ont i själ och rygg samtidigt

dsc05988

Jag är fortfarande inte bra i hjärnan. Jag har dessutom fått ryggskott. Tror jag. Jävligt ont gör det i alla fall. Om jag sitter så klarar jag knappt att ta mig upp. Och jag sitter just nu så vi får väl se hur detta går… Ligga, gå och stå funkar någorlunda.

Min mamma har fortfarande stora problem med sin hand och arm. Mina systrar har försökt påverka henne att åka till akuten. Men hon vägrar.

Peter är fortfarande jätteförkyld. Jag tror han har åkt på nån lunginflammation.

Bilen är reparerad. Det känns så skönt. Den är igenom besiktningen och glad 🙂

På jobbet har jag haft samtal med min chef. Jag sa inte som det var, inte alla fall hela historien med hur jag mår. Men på torsdagkvällen var jag kvar på jobbet till kl 19. Helt vansinnigt. Min chef fick reda på det pga att jag inte fick igen fönstret på mitt kontor och för att slippa känna mig skyldig om nåt hände så smsade jag honom… “Är du kvar så här sent?” skrev han. Ja vad säger man… jag var ärlig. Dagen därpå.

Så nu vet han. Jag tycker att det är pinsamt på nåt sätt. Att inte kunna varva ner. Det vore enklare att förklara om jag var deprimerad.

Jag ska försöka ha en strukturerad helg. Inte vara uppe hur sent som helst. Ta mina mediciner… och samtidigt så är det ju så här, att mani är skönt. Alla fall till att börja med. Innan helvetet brakar lös totalt. Men jag vill inte tänka så långt.

Så nu löser jag alla pedagogiska problem som finns. Jag pratar i telefonen, skrattar och är social.

Musik… jag försöker lyssna på lugna låtar. Men det blir mest sorgset och mitt i allt gråter jag. Det gör inget. Men det gör ont också. Snart sitter jag i ett hörn och är rädd för mörkret. Fast för tillfället går det ju inte pga min onda rygg 😀 Typiskt min fåniga humor. Det finns många sätt att befinna sig i mörkret, att bli krossad under en skinande sol som jag hatar. Jo det är sant. Ibland hatar jag solen. Den kräver för mycket.

Byrån vi fick av min svärfar och hans sambo är jättefin. Nu ska jag försöka engagera mig i att fylla den med sånt jag tänkt mig.

Måste ta mig ifrån denna stol nu. Jävla ryggvärk!

“One” Johnny Cash

 

 

Sjuk i hjärnan

Jag är ett sjunkande skepp. Relingen är fortfarande över vattenytan. Jag vet inte om jag ska hoppa i vattnet eller trassla fram en livbåt som jag antagligen inte hinner få ordning på i alla fall.

Hjärnan är som en prasslande sopsäck, snart täcker den hela mig. Men än så länge kan jag slita bort den och springa därifrån. Men då har jag slitit bort hjärnan också. Den är kvar. Jag har sprungit ifrån den.

Allvarligt talat så är jag inte vettig. Det knakar och knastrar. Små eldklot, elektriska stötar.

Jag behöver sova, gömma mig, komma bort, slippa. Ändå – jag är rädd. Jag är rädd för allt jag måste göra. Jag kan inte koncentrera mig, inte organisera mig. Jag vet inte v

Och nu spydde jag…

Jag vet inte vad som är viktigt, vart jag ska börja och beräkna hur långt jag hunnit när dagen är slut.

På nåt sätt kan jag säga att jag är sjuk. På nåt sätt…

Saker händer i vardagen som liksom löper parallellt med min verklighet i huvudet.

Min mamma skulle hjälpa Gabriella med säkerhetsbältet i bilen i lördags. Och hela hennes artrostrasiga hand och arm gick pajj totalt. Nu är hon jättedålig. Hon kan inte göra nånting. Vi har pratat med varann i telefonen och igår talade jag om hur jag mår psykiskt just nu. Hon frågade om det var nåt särskilt och jag förklarade att nej, det är ju så här ibland. Vi bytte samtalsämne och jag undrar … accepterar hon eller inte? Har hon förståelse för att detta också är en sjukdom, eller är det så att hon faktiskt inte orkar lyssna på min skit. Och är det så att hon tycker att det är skit. Jag vill inte veta. Men jag vill att hon ska förstå, att det är jobbigt.

Igår besiktade jag bilen. Den gick inte igenom!!! En fjäder i fjädringen under förarsätet var helt sönder. Körförbud! Jag fick rulla iväg bilen till en verkstad precis intill besiktningen. Där har jag aldrig haft nån bil förut, så det känns lite läskigt!

