Ett ickepräktigt inlägg

Äsch. Här kommer ett ickepräktigt inlägg. Man kan ha ambitioner och visioner. Man kan ha värderingar och planer. Man kan ha en tro på nånting. Man kan bestämma sig för att skaffa barn och tänka i nio månader att…. jag ska bli den bästa mamma som funnits på denna jord.

Dagen kommer då man har en liten liten krabat på bröstet. En alldeles nyfödd och skär. Pappan har klippt navelsträngen. Den där ni vet som folk fortfarande tjatar om att man ska klippa. Det är ju bara det att den är ju redan klippt! För redan då började en färd för det lilla  barnet  mot självständighet.

Men mitt barn var inte som andra barn. Hon var svårare att förstå sig på. Hon skrek inte när andra barn skrek… hon skrek inte när hon ville upp i famnen eller när hon var hungrig och törstig. Hon skrek inte när hon var blöt i blöjan.

Hon skrek för att  hon lyftes upp i en famn, hon skrek för att hon  var  tvungen att äta – för att jag nästan  tvingade henne att äta, hon gick ju inte upp i  vikt. Och hon skrek för att jag satte på henne kläder. Medan andra barn tyckte om att bada i  balja, gallskrek hon för att hon var så rädd för alla ljud på toaletten, allt eko. Några år senare var bad det enda positiva i hela hennes tillvaro. Det enda.

Som  sagt så är detta ett ickepräktigt inlägg. För jag har inte alltid varit pedagogisk. Inte ens med min son. Kanske först och främst INTE med min son. Han är den som har varit stor, den som tagit allt ansvar ibland.

Ibland har jag blivit arg. Hysterisk. För att jag inte kunnat hantera situationen. Och skulle någon säga att den kunnat hantera situationer som vore som de i min familj… så skulle den människan ljuga. För det kan man inte.

Hur ska man på ett pedagogiskt sätt kunna hantera att ens dotter är på väg att slänga ett tungt bilelement i huvudet på sin lillebror och när hon inte lyckas, vara på väg att springa rätt ut i skogen? Nej det går inte. Inte med alla moderskänslor samtidigt. Springa efter och brotta ner, skrika åt sitt barn, tvinga in två gråtande barn i bilen och åka till skolan med dom. Trots att känslor skriker “Det här blev ingen bra start; stanna hemma!” för att det finns andra känslor som skriker; “Jag orkar fan inte! Jag måste få vara ensam!”

Så…. ja jag ville mest kontra förra inlägget och säga att jag är ingen präktig männska egentligen.

Dessutom har jag varit en riktigt riktigt dålig mamma i mina värsta depressioner. Jag har nog skrämt dom. Ibland funderar jag på om jag har skadat dom riktigt riktigt mycket, när dom har fått klart för sig att……. jag inte velat fortsätta. När min ork liksom fullständigt tagit slut. Dom har förstås en far. Han säger att jag är experten och därmed överlåter han det mesta åt mig. Och jag…. har egenteligen inte riktigt protesterat heller. För jag har velat ha kontrollen. Kontroll över att principer regerar. Mina värderingar.

Men samtidigt vet jag att den dagen som jag är borta, så kommer han att fortsätta strida för dom. Ja Andreas kan nog strida för sig själv förstås. Men för Gabriella. Jag tror aldrig att han kommer att ge upp faktiskt.

Jag älskar verkligen min familj. Ibland orkar jag inte med livet. Och då kan jag ändå vara trygg. För trots alla hysteriska utbrott över att jag inte klarat att hantera situationer, de situationer då jag inte orkat vara supermamma, de gånger barna (+dagbarnen när barnen var små, och/eller vårt älskade extrabarn) härjat och gapat i köket, de gånger jag gömt mig och låtit dom  hålls själva… Trots det… så kan jag vara trygg i att Peter tar över när jag är borta.

