En önskedröm

Ibland har jag en “dröm”, alltså inte som när man sover utan en önskedröm kan man ju kalla det.

Tänk er en ganska värnlös människa som min dotter, som är utlämnad till att andra tar kontakter och kollar vidare när fel inte hittas. Tänk er henne eller nån annan i liknande situation, få träffa en läkare som pratar helt vanlig svenska, inte bryter på varken annat språk eller annan dialekt utan sådan svenska som en person med kommunikationssvårigheter och svårt att förstå andras kommunikation faktiskt förstår. En läkare som pratar lugnt och sakta och med ord som är lätta att förstå. En läkare som sitter på samma nivå som henne och som har ett block och som tar sig tid att lyssna. Som skriver och frågar och tar in. Och som säger att “jag ska kolla vidare om detta” och som hör av sig nån vecka senare och har ny tid och en plan för att kolla vidare för vad felet kan vara.

Det där med språket och att ta sig tid och att erkänna att man faktiskt inte vet allt på direkten, är viktigt!

I dagens läge pratar inte alla på lättförståelig svenska. Det är snarare ovanligt. Och om man inte förstår utan blir irriterad så är man plötsligt en möjlig rasist. Fast det ju är samma sak om människan pratar skånska eller Ekshärad-värmländska eller nån annan konstig dialekt.

Och det där med tid. Det finns ju inte alls. Det är bedrövligt faktiskt.

En person som har detta behov… vem är det som blir diskriminerad?

Gabriella har ofta smärtor av olika slag som ingen tar på allvar. Det är hela tiden jag som måste gå vidare med saker, som måste tjata, bråka, vara stark. Jag tycker att det är orättvist.

Dock gäller det ju inte bara henne, utan hon är ett exempel på hur det är för många, men den person som har kommunikationssvårigheter är extra utsatt.

Ibland tänker jag att människor som kommer från ett annat land och som besöker vård har rätt till tolk, men om vi besöker vård där det är en människa från ett annat land som är läkare… så borde väl vi ha rätt till tolk…

Detta var ett ickerasistiskt inlägg, enbart hur jag tycker att dagens verklighet faktiskt är.

Advertisements

Eller dö

Jaha, nu sitter jag här på senkvällen och skriver fast jag ju tänkt gå och lägga mig!

Tänker ibland på vänner man mist pga manier. Saker jag gjort som andra har blivit lidande av. Saker jag har gått in för, blivit besatt av att jag sitter med sanningen. När jag nästan gått över lik för att komma dit jag vill. När jag liksom inte tagit hänsyn till andra människor utan bara plöjt på.

Ibland vet jag inte vad jag har gjort utan plötsligt är någon nära vän inte min vän längre. Det är hemskt. Ibland är det paranojja, dvs inte alls sant utan personen visst fortfarande är min vän fast jag inte uppfattat det så. Men ibland är det faktiskt så att jag har mist vänner. Många gånger för att man har gjort saker som varit konstiga och då vill inte ens människan förklara utan håller sig bara undan för mig.

En människa som gett mig kramar när vi har mötts och som frågat hur man mår och som liksom anförtrott sig åt mig eller bara funnits där för mig. Och så plötsligt är allt förändrat. Det gör ont. Ibland skulle jag vilja skrika:

Jag har en sjukdom som ibland gör mig manisk! Förlåt!

Det finns egentligen bara två alternativ sen: Hålla huvudet högt och gå vidare… eller dö.

 

Mössen i råttfällorna

Här kommer ett litet inlägg! Eller mina inlägg brukar ju aldrig vara små, men let´s go!

Igår var vi hos Gabriella. Det blev jag, Peter och farmor. Alltså barnens farmor. Peter hade gjort en gryta och farmor bjöd på semlor. Så himla gott. Men när lite mer än halva semlan var uppäten blev det för mycket. Jag borde ha stoppat tidigare, men det var ju så jäkla gott. Jag mådde illa och när vi kom hem var jag tvungen att lägga mig ett tag.

Så nu vet jag det… En hel semla funkar alltså inte.

Vi fick med oss två semlor hem hit också och för en stund sen åt jag en halv med minimalt med grädde och mandelmassan istället. Hoppas att det funkar i alla fall. Tråkigt om jag inte kan äta grädde alls… men då är det väl inte mer med det. Grädde i mat borde ju funka. Jag tror att den stora anledningen igår var att jag helt enkelt åt för mycket. Peters mat var ju så himla gott.

