i tid. Nu måste jag ha nytt recept innan kvällen.

Igår var jag hos tandläkaren. De höll på jättelänge i munnen på mig. Till slut började jag skaka och kunde inte andas ordentligt, men jag stod ut och så småningom var det klart. Jag hade nästan nån form av panikattack och åkte direkt hem och la mig.

Jag trodde att jag var på gång att få nån neråtperiod, men framåt kvällen kände jag mig okej igen.

Nu är det dags att göra sig redo för ett psykiatribesök med G. Isen sjunger och det är svinkallt. Jag har ingen lust att gå ut alls.

Kram!