Ibland orkar jag inte. Ibland ligger jag i sängen och stoppar i mig mer mediciner än jag ska. Ibland är jag ingen präktig mamma. Ibland är jag en skit. En bipolär mamma. I min bipolära värld.

dsc01885

“Jag har aldrig uppfostrat mina barn”

Jag ska börja med att säga att jag tycker att det är en skön idé att kunna blogga. Att berätta om sin vardag. Kanske ge nåt till andra. Och visst… ibland få råd också. Många gånger får jag stöd och kramar genom den virtuella verkligheten. Det är jätteskönt. Men jag ska också säga att jag har mycket erfarenhet, jag har mycket känslor och ibland känns saker bara fel. Man måste få gnälla, jag måste få häva ur mig … ja ni vet… helt enkelt kräkas. Jag måste få tala om att Gabriella med sina funktionsnedsättningar faktiskt äter upp mig. Det finns inga råd i världen som kan ta bort det.

Man kan även ha en del värderingar i livet. Ett sätt att tänka. Det har jag naturligtvis. Jag brukar säga att jag inte har uppfostrat mina barn. Det är naturligtvis helt galet osant. Självklart har jag uppfostrat mina barn! Men inte med straff och hårda konsekvenser. Jag har kramat dom mycket. Diskuterat. Förhandlat. Andreas har nog varit lite bortskämd på sätt och vis. Han har suttit och ätit frukost i vardagsrumssoffan på morgonen, kunnat gå från bordet utan att ställa bort tallrik m.m. Han har suttit vid datorn hela nätterna ibland. Nån gång har hans pappa försökt sig på varianten att dra ur kontakten. Jag har aldrig gjort det och jag har dessutom exploderat på……….. pappan. För det är en metod som jag tycker är fel.

Dom har aldrig blivit instängda i sitt rum. Dom har aldrig fått gå från bordet för att dom inte kunnat uppföra sig, dom har inte varit tvungna att sitta kvar för att dom inte ätit upp maten. I många år låg jag hos Andreas tills han somnade eftersom han hade svårt att somna och ofta drömde mardrömmar.

Och Gabriella har verkligen varit skiiiiiiiiiiitjobbig ibland med alla sina utbrott. Hon har självmant sprungit in på sitt rum, slängt sig i sängen och skrikit, och skrikit och skrikit. Till slut kan man höra att det danar av och då kan man gå in och prata med henne. Lugnt och stilla. Seriesamtal är jääääääättebra. Faktiskt. Jag älskar olika såna där visuella saker som man gör själv, i stunden. Det funkar ofta jättebra. Idag är det väl mera skrift, pilar, inringade områden på pappret liksom.

Men det är också så att hon förstår mycket ändå. Det går att prata, förhandla osv. Och ibland går det inte. Ibland måste jag ge mig. Jag har inte alltid rätt. Och ibland måste hon få som hon vill. Även om jag tycker att det känns rena rama skiten!

Och så tänker jag på hennes stora utbrott på badrummet i fredags. Jag vet ju att det går över. Det var ett sätt att få ur sig känslan av ilska som finns inuti henne. Och för mig är det helt okej. Jag brukar säga till personalen att om hon får utbrott så ska dom gå ut och ställa sig utanför dörren. Det är inte hela världen om saker går sönder, och hon håller inte på i evigheter men jag vill inte att hon ger sig på människor eller kastar saker på någon. Det är inte så att hon är ouppfostrad eller oförskämd på nåt vis när det blir så där. Hon gör så när hon blir arg och frustrerad, eller snarare när något inte är på det sätt hon mår bra av. Rädd, förtvivlad… eller när hon inte förstår. Hon är jätteduktig på att förklara sina svårigheter. Det är så härligt att lyssna på henne då.

I somras satt vi hos Peters mamma och åt. Vi var många runt bordet. Olika släktingar. Mammans särbo-sambo skojade om nåt. Då tog hon till orda – min dotter. “Menar du nåt ironiskt nu? Jag har väldigt svårt att förstå det där med ironi.” Då… jublar det inuti mig. Hon kan förklara det som är svårt. Det är helt underbart!

Nu kanske detta låter som ett långt försvarstal. Det är absolut inte meningen. Eller jo lite hahaha! Jag fick nämligen en kommentar som jag inte modererat. Mycket i den var bra. Men jag får ibland känslan av att bli satt på plats. Få råd som bara blir jobbiga.