DSC_9534

Det var skönt att Gabriella inte kom hit. Jag har behövt den här helgen i lugn och ro. I morrn ska jag göra ett försök att jobba. Halv halvtid, dvs två timmar plus lunchen. Ska åka iväg till jobbet pga att jag behöver en kabel till min bärbara dator, men i övrigt ska jag försöka jobba hemifrån så mycket som möjligt. Det finns alltid administrativa saker att göra och nu i omorganisationens tider är det en del att greja med… Nätverkande med andra kollegor kan ju ske per telefon också. Inte riktigt lika bra som när man är fysiskt närvarande, men med ett stort upptagningsområde spar man ju på bilresor också. Bra för miljön och bra för mig!

I morrn bitti ska jag försöka få tag på distriktssköterska också. Det ena såret ser inte riktigt bra ut. Är orolig som fan. Peter tror att det är nåt slags hudavlagringar som ser mysko ut. Jag hoppas att han har rätt, så det inte är varbildning.

26169613_10155244603082219_9050204636425667830_n

Jag såg ett inlägg på fb hos en väninna idag som fick mig att fundera lite förhoppningsvis i positiva banor och möjliga sådana. Hon hade gått ner i vikt 23 kg! Waow, vilken duktig tjej! Tror inte riktigt att jag kommer ifatt det där på länge (säkert år!)men det gav mig en liten sporre i alla fall.

År 2013-14 gick jag ner 15 kg. Jag tränade på gym, simmade och gick långa promenader. Älskade det livet. Då trodde jag aldrig att det skulle kunna bli så annorlunda…

2015 blev ju Gabriella väldigt sjuk, psykiskt. Det höll i sig hela 2016 och det var inte förrän i Januari -17 jag kunde andas ut helt. Under hela den perioden levde hon och jag i nån slags symbios. Det fanns inte en möjlighet för mig alls att göra något för min egen del. Föreningsträffarna hade jag, men i övrigt hade jag faktiskt inte nåt eget liv alls.

På sommaren och hösten -16 fick jag stora andningsproblem. Det blev många utredningar och olika diagnoser på det hela. Dåligt blodvärde var en anledning. Jag åt järntabletter och mat som passade in, typ c-vitamin och blodpudding, broccoli m.m. Sen blev det bättre men andningen blev sämre igen. En period fick jag diagnosen KOL, men det visade sig vara fel.

Nåt fel med kalciumnivån gjorde att jag var tvungen att välja mellan litiumet och operation av bisköldkörtlarna. Jag valde att trappa ut litiumet, vilket gjorde mig psykiskt sjuk under flera månader. Så allvarligt att jag till och med försökte ta mitt liv.

I maj var litiumet helt ute och jag började må bättre. Sen har jag ju varit lite över normalstrecket hela tiden, men hellre det än deprimerad. Några korta kraschlandningar, men nu är jag uppvarvad igen.

15995141_10154299156847219_7317519967887964234_o

När jag såg min väninnas status så tändes ett hopp i mig. Tänk om jag nu när galloperationen har lagt sig, faktiskt kan starta upp ett liv igen som är för mig. Det där som fanns 2014. Gymmet, simningen och de långa promenaderna. Och att få leva ett liv som är mitt. Att få vara en egen människa. En mamma till vuxna barn. Att jag känner att det här huset är mitt och Peters. Visserligen förstås med påhälsningar av våra barn ibland på en del helger och att kunna njuta av det sällskapet.

Igår kom vi dock att prata om mössen som varit hos Gabriella i julas. Hon känner ibland att det kryper på hennes ben. Jag har sagt att jag inte tror att det är riktiga möss men att det är självklart att man har nånslags oro över mössen eftersom de fanns där ju på riktigt.

Då sa hon det…. Det där som gör mig rädd…

“Tänk om det är de mössen som blev tagna i råttfällorna som blivit andar”.