Och av allt mitt dåliga mående och bilbesiktning, skjuts därifrån, dålig i magen…. Så kraschade jag. Jag tog mig samman och satte upp min trevliga fasad. Peter hämtade hem mig. Jag orkade inget jobb och inget styrelsemöte som skulle vara på kvällen. Jag ville bara hem! Vi köpte räksmörgåsar på hemvägen och åt till lunch. Sen låg jag några timmar. Pratade med Gabriella i telefonen.

Sen ringde Peters pappa. De har en byrå som vi ska få. Det var tänkt att Peter skulle hämta den, men nu är han ju så förkyld så det har inte blivit. De bestämde att de skulle komma hit på fredag. Då hinner jag ju knappt städa. Och så är det snöväder, det bara dalar ner. Väldigt vackert men besvärligt. Jag vet inte om det borde vara jag som skottar… men det blir alltid fel. Så då kanske det är likabra att jag låter bli.

Jag har kastat ut en massa hjärnceller och synapser och allt möjligt som finns i hjärnan. Jag har kastat det runtomkring mig. På nåt sätt borde jag plocka upp och lägga tillrätta i hjärnan så det blir som det ska. Men det går inte.

En gång var det jag som envetet krävde att vi skulle flytta hit. Så jag borde förstås skotta. Eller inte. Jag borde ta det lugnt för att inte gå upp i mani. Eller inte.

Jag vet en sak som jag vill. I morgon vill jag jobba. Jag vill vara helt okej. Komma till jobbet i rätt tid och göra allt som ska göras. Om jag blir sjuk så är det en massa saker som halkar efter och då måste det göras i efterhand. Det är så förbaskat jobbigt. Och alla människor som tittar, som tänker. Vad fan tänker de för nåt? Att det är besvärligt för mig, eller för dom? Eller för nån helt annan? Och det är ju skönt och härligt att vara behövd, efterfrågad.

dsc05995

Jag hatar ur min svarta själ

Det finns kanske normala människor, eller vanliga människor. Med vanliga barn, med vanliga sätt att må. Människor som åker till jobbet på morgonen, jobbar, tjänar sina pengar, shoppar, gör om i huset, åker till nån medelhavsö eller thailand. Med barn som klarar sig i livet, växer upp, klarar läxor, utövar nån sport på fritiden och börjar studera vid universitetet, får familj och du blir farmor eller mormor eller åtminstone bonusmormor eller nåt. Det finns kanske såna människor.

Jag har ju svårt att tro det. Det låter som ett liv så långt från mitt. Och jag går väl kanske inte omkring och saknar för jag lever ju mitt. Och det är vanligt för mig.

Fast jag ska inte låtsas. Jag ska inte slänga ur mig floskler. För det är klart att jag skulle vilja ha det lite lugnare ibland. Lite lättare.

Idag satt jag utanför en affär. Människor som kommer och går. Ut ur bilen – “kom nu ungar!”- in i affären och tillbaka med kassar. Busiga skitungar (älskar dom) som springer och jagar varandra, hoppar i en snöhög, en pappa som grälar.

Jag kan sitta så där ibland i min bil och se familjer. De har säkert sina svårigheter, ledsamheter, sina ärr i själen. Men det finns en del som är vanliga ändå. I jämförelse med mig liksom. Och i jämförelse med hur jag har det nu. För jag har ju också varit där – ungar som springer som hoppar.

Det fanns en tid som Gabriella kunde gå. Hoppa, klättra. Och som hon var glad som en lärka, fast med ett fasligt humör när saker inte gick lätt. När det blev fel liksom. Hon hade ju autism redan då. Men hon kunde springa, hoppa och gå. Eller kanske inte gå för hon var aldrig minsta still.

Jag känner mig väldigt nere faktiskt. Trött. Sorger och slitenhet i själen. Jag har suttit på sängen och min man har hållt om mig. Vi ska se på film ihop sen. Krypa under en filt i soffan. Dricka nåt i fina glas med fot. Jag är ju nykterist och saknar inte nåt sånt alls. Det finns många drycker man kan ha i fina glas.

Idag har mormor handlat åt Gabriella eftersom personalen har fått för sig att dom bara ska handla en dag i veckan istället för två. Och inte verkar hon kunna få följa med. Det har dom inte möjlighet till.

Jag har skrivit till en jurist och fått ett långt bra svar. Jag ska orka göra nåt med det där svaret. Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte tycka om livet.