Som sagt… jag har aldrig uppfostrat mina barn! Som sagt…. rätt osant. Klart jag har uppfostrat dom. Det kanske snarare har varit så att jag inte särskilt ofta har satt gränser. För det har inte behövts. Egentligen. Andreas är snart 24. Han ställer undan tallrik efter sig och han torkar bordet. Ibland kanske han käkar i soffan. Det gör vi alla ibland.

Han har flyttat hemifrån, han har ett jobb.

Gabriella har också flyttat hemifrån. Hon trivs faktiskt inte där. Och det kan inte lösas just nu på nåt annat sätt. Tyvärr. Så när jag lämnade hem henne igår till hennes lägenhet sa hon till mig: “Jag vill inte bo här!”

Det finns ingen annan lösning just nu. Men det skär i mammahjärtat. Det skär riktigt jävla ordentligt.

dsc01897

 

Kanin, Gabriella och semlor

Igår togs han bort. Jag fick en tid hos veterinären sent på förmiddagen. De hade släckt ner i rummet och tänt ljus på flera ställen. Jag grät. Han fick en bedövningsspruta och därefter behövdes två sprutor för att hans hjärta skulle sluta slå.

Nu har vi bara Solkatten.

Jag åkte hem till mamma och åt lunch med henne. Vi kramades inte. Vi pratade inte om döden. Hon funkar inte så. Men jag vet det och kräver det inte längre. Hon är på sitt vis och jag känner inte längre sorg över det faktiskt. Men hon berättade att hon grät varje gång någon av hennes akvariefiskar dog, och att det är helt rätt att gråta när någon dör.

Några timmar senare åkte jag hem till Gabriella. Hon skulle följa med mig hem till oss. Hon satt i soffan och visste, förstod redan vad som hänt. När jag kom dit gick hon in i badrummet och gick total bärsärk. La sig på golvet och hade konstiga frustrade ljud. Kastade saker omkring sig. Jag stod i dörröppningen och lät henne hålla på färdigt. Och så småningom blev hon färdig och ställde rätt alla saker så det blev på hennes vis. Det mesta var redan packat så jag behövde bara sätta in det i bilen.

Hon behövde handla bindor så vi åkte till en liten ICA-butik. Hon följde med mig in och jag tänkte att det var nog jättelängesen hon var inne i en affär. Det gick bra. Vi skojade med varandra. Köpte förstås massor av saker, inte bara bindor. Fikagott, godis, drycker…

Vi grät lite på kvällen och sen såg Peter och Gabriella en film tillsammans medan jag plockade med annat. Peter hade plockat bort buren när vi kom hem. Det är konstigt alltihopa. Först Spökkatten och nu Ballebus-kaninen.

Tankar på ett nytt djur finns. Men vi får ta en dag i taget.

Idag säger Gabriella att hon vill stanna här en vecka. Till helgen fyller Peter år. Då önskar han sig farmorbesök med semlor. Så det är klart att Gabriella ska hit då. Men hela veckan emellan…. Inte vad jag vill faktiskt. Svårt att säga nej utan ordentliga argument. Jag kan varken sjukskriva mig eller ta ledigt. Jag har varit borta från jobbet så mycket. Nej. I så fall får hon vara här ensam. men i så många timmar…? Och göra vad?

Ibland känner jag mig utplånad på nåt sätt. Som att sorg aldrig får vara min. Ensamhet – jag har ett stort behov av att tanka ensamhet ibland. Men det går inte. Andra ska alltid komma före. Till exempel Gabriella. Oftast Gabriella. Det gör ont på nåt sätt. Orättvist. Och ändå… visst är hon mitt barn och hon har haft det väldigt svårt. Jag har sagt att jag alltid ska göra allt för henne. Så är det väl. Alltid.

Kram på er därute.

B56EPY Cream bun semla ALL OVER PRESS

Til death do us part

I morgon vill jag stänga av alla telefoner. Eller ha motstånd att klara att inte svara förutom när veterinären ringer. Kaninexperten var inte på plats idag, så hon ska ringa i morrn istället.

Jag vill vara ensam. Stänga in mig. Mörklägga. Vara ifred. Få gråta. Och krama min Ballebus.

Jag måste ta ett beslut. Nån gång måste det ju göras. Och det måste nog göras i morrn faktiskt. Av mig. Ingen annan. Jag håller ett liv i mina händer. Någon som jag älskar så.