 

Tankar i vintern

Gomorron! Eller goförmiddag kanske det heter när klockan är 11. Igår hade jag kontakt med min psykläkare på telefon. Nu är jag sjukskriven till hälften av hälften, dvs halva min halva tjänst. Jag tycker ju att det blir samma sak som 25% , men eftersom jag redan jobbar halvtid (50%) så blir det fel sätt att uttrycka det på ändå…

Jag ska försöka jobba från 10-12 + 45 minuters lunch. Ser ut som ett konstigt mattetal! 😀 Haha!

Anledningen är att jag är bedömd som svårt hypoman, tror jag. Det låter konstigt, men jag känner inte att jag har sån där skönt flow som man kan ha när man är hypoman utan att jag har gått lite över den gränsen och det mest är jobbigt i hjärnan istället.

Försöker vila, men det är ju nästan omöjligt. Trycker i mig lugnande och tvingar mig själv att ligga still…

img_1186

Igår gick det inte pga hur många telefonärenden som helst. Hela dagen kändes som om det gick åt till att prata i telefonen.

Vårdcentralen ang frågor som gäller G,
Kirurgen ang frågor om mig
Min chef ang min sjukskrivning
Ordförande i föreningen
Gabriella
min mamma
en väninna
Gabriellas personal
Peters mamma
och så min morsa igen
och personalen igen
och Gabriella igen
och så Peter ang handling innan han åkte hem från jobbet

Och så mailkontakter och lite internetjobb både vad gäller jobbet och föreningen!!!

Jaha… och nu ska jag alltså jobba lite också. Det kanske var dumt, jag kanske skulle ha bett om mer hel sjukskrivning istället, men jag vill verkligen inte komma ifrån jobbet så mycket. Samtidigt tycker jag ju inte att jag har haft så mycket tid att just gosa med katterna och skriva på min bok som jag hade tänkt mig.

Tiden bara springer! Varför hinner man aldrig ifatt?

😀

Nej.

img_1116

 

Idag kanske jag ska hämta Gabriella. I onsdags blev hon konstigt dålig. Darrig och yr och behövde hjälp från sovrummet till vardagsrummet hemma hos sig. Nu har jag bett vårdcentralen att kolla upp om hon har socker! Tänk om hon har sockersjukan!!!

Jag har erbjudit henne att inte komma hit utan stanna hemma hos sig och så kan farmor och vi komma dit och äta semlor hemma hos henne. Hon har till nu på förmiddagen på sig att tänka ut ett svar. Jag hoppas hon stannar hos sig, det skulle underlätta enormt för mig, men jag tror faktiskt inte det. Jag är ganska bergis på att hon vill hit.

Då blir det massa grejer överallt; kläder, duschgrejer, olika toalettartiklar… Och så ska det bäras till och från bilen, även om personalen hjälper till så blir det rörigt.

Och jag har egnetligen ingen större lust alls att sova på soffan… men det får väl gå.

Jag kunde ju ha bestämt åt henne. Det hade varit bättre. Men jag är en jäkla mes ibland.

img_1063

I förrgår bytte jag ut plastmaxiplåstren mot såna utan plast. Det var dumt kanske. Plast håller väl kanske bättre, men jag är rädd att det blir fuktigt under plåstren liksom. Nu får vi se hur jag ska göra när jag ska duscha.

Ute blåser det fan isvindar. Usch för att ge sig ut i bilen sen!

Andreas ringde igår, han var jättetrött på mörkret och kylan som dom har däruppe i Norrland. Han har sökt in på Officersutbildningen. Hoppas han kommer in så det händer lite andra saker i hans liv också. Det känns jobbigt att tänka på att han springer omkring däruppe i norr i kyla och mörker och fryser om händerna hela tiden.

Ja och så gjorde jag ett fint scrapbook-kort till Peter som fyller år på lördag. Jag blev riktigt nöjd. För enkelhetens skull har jag stoppat i en hundring från oss var (Gabriella, Andreas och mig), så 300 kr att köpa vad han vill för. Man använder ju knappt pengar nuförtiden så det kanske mest blir ivägen i plånboken 😀 haha! Men det är väl Peters bekymmer 😀

Kram på er och blås inte bort!

Angående alla matbilder, så har jag inte tagit så mycket naturbilder på senaste tiden så matbilder är det som finns på bild i datorn just nu 🙂 Nu är det ju mycket goda maträtter som jag behöver vara försiktig med efter min operation, eller rättare sagt så kan jag inte äta så där stora portioner som på bilderna. På lördag kommer farmor med semlor och det kan jag nog trycka i mig en eller en halv, så det så! 🙂

jobbet

Jag har inte berättat så mycket om mitt jobb i bloggen och tänker inte göra det nu heller, mer än rent känslomässigt.