Men det går över. Säger min man. Och han har ju rätt, men jag vill inte tänka så. Jag vill bara vara ledsen. Faktiskt. Min svarta själ finns…. och jag har fortfarande mötet på företagshälsovården innanför näthinnan. Det kanske gick bra det där besöket där. Ändå gör det ont. Hon sa att jag är bipolär typ I. Jag har anat men inte orkat tänka så. Sjukdomen blev liksom svårare, allvarligare.

Jag hatar.

img_0006

 

På min näthinna

20160205_151417

Ibland fastnar liksom saker på näthinnan. Sånt där som inte riktigt går att sudda bort. Nej jag har inte varit med om nån trafikolycka och ej heller nån förälskelse. I går var jag och  min chef (+ nån personaltjosan) på företagshälsan och träffade en läkare. Det gick jättebra och hon var verkligen duktig. Hon ställde frågor till mig och förklarade för chefen och den andra (vi kan kalla henne för Märta) vad bipolär var för något. Hon lyfte fram sånt som jag tycker är viktigt för dom att veta; att jag inte bara är bipolär utan att jag i första hand är Marielle, specialpedagog. Men så förklarade hon tydligt hur det funkade i hjärnan, vart olika saker satt osv och hur det påverkade min vardag. Alla frågor hon ställde och alla svar jag gav var nyttigt för oss alla. Det gav en nyanserad bild. Chefen var nöjd när vi gick därifrån. Det hade gett honom mycket sa han. Jag var också nöjd. Den rädsla som jag hade när vi åkte dit var obefogad. Det känns faktiskt som om jag kan lita på honom. Jag hoppas att jag kan falla tillbaka i den känslan även i framtiden om jag ligger på havets botten och kravlar eller om jag känner mig paranoid och tror att alla jagar mig.

Näthinnan? Ja just känslan kanske. Eller situationen. Att sitta där. Två människor som lyssnar. Och så jag och läkaren. Frågor och svar. Det allra innersta. Nej inte riktigt. Inte de två ytterligheterna för det hade jag bestämt mig för innan, att jag inte skulle prata om. Psykoser  kontra självmordsförsök – ja eller nej, haft eller inte, gjort eller inte, tänkt eller inte… Nej det har ingen med att göra.

Men ändå… att sitta där… och prata om obotligheter. En hel timme… om min obotliga sjukdom. Det är inte konstigt att det fastnar när man åker därifrån, det hade det gjort om jag hade pratat om cancer också. Även om jag tycker att det är bra så känner jag mig utvald på nåt sätt (jättekonstigt sätt att uttrycka sig för det är inte utvald på ett positivt sätt). Det finns många människor som är “normala”, som inte har nån sjukdom alls, ingen kronisk i alla fall. Jag ska inte säga att det är orättvist för jag önskar ingen annan detta heller. Men jag känner mig uthängd.

“Varsågoda, här är Marielle! Hon har en sjukdom… hon är sjuuuuuk. Det sitter i huvudet och kan göra så det blir väldigt konstiga saker. Hon är psyksjuk. Varsågoda, titta och begrunda! Vad säger hon? Hur pratar hon? Hur går hon? Visst har hon lite tics och ryckningar? Hon äter Litium …. oooo då kan man vara manisk.”

Läkaren frågade  mig igår om jag var typ I eller typ II, jag sa att jag aldrig fått nån direkt siffra men att jag tror att jag är typ II. När hon frågade lite mer och jag svarade hur det var så sa hon…. “Då är du typ I”. Det var skönt att få bekräftelse på nåt jag egentligen anat. Men det är samtidigt svårt att sitta i en sån situation och höra det. Det gör ont.

Jag har en obotlig sjukdom. Men jag vill inte. Förstås, ingen vill ha det. Och jag vill inte vill inte vill inte.

Jag vill vara en sån som inte har den här sjukdomen. Jag skulle vilja vara min chef som satt där och fick information om min sjukdom. En sjukdom som nån annan har, inte han. En sjukdom som nån annan har. Inte jag.

Sist men inte minst pratade vi om kända människor med bipolär sjukdom. Att det finns många artister, konstnärer, poeter osv. När jag fick min diagnos kändes det bra att veta att man inte behövde känna sig som en sämre människa eftersom det fanns många som gjorde bra saker som också är/var bipolära. Idag känns det inte lika viktigt för mig längre. Men det kändes bra att avsluta mötet på ett sånt sätt. Att  visa upp att jag är en som dom.

 

 

Morgon i huset vid sjön

Morgon i Huset vid sjön. Det är fortfarande mörkt. Snön gnistrar och isen täcker vägen. Det är kallt. Jag ska åka och ta prover. Förhoppningsvis även för Litiumet, så det är avklarat. Jag fastar och det är bland det värsta jag vet. Jag är funtad på det sättet att jag vill ha ordentlig frulle direkt jag går ur sängen. Kaffe och ostsmörgåsar ska det vara.