Ska man våga operation? Och även om det lyckas, och jag kommer att känna någon form av seger – hur länge ska den glädjen vara? Han kan få nån ny ålderssåkomma typ en månad senare.

För vem gör jag detta? Kanske för en liten sniffande nos, ett guppande huvud, fladdrande öron som kommer hoppande emot mig. Även idag. Om jag lägger mig på golvet så kommer han.

En liten krabat så full av liv. Idag.

Och om vi tar bort Ballebus nu så blir Solkatten helt ensam. På bara nån månad. Först försvann Spökkatten och nu? Han kommer att vara helt ensam när vi är borta på dagarna. Och inte kunna busa med Ballebus på kvällar och helger.

En fråga vi måste ställa så småningom är förstås; Ska vi skaffa ett nytt djur igen? Svaret är enkelt: Ja. Inget att fundera på nu kanske. Kattungar ska man inte ta på vintern, har jag hört. Och en ny kanin nu känns långt borta i min känslovärld. Jag klarar nog inte det nu. Jag måste få sörja färdigt  min älskling.

Av alla djur vi har haft så älskar jag  honom mest.

Jag minns när jag hade bestämt mig för att köpa en svart kanin soms skulle heta Ballebus. Jag gick in på en djuraffär för att titta om dom hade kaniner överhuvudtaget. Jag skulle bara titta. Och där satt han. Min svarta kanin som hette Ballebus. Det var liksom inget att fundera över, ingen tvekan. Det var han!

Nu ska jag göra färdigt scraptavlan jag har påbörjat för längesen men inte fått klar. En tavla där han är medelpunkten. Huvudrollen. Och jag ska sätta upp den på min vägg.

Förbannade, jävla, älskade kaninjävel! Du kom in i mitt liv och stal mitt hjärta! För att du är min och bara min!

Men man låter inte en älskling lida. Han är dock stark och livsglad och skulle kanske klara en operation. Men till vilket pris… Och varför? För honom eller för mig? För att jag vill   vinna över döden, eller för att jag tror på honom? Att han ska kunna vara lycklig en tid till?

Jag vet ju inte. En stund i taget. I morgon ringer telefonen. Någon säger prognoser och vad vi borde göra. Vi får se.

Mitt huvud är fyllt av ett kanske. För jag vet inte vad som är bäst.

dsc01896

Ett svårt beslut

Urinsten är det som min lille kaninskrutt har. En riktigt stor. Peter var i väg till veterinären idag. Jag åkte och jobbade. Skönt att lämna över ansvaret faktiskt.

Prover och röntgen visade att han hade en stor urinsten. Nu har han fått antibiotika och smärtstillande. I morgon blir jag uppringd av någon kaninexpert som skulle titta på röntgenbilderna och sen säga sitt liksom.

Jag kanske borde ha bestämt mig redan nu vad jag vill, men det har jag inte. Så jag kommer att sitta där med telefonen och vela. Det skulle underlätta om människan sa: “Så här är det! Gör så här!”Men så blir det ju inte. Beslutet kommer att vara mitt. Kanske är lika bra. Han är ju min ❤

dsc_3597

Isen sjunger.

Älskade Ballebus

Nu är Ballebuskaninen dålig igen 😦 Han ligger på burbotten och vill inte resa sig, inte äta och inte dricka. Usch, jag ska säga som det är; jag är så himla trött på sjuka djur nu! Jag älskar honom så himla mycket. Det är så konstigt hur mycket kärlek man kan äga för ett litet djur. En liten kaninskit! Svart med hängande öron som fladdrar när han hoppar omkring. Som kommer fram till mig när jag kommer in på rummet. Som hoppar och river på gallret när jag kommer hem från jobbet. Som jag kan ligga på golvet och snosa på hans fjuniga huvud, klia bakom öronen.

Det är faktiskt riktigt illa. Jag har varit vaken länge inatt. Han hoppade ur buren en stund och la sig på en papperskasse istället. Men inte mer än så. Jag bar omkring på honom. Han är lite kletig i baken. Jag har försökt torka, men det är inte lätt.