Jag jobbar som specialpedagog och har ett stort upptagningsområde. År 2013 fick jag igenom halv sjukersättning och eftersom jag är själv specialpedagog inom den målgrupp jag arbetar med så är det ett ganska gediget jobb! Många gånger är det extra svårt för mig pga att jag i mina hypomana faser gärna tar på mig för mycket och tror att jag är nästan oslagbar! Haha! Det fanns faktiskt en tid (2011) som jag sabbade hela mitt jobb för mig själv. Det var inte så roligt. Att sitta där med skammen och erkänna för min chef att jag hade klantat till det så mycket så det blev bieffekter i hela verksamheten…. Nej det var hemskt faktiskt…

I alla fall så älskar jag mitt jobb. Och jag vet att jag är duktig. Kanske det är en stor “fälla” för mig egentligen. Samtidigt tänker jag att när jag mår bra så kanske jag ändå är rätt människa på rätt plats i alla fall då.

I många år nu har vi varit organiserade på ett sätt som jag har tyckt vara bra. Men tyvärr har det även inneburit att jag har gått in i arbetsuppgifter som egentligen inte är mina utifrån min utbildning och tjänst. Tyvärr har det varit tvunget i själva jobbet. Jag har ändå tyckt om det eftersom man lär känna de man jobbar för mycket mer och får mera variation i arbetet.

Nu i årsskiftet har vi genomfört en omorganisation som är väldigt omfattande. Det är stora förändringar och jag har inte gillat själva grejen. Men samtidigt är det en nystart för mig. “Gör om, gör rätt!”

Mina arbetsuppgifter kommer att vara tydligare och mer strukturerade. Jag kommer att göra egna planer och det kommer att vara lättare att följa dom. Ändå hänger mycket på att jag faktiskt kan sätta ner foten och säga “Nej!” när jag ser att arbetsuppgifterna inte är mina eller aktuella. Jag kommer att hänvisa kollegor till att göra en skriftlig förfrågan till mig istället för att dom ska kunna komma och knacka på min dörr och fråga “Du, det här är väl nåt du skulle kunna hjälpa till med”.  Det kan låta krångligt och tråkigt att inte kunna göra spontana grejer, men för mig är det nog egentligen helt nödvändigt. Och det är ju fortfarande jag själv som håller i rodret.

Så från att ha varit negativ i höstas, så ser jag faktiskt fram emot detta. Just nu i det omorganisatoriska arbetet sitter jag hemma och kan inte göra särskilt mycket.

Och vet ni… jag tycker att det är ganska skönt. Klart att jag vill vara delaktig, men jag slipper en del tråkjobb och kan sen komma dit och dyka in i mina arbetsuppgifter, min struktur, mitt arbetssätt. Hoppas jag.

Vi kommer även att byta lokaler. Det är jag inte förtjust i alls faktiskt. Att packa saker i lådor och sen packa upp och strukturera upp i hyllorna, möblera så det passar mig och ja… Det finns andra på jobbet som vill engagera sig i det där och det kan de faktiskt få göra. Jag blir nog nöjd ändå hoppas jag.

 

Nu ska jag istället ägna mig åt styrelsearbete i den förening som jag är med i. Igår hade vi möte och jag var ju inte där pga min nyopererade mage, så nu ska jag kolla upp vad som blev bestämt angående en massa saker.

Kram och i morrn kommer nog ett nytt inlägg om mig själv och status vad gäller mage och mani… som tyvärr ligger där och petar mig i sidan också.

Gnäll

Jag är så trött på mitt psykiska mående. Från maj till december var jag i stort sett hypoman för jämnan. I december brakade det, men bara ett litet tag, sen kom jul och det är alltid lite speedat och så blir jag dödstrött och kraschar igen. Sen började jobbet och jag gick upp i speed och opererades. Igår blev jag låg igen. Kanske inte så konstigt, en operation är ju ändå en ganska stor sak. Och om man känner att man inte kan göra så mycket, går omkring och känner sig skitig för att man inte vill duscha, så blir man ju lätt låg i alla fall oavsett om man har en psykisk sjukdom eller inte.