I eftermiddag ska jag och min chef till företagshälsovården. Jag är så nervös, Har ingen aning om vad vi ska göra där!

Nej dags att dra! Kram!

En vecka som varit.

img_0027Det gick bra på psykiatrin med G. Jag skrev ett mejl i förväg till samtalskontakt och läkare där jag berättade om hennes vardag, vad hon kan och hennes glädjeämnen, hur lyckliga vi omkring är över allt som fungerar. Jag talade om för henne att jag skrivit ett mejl men inte allt vad jag skrev. Hon tyckte det var ok så jag känner inte att jag gått över huvudet på henne. Läkare och samtalskontakt tyckte det var bra. De var mkt tacksamma faktiskt. Läkaren var riktigt bra. Hon höll sig lite i bakgrunden och lyssnade till vad jag, G och samtalskontakten sa. Efteråt gick G på toaletten och vi kunde prata lite ostört. Jag kunde släppa ut min lättnad över hur situationen känns.

Tyvärr har min glädje grusats lite. Boendet har kommit på att de inte kan handla (matvaror) 2 gånger i veckan utan bara en. Det här ställer till det mycket i Gabriellas hjärna. Hur ska hon kunna planera en hel vecka framåt vad hon behöver? Och jag tycker att det är orättvist. Hon sitter där vid köksbordet och är så duktig på att planera och skriva, kan man inte se det positivt och känna som jag; waow vad hon kan!! Men nepp, dra undan mattan under fötterna på henne. Ställ för stora krav för att…… ja varför? Resurser förstås, men jag undrar hur dom har tänkt istället? Jag ska ställa den frågan: Hur har ni tänkt nu, hur ska ni lösa detta? Och så har jag skrivit till mina vänner juristerna i de föreningar jag är med i, får det verkligen gå till så här?

I torsdags var det en dag som inte riktigt var som andra. Först hade vi torsdagsmöte på jobbet och det brukar vara lite jobbigt eftersom jag har svårt för långvarigt “kackel” om onödiga saker. Ja så är det väl på alla jobb då och då. Kackel alltså… Men nu gick det bra ändå i alla fall. Efteråt hade jag möte med min chef. Igen. Det har blivit lite mycket av den varan senaste tiden. Nästa vecka ska vi på läkarbesök på företagshälsovården tillsammans. Jag fattar fortfarande inte varför, men det är tydligen nån rutin de har när någon varit sjuk mycket. Det kan handla om ifall hälsovården kan göra nåt för jobbet. Jag tycker inte det behövs. Men men… jag får väl snällt åka dit i alla fall.

Sen åkte jag till psyk och träffade min kurator. Det var skönt att få prata av sig faktiskt. Förutsättningslöst. Det är så mycket i min hjärna som behöver ut, flera gånger om varandra. Det låter kanske pessimistiskt och inte så kreativt eller hur man ska säga. Det kan låta som att man fastnar i onda minnen och inte kommer vidare. Men så är det inte. Jag vet inte varför, men jag måste få prata om det. Nånstans.

Efteråt var det kväll med studiecirkeln som jag håller i. Några nya kom och jag var lite nervös först, men det gick ju bra. Det är så underbara människor som ger mig så mycket. Jag tänker tillbaka på tiden då G var så sjuk och jag alltid hade mina vänner på studiecirkeln. De fanns alltid där, och när det var som värst satt jag där och grät och de kramade om mig.

Nu fikade vi och såg på film som vi sen diskuterade. Ett nytt koncept som jag började med förra gången som var första efter nyår. Vi ska försöka göra så här. Jag har tyvärr lite svårt för att hitta de filmsnuttar som jag tänkt mig. Det mesta blir intervjuer från Malou efter tio, och det blir ganska lika alltihop. Men jag får söka vidare. Jag vet ju vad jag skulle vilja hitta och när jag inte hittar just det så blir jag irriterad och nästan…… :-/  ??? besatt??? och kan hålla på att leta hur länge som helst. Hm…. that´s me!

Kram på er! Livet sliter och drar och ibland blir jag jävligt trött faktiskt. Hjärnan är som en gröt. Jag reser mig om och om igen. Hoppas att jag inte faller så hårt att jag blir liggandes i en hög.

Psykiatribesök med G väntar.

Hon kommer och hon åker. Så är livet. När min son kommer nästa gång vet jag inte alls. De är vuxna och det är ju så här livet ska vara. Egna hem någon annanstans än här. Egna liv utan mig.

