Ny blogg?

Den klara sol går åter opp
med kraft och mod och nyfött hopp

Jag ska prova att skriva i en ny blogg. Jag har skrivit i Marielles liv länge nu och får inte plats med fler bilder i den bloggen. Eftersom denna också är i wordpress så vet jag inte om det funkar alla fall, men jag provar. Jag hade påbörjat denna blogg redan för säkert minst ett år sen, säkert mer, för jag tänkte använda den som underlag till min nya bok, dvs fortsättningen på “Den tionde sommaren”, men det blev aldrig nåt med det, så kanske jag kan använda den som helt vanlig blogg nu då. Vi får se. Jag kanske inte känner mig bekväm med den alls.

Testar att sätta in en bild här nu så får vi se.

dsc08598

Den klara sol går åter opp

DSC_4510

Mot ljuset!

 

 

 

Jag fick min diagnos i februari 2011. Men det bipolära livet tog förstås inte slut där. Och jag vill fortsätta att berätta. Så det tänker jag göra nu.

Mitt liv är förutom det ganska komplicerat, så jag måste ju berätta om det också. Här kommer lite sammanfattning:

-89 föddes min dotter och -93 föddes min son. 1994 gifte jag mig med deras pappa. Vi hade varit ett par sen -84, så bröllopet var ett slags firande av vårt tionde år ihop. Och ja… nu har vi alltså varit ihop i 32 år. Nåt att vara stolta över i dagens skilsmässoSverige! Ska jag lära er ett tips?

Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta!

Svårare än så är det inte 🙂

-95 fick dottern (Gabriella), efter flera år utav katastrof, diagnosen autism. En överaktiv son hade vi ju också så livet var inte så lätt. Jag jobbade som dagmamma. Mina år i livet har inte eller varit enkla. 2011 fick jag diagnosen Bipolär sjukdom. En sjukdom som jag dragits med sen jag var 11 år men alltid sopat under mattan. Psykisk sjukdom var tabu och inget man skulle låtsas om. Min man är också lite speciell. Och ibland har vårt liv tillsammans varit väldigt stormigt.

Även om min sjukdom har golvat mig helt ibland, så har den också gjort mig superstark ibland. En Marielle med superkrafter, det är jag det!

Efter dagmammeriet pluggade jag till förskollärare och jobbade sen på särskola, därefter på förskola med pedagogiskt ansvar för de små barnen mellan 1-3 år, jag pluggade vidare till specialpedagog och numera jobbar jag som det med vuxna, och mitt särskilda område är mestadels att handleda personalgrupper.

2011 blev hela mitt liv vänt upp och ner i en lång mani. Så mycket som jag saboterade i mitt liv det året…. 2013 fick jag halv sjukersättning. Sorg och lugn på samma gång. En kris att komma underfund med att jag inte klarade lika mycket som andra och ett lugn över att slippa kämpa så inåt helvete hela tiden……

2012 började jag äta litium. Och jag tror inte det har hjälpt mot själva sjukdomen egentligen, men den har tagit ner mig på jorden innan jag har saboterat för mig själv och andra så extremt som jag kunnat förr.

När Gabriella var i 14-årsåldern bröt en neurologisk sjukdom ut som innebär ständig smärta i främst händer och fötter men även överallt annars. Livet med en dotter som ibland varit beroende av rullstol har inte varit enkelt. Att ta sig fram med rullstol på kullersten och uppför små stentrappor till smala affärsdörrar, är ju inte direkt vad man går och tänker på annars…

Andreas, som är sonen i mitt liv. Min alldeles älskade lilla prins…. min buse…. gjorde utredning när han gick i första året på gymnasiet, men han fick inte nån diagnos. Han nådde inte upp till alla kriterier. Det var en omtumlande tid för oss alla.

I dagsläget är jag glad att han aldrig fick den där ADHD-diagnosen… För jag tror inte han hade fått det jobb som han har idag annars. Jag är så stolt över honom. Han är militär, och bor många många mil ifrån mig. Och klarar sig alldeles utmärkt. Ett tips: släpp era söner fria! 🙂

Fast jag lever fortfarande under devisen att man inte kan släppa sina barn förrän man vet att det finns något som tar emot. Det finns inga curlingföräldrar, man kan inte klippa navelsträngen, jag hatar alla såna där floskler. Alla föräldrar gör så gott man kan.

Fast jag är stolt över vår kamp genom pedagogikens väg för att barnen skulle bli så självständiga som möjligt.

För ett år sen befann sig Gabriella i en depression. Den övergick så småningom i psykos med svåra tvång och ritualer. Livet som varit har varit ett totalt  helvete. I somras vände det och jag hoppas så innerligt att vi är på rätt väg nu.

Hoppas med mig och gå vid min sida. Jag skriver i en blogg istället för en dagbok för att jag behöver lite kramar ibland och för att jag behöver glänta på min dörr och släppa in människor som vill finnas i mitt liv, som vill läsa mina ord.

Välkommen in i min värld.

dsc08591