Jag försökte tvätta håret igår i alla fall. Tänkte att om jag får ut mina tovor och lite fräschare så kanske jag skulle må bättre. Det var jättesvårt att tvätta håret utan att duscha hela mig eftersom vi har duschkabin. Det blev liksom vatten överallt i badrummet. Och inte tyckte jag att jag kände mig fräschare ändå.

Sen fick jag för mig att magen hängde så knepigt igår. Så jag började fundera på om jag hade fått nåt slags tarmbråck!

img_0024

I natt har det varit kallt härinne. Tempraturen ute är så upp och ner hela tiden så om man höjer shunten så blir det för varmt och när man sänker så blir det för kallt. I natt har jag frusit. Tycker inte om att ha det kallt när jag sover. De flesta människor sover bra om det är svalt i rummet. Så funkar inte jag. Och att ta sig ur sängen på morgonen när det är kallt inne är skitsvårt…  Även om jag har morgonrocken alldeles intill sängen.

Jag kom upp i alla fall. Har druckit kaffe. Är förstoppad och det är ju inte så kul när man funderar på om tarmarna verkligen ligger där dom ska. Fast jag har funderat vidare på det där och tänker att det kanske snarare känns konstigt pga nåt känselbortfall. Man kan tydligen få det runt naveln. Har ju även tagit Fragminsprutor och det har gett en massa små blåmärken på magen, så nu tänker jag inte ta några fler såna 😦

Usch vad jag gnäller!

dsc_3874

Gårdagen låg jag och Lille C i sängen och gosade flera timmar. Sen diskade jag ett berg från flera dagar tidigare och så åt vi Lasagne från Lidl. Det var faktiskt gott. Kollade på ett avsnitt av Vikings innan sängdags. Maten på bilden är inte från Lidl utan nåt smaskigt som min käre make gjorde en annan helg.

Tänk vad knepigt det är… Många gånger tycker man att det är så trist att ta hand om tvätt t.ex. men nu känns det jobbigt att jag inte har nån kontroll över det där utan Peter som tar hand om det.

Nu är jag alldeles yr i huvudet och vet inte vad jag ska göra av den här dagen riktigt. Gömma mig och bara vara i fred! Peter kan gå där med dammsugaren och göra allt sånt där som jag brukar vilja ha hjälp med när jag mår nere i depp. Jag kan gömma mig under täcket och låta dagarna gå känns det som.

dsc03343

I morrn är det måndag och jag kan få vara ensam. Samtidigt är det skönt att få hjälp med saker.

Nej det här blev ett konstigt inlägg. Deppinlägg.

Ta mig härifrån till ett varmt land med sandstränder…

Jag har inte riktigt förstått om LP är en han eller en hon?

Efter operationen

Då var det gjort! Stenar stora som ägg! Troligen hade småstenarna åkt ihop till större stenar. Nu ska jag försöka se över mitt ätbeteende. Jag har inte längre nåt skafferi för gallan och gallan har inga möjligheter att bli kristaller och sen stenar. Man kan se det på olika sätt. Det viktiga nu är att äta sakta och mindre portioner, hellre äta ofta istället. Fetma är inte bra, men snabb neråtgång är inte heller bra. Det finns inga belägg för att fet mat påverkar gallan så stenar bildas, däremot finns det koll på att gurka, äpplen och ägg inte är bra. Fast många kan äta precis som vanligt även efter en operation.

Skillnaden på vad som behövs och vad jag vill kan vara olika. Eller lika. Det jag tänker mig är ganska enkelt. Äta mindre portioner, oftare, långsammare och vettiga mellanmål. Nåt äpple då och då ska jag nog äta i alla fall. Likaså nån bulle, nån tårta eller ja allt möjligt men uttänkt och inget slumpmässigt tilltugg “baraföratt-liksom”.

Ska se till att jag har bra saker under bilfärden att tugga på. Inte nån snabbimpulshandling av godis till handskfacket, utan knäckebröd eller majsbröd i väskan istället.

Ja se där vilka planer!!!

Jag har länge längtat efter att kunna få börja träna på gym igen, ja jag tycker faktiskt om det, jag tycker det är roligt! Och att få simma!