Idag ska vi till psykiatrin; Gabriella och jag. Ny läkare igen förstås. Jag är jättenervös och det är säkert Gabriella också. Mest rädd är jag för vad hon ska säga och hur det ska tolkas. Det är ju så att allt fungerar så himla bra. Det är som om hon inte vore sjuk längre. Men hon tänker nog på ett annat sätt. Om man kommer till en läkare eller till psykiatrin så ska man ju berätta det som är dåligt. Och det är ju helt rätt egentligen. Men samtidigt fel, för då får dom ju inte reda på allt det där som vi andra omkring henne ser. Nämligen de jättestora framstegen. Så min utmaning är att lyfta fram just det. Och vad tycker läkaren om det? En mamma som kommer och skyler över? Jag har skrivit ett mejl till hennes samtalskontakt som också kommer att vara med. Han har inte hört av sig så jag vet egentligen ingenting.

Mina litium är slut och jag är ett stort klantarsle som inte såg det i tid. Nu måste jag ha nytt recept innan kvällen.

Igår var jag hos tandläkaren. De höll på jättelänge i munnen på mig. Till slut började jag skaka och kunde inte andas ordentligt, men jag stod ut och så småningom var det klart. Jag hade nästan nån form av panikattack och åkte direkt hem och la mig.

Jag trodde att jag var på gång att få nån neråtperiod, men framåt kvällen kände jag mig okej igen.

Nu är det dags att göra sig redo för ett psykiatribesök med G. Isen sjunger och det är svinkallt. Jag har ingen lust att gå ut alls.

Kram!

img_0020

Lite tankar på kvällskvisten

Idag är hon här igen. Min helt underbara dotter. Hon har nära till skrattet nuförtiden. Jag måste njuta varje sekund. Och jag måste få vara en helt vanlig mamma också. För min egen skull. Bägge meningarna för min egen skull. För annars går jag under. Och jag bär fortfarande på en brännande oro. Jag släpper den aldrig. Oron.

I dag pratade hon om att hon saknade en del av de andar som hon hade när hon var sjuk. Hon tittade på mig. Och jag kan inte riktigt avgöra… säger hon det för att provocera mig? Är hon medveten om vad som händer med andra – med mig – när hon säger så? Vill hon testa; “vad händer om jag säger så här till mamma?”, eller är det bara ett påstående som är rakt ut från hennes värld. Utan nån som helst omvärldskoll, utan nån som helst bakomliggande tankar. Hon kanske bara uttrycker precis det hon tänker. Att hon saknar dom? Det kanske är så, men oron griper tag i mig och jag undrar… hur ska jag stävja detta, vad ska jag göra och ska jag över huvudtaget göra nånting alls?

Jag tror på det sistnämnda men måste avleda på nåt bra sätt och samtidigt få fram vad jag egentligen tycker. På ett bra sätt, utan för stora åthävor, inget drama, inga utläggningar och inget nedlåtande, inget “äsch”

dsc08863

Hon har gått upp i vikt enormt. Sväller liksom för varje gång jag ser henne. Det är egentligen hemskt. Vi har några bekanta vars dotter dog för några år sedan. I hjärtinfarkt. Hon var ett år yngre än Gabriella. Och enormt överviktig. Så det skrämmer mig förstås. Vi måste få bukt med det där. Förut har jag sagt att vi ska göra en plan/planering över hur hon ska gå tillväga. Jag ska ju också, men jag klarar det nog på egen hand. Gabriella behöver stöd, och så även från boendet. Så jag tänker att hon och jag gör nån form av plan som jag sedan förankrar hos personalen. Vi får väl se hur det tas emot.

Idag har vi haft “studiedag” på jobbet. Först några som presenterade olika saker som de gjorde och därefter en låååååååång föreläsning. Han var bra ända till slutet, för då höll min hjärna på att gå i bitar, brinna upp. Jag fattade inte. Orden var som en enda gröt. Jag kom försent på morgonen, men jag smög in i fikapausen så jag tror inte att nån la märke till det. Jag brukar inte gilla sånt. Att komma in när andra redan börjat. Öppna en stängd dörr och alla vänder sig om och kollar… Nä!

Men i morse var jag så oerhört trött så det gick inte att köra bil, jag var tvungen att stanna vid en parkeringsplats efter vägen och senare gick jag in på en mack och köpte kolsyrad läsk och en chokladbit. Därefter gick resan bättre och att jag kom försent gjorde inte så mycket ändå.

Nu ska jag ta hand om tvätt. Peter och Gabriella ser på nån film. Det är skönt att dom har det intresset ihop. Så jag får ta hand om tvätten ifred. Och tanka ensamhet lite. Kram!

dsc08844