Jag lyckades ju få honom på benen före jul och måste kunna lyckas igen, tycker jag. Peter och jag pratade om Solkatten, hur skulle han ta det om Ballebus också försvinner nu? Solkatten och Ballebus är ju uppvuxna tillsammans och har alltid lekt och funnits nära varandra. Ibland osams som riktiga syskon, men mestadels lekt även om det varit tuffa tag ibland.

Jag älskar verkligen min lilla krabat!

dsc_3850

Whatever

Jag är trött. Och det känns tyvärr lite meningslöst att skriva. Om man samlar på sig några dagar så blir det för mycket att skriva om när man väl har lust. Och då sitter jag där och krigar med mig själv – ska jag skriva om vad vi har gjort sen sist eller ska jag skriva om känslor? Och då kommer jag inte igång alls.

Idag har vi käkat pizza hos Gabriella. Vi = jag och några föredetta grannar till oss. En liten tjej och hennes mamma. Hon är inte så liten längre egentligen, 11 tror jag. Det är så kul att de fortfarande tycker om att träffas och busa. De bytte julklappar med varandra också.

img_0033

Facebook och känslor

img_0036Det har kommit lite snö. Förut var det stenhårt packat och spårit, men nu är det lite mjuk snö som kommit. Det är både positivt och negativt. Det är liksom skönare att vara ute och det knarrar under skorna på ett skönt sätt. Finare med lite fluff också. Men på vägarna är det inget roligt. Igår var det totalt snorhalt. Jag var på jobbet några timmar och när jag skulle åka hem så var det en stor olycka på stora vägen. Det gäller att inte bromsa, men ändå känner man att bilen kör sladd ibland. Jag klarade mig utan dikeskörning i alla fall.

Idag ska jag kanske på styrelsemöte i en annan stad. Jag har inte varit med på tre gånger så jag känner nästan lite samvetskval om jag inte åker faktiskt. Men den vägen i mörker och snö är inte kul… Blä! Jag har blivit sjåpigare än förr när det gäller bilkörning. Funderar på om jag ser sämre eller vad det kan bero på. Att sitta och köra fjompsakta har jag aldrig gjort.

Det har varit lite strul på facebook. Jag har skrivit om föreningen och min syster har brustit ut i olika tillmälen om att det är skit att älta diagnoser och att jag ska “ge mig” med att skriva om sånt där. Jag tog bort det värsta och blev ledsen förstås. Jag tycker också att det är så tråkigt att hon sedan ringer till mamma och säger vad hon tycker och läser högt vad jag har skrivit och sen blir mamma arg på mig och ringer och talar om vad som är rätt och fel. Vilken jävla soppa!!!

Jag kanske inte borde bry mig, men hon skriver det på min sida och då är det svårt att låta bli. Jag har faktiskt inte sett en enda människa som bär sig åt på det viset. Hon ska tydligen uppfostra sin lillasyster. Men det är faktiskt så här att vi inte hade mycket kontakt under väldigt många år i vårt vuxna liv, hon har ingen aning om hur jag har haft det. Och hon har ingen aning om vad jag behöver. Även om hon inte känner att hon har saker som hon behöver bearbeta, så behöver det ju inte gälla mig. Människor är olika.

Så jag är både ledsen och kränkt. Men nu har jag skrivit ett inlägg om hur jag vill ha det på min fb-sida. Mycket positiv respons men inget från henne och jag hoppas hon låter bli. För tillfället känns det som att jag inte vill ha med henne att göra. Men då händer det väl nåt så jag måste…

Jag känner mig sliten och ändå överentusiastisk över allt möjligt (dock ej fb). Lite hypoman antar jag, samtidigt som jag känner att jag lever på en stressnivå som när som helst kan braka. Jag pratar och skrattar och grejar och planerar. Det är bara mitt totalstökiga hem som inte blir nån ordning på. Helt vansinnigt hur här ser ut. Jag skulle faktiskt ärligt talat vilja ha hjälp….

Och jag skulle vilja komma till min kurator tidigare än 9 februari. Det ligger så långt bort. Tänk hur det kan bli… jag som tyckte så illa om henne ett tag. Nu är jag glad att hon finns där ändå.

Kram på er därute!

img_0037