Fast lugn lugn, det får dröja. En sak i taget. Mat och lite utgång genom dörren. Lyssna på knarrandet under skorna när man går i snön, känna luften, se det vackra. Kanske snön som faller sakta. Det har den gjort idag. Så där skönt.

Vilket inlägg! Inget vettigt alls! Kanske borde berätta om operationen istället! Att vi gick upp jättetidigt. Jag duschade och så plockade i ordning vad som behövdes med och lite kläder, tandborste m.m. ifall de skulle bestämma sig för en större operation istället för titthål, för då skulle jag vara tvungen att vara kvar.

Det var svinkallt. Peter körde. Jag satt invirad i en filt och sov. Nästan hela vägen. Jag blev den första som skulle opereras för dagen. Inskrivning, ombyte, träff med läkaren som ritade på magen vart de skulle öppna mig och förklarade hur det skulle gå till. Peter fick en puss och sen fick han klara sig själv.

Sen fick jag lägga mig på operationsbordet och så pang så blev allt svart. Och så blev jag väckt på uppvaket. Tid? Nej.

Jag brukar tänka på det ibland. När jag var yngre tyckte jag att det var otäckt. Jag fick nånslags dödsskräck efter den allra första sövningen jag var med om. Tänk att jag har haft dödsskräck…

Även om man vill sova mer så är det ändå skönt att bli väckt. Att få ligga där och vakna till. Bli ompysslad. “Vill du ha nåt att dricka? En festis?” Ja det vore gott. Och det var det verkligen. “Vill du ha kaffe och en smörgås?” Lite problem att hitta en smörgås som jag tålde, men det är ju kul att sätta folk i klurerier lite ibland.

Idag har jag inte duschat. Jag har heller inte legat så mycket faktiskt utan varit uppe och gått en del och suttit vid datorn. Jag är ju fortfarande lite uppvarvad även om jag har lugnande mediciner i kroppen, så jag satt och skrev ner en massa punkter som jag önskar att styrelsen tar upp på styrelsemötet på måndag. Och så har jag skrivit att jag inte kommer. Jag kunde lika gärna ha skitit i de där punkterna. Jag förstår inte varför jag måste ha kontroll över allt som händer överallt runtomkring mig jämt. Varför inte bara släppa en del saker. Bara låta det vara!?

Peter kom hem från jobbet, hade handlat på Lidl en massa goda saker att ha i frysen. Jag brukar inte vara så förtjust i mat från Lidl (får man säga så?), men det var nog bra saker han hade köpt ändå.

Jag saknade honom idag. När han hade åkt och jag gick upp till slut för att göra morgonkaffe, så hade jag nog velat bli lite bortskämd. Haha! Jag kände igår att det var så skönt att det var han som körde mig till staden som jag blev opererad i. Han och ingen annan.

Jag har lite ont men inte så farligt ändå. Har pratat i telefonen med läkaren för att höra hur jag skulle göra med Fragminet som jag fått utskrivet. Jag kan ta i sex dagar om jag är mycket stilla, men om jag kommer igång och rör på mig, lever ett ganska vanligt liv så kan jag sluta. Det är bra mot blodpropp och inget farligt. Fast jag tycker inte om att ta sprutor så jag vill kanske inte ta mer än jag måste.

Har fått med mig morfintabletter ifall det behövs. Jag har inte tagit nåt av det. Känns inte så viktigt även om det känns obehagligt i kroppen. Speciellt där gallan har suttit. Såklart. De har ju varit inne och bökat i magen på mig, så det borde ju faktiskt kännas obehagligt också. Det är ju inte så konstigt.

Nu har vi suttit och kollat två avsnitt av “Det som göms i snö”. Skitbra serie! Det är mycket vi inte kollar på just när det sänds på TV utan som vi kollar i efterhand istället. Då har man egen makt hur mycket man vill se åt gången och sånt vi spelar in på själva TVn kan man spola över reklamen i.

Nu ska jag sova några timmar. Sov lite förut också. I morrn ska jag nog försöka tvätta håret i alla fall. Det är tovigt och äckligt och jag luktar sjukhus. Katterna tycker inte om mig. Det är nog för lukten av mina sår på magen och sjukhuslukten.

Gonatt med er! Tomorrow is another day!