Och alla är dumma i huvet

Med våren kommer mörkret. Ofta får man höra det motsatta; med våren kommer energin. Nej. Det är inte så för mig. En stor våg sköljer över mig. En stor våg med ångest. Det börjar egentligen med att jag inte klarar att gå i affärer. Alltså att handla. Typ på Maxi. Eller coop är värst i våran stad. I nån annan stad kan det funka bättre. Och kläaffärer… då kommer svetten i ansiktet och jag kan inte andass. Jag är en dålig människa, alla tittar, stirrar. Jag är konstig. Fast allra först kommer ilskan. På alla. Och jag skriver brev. Mejl och så ringer jag arga samtal. Alla är idioter som inte fattar och som inte tänker som jag. Så då jävlar ska jag minsann tala om för dom. Eftersom  de är dumma i huvudet. Till och med elaka. Så jag skriver arga brev.

Och så inser jag att det är jag som är dum. Att jag borde skjutas.

Och då faller jag. Gömmer mig för verkligheten. Jag vill aldrig se den igen. Verkligheten: jag vill aldrig se  nån verklighet igen.

Jag vill gömma mig i det svarta och inte bli hittad.

Jag vill gråta. Även om du tycker att det är onödigt. Du kan tycka det. Du som lever i verkligheten. Du som är normal.

Och mitt stökiga hus, vem tar hand om det? Och hur ska jag orka jobba? Och vad ska jag säga? Jag vet inte ens vad jag ska säga till  min man.

“Nu ska jag dammsuga.” säger han och tittar på disken. Berget. Som om han undrar när den ska krympa. För han tänker inte diska. Det är ju jag som ska göra och om jag inte gör det så blir det inte diskat.

Och tvätten?

Ibland blundar jag och drömmer… Om ett gammalt par som bor här i huset. Och som säger till andra människor: “Titta in när ni har vägarna förbi. Vi är alltid hemma. Och så kommer det besök, helt plötsligt så där! Och tanten har precis bakat bullar eller tagit fram från frysen. Kaffe i fint porslin. Och sockertång i sockerskålen. Solen skiner och man dukar i trädgården. Kanske ett barnbarn som gungar i gungan. Och dignande tomatplantor i växthuset.”

Titta in när ni har vägarna förbi.

Man kan få drömma ibland. Över det gamla paret. Dom är inte bipolära. Och deras barn har studerat till ingenjörer och tandläkare på universitetet. Sonen har slips på kalas.

Ja det är fånigt kanske.

För där ligger jag i sängen och gråter. Medan kanadagässen ropar från vassen. Om någon frågar om de ska komma på besök hittar jag nån undanflygande förklaring… Och vi är aldrig hemma. Vi jobbar så mycket. Och så har vi vår autistiska dotter. Besök behöver planeras, Gärna flera veckor i förväg. Det finns en del människor som förstår det och såna älskar jag. Och det finns en del som förstår hur jag har det… och de är välkomna nästan när som helst. I alla fall när dottern inte är här.

Och så har jag inga bullar. Och inga nytvättade fönster. Och ingen vitmålad balkong. Katten ligger på bordet. Ibland med skitiga tassar. Tidningar huller om buller. Och jag kan inte städa. Det är säkert… jag kan inte och jag vill inte ha hjälp för jag vill ju kunna…

Men jag kan sitta på golvet och gråta. För jag tar disken i morrn. Det går inte på nåt annat sätt. Och det går nog inte i morrn heller. Men kanske. Om jag får sova i natt. Sådär lagom. Från 22 till 6. Åtta timmar va? Jag tror det är lagom.

Och jag borde städa i källaren. Det finns mycket man borde. Eller som man skulle vilja.

Och egentligen är jag en skit. Och du säger Nejdå, du är ingen skit. Och jag säger Jodå. Och jag vill inte finnas i verkligheten. Jag vill bara få vara i fred. Tills jag orkar igen. Jag vet inte när och jag vill inte att du tvingar mig.

Jag sitter i solstolen i trädgården. Det är vackert väder. Men jag ser ingenting. Ingen solstråle, ingen blomma, ingen fågel… inte ens ett grässtrå.

Och katten ligger på bordet och sover.

IMG_0010

 

Till en vän

Jag lärde känna en tjej. Hon betyder så himla mycket nu. Det är konstigt hur saker bara kan bli. Hon är fem år äldre än mig och går ibland igenom precis samma saker som jag gör. Just nu har hon det jättejobbigt och jag skulle vilja finnas där med en stor kram.

Idag ska jag hämta G och så ska vi till psyk. Det var längesen vi var där och det känns lite nervigt.

Jag är hemma från jobbet. Jag mår inte bra. Stor otäck huvudvärk. Och dessutom stora otäcka demoner. Nä inte som G brukar ha, men ångest och svarta tankar.

Jag kanske ska gå ut och sätta mig i solen en stund.

Många kramar till er alla.

IMG_0001

Frustration!

Jag känner mig lite anti på nåt sätt. Trött. Inte konstigt förstås. Peter var ute med segelbåten lördagsmorse till idag. Och jag går järnet när han är borta. Grejar en massa. Och igår (lördagen alltså) så behövde jag hämta ut mediciner så jag for in till staden och där  träffade jag på min lilla  mamma. Underbart, för jag funderade på att ringa henne och be om hjälp i affären. Och så stod hon där på parkeringen och skulle just gå in i sin bil! Jag tutade och fick sen hjälp att handla på apoteket och sen en mjölk i affären. Konstigt vilken tur man kan ha! Sen fikade vi ihop på ett fik.

Jag fick lite nerv-kunde-inte-sitta-still-ADHD 😀 och åkte vidare till G. Alltihop kring mediciner till henne och till mig var en cirkus för sig….

Men återigen blev det prat om andar. Hon sa att hon saknar dom.

Jag ska säga som det är…. Jag har lust att bara skrika! Vråla!

Det finns mycket att skrika om. Att skriva om. Jag har inte riktigt ork tyvärr….

IMG_0002

När G flyttade förra året så hittade jag denna i förrådet till hennes förra bostad. Jag vet inte vart hon hade hittat den och sen släpat in i sitt förråd. Visst är den vacker?

Och min suck

Igår var jag med G till vårdcentralen. Det är väl en egen historia med väntan som var lååååång och undersökningen i sig och sen diskussion mellan mig och läkaren. Vi skulle ha fikat på sjukhuset med mormor efteråt men eftesom allt tog så lång tid åkte vi till mc donalds istället, det gick ju bra. Jag gick förresten in på apoteket också och hämtade ut hennes mediciner på direkten. Bland annat hennes ökade dos Gabapentin som neurologen skrivit ut, men som kommunens sköterska inte tyckte att hon skulle ta.

Men sen var hon trött, min madame och la sig och vilade. Det var då hon började prata om sina andar med mig. Och när vi var på sjukhuset hamnade hon en kort kort stund i ett gammalt beteende. Jag har inte sett det  på snart ett år sen. Vi kallade det för att plocka andar. Så nu gjorde hon det alltså. Hon plockade andar.

Nu hoppas jag vid gud att detta var en engångsföreteelse.

För jag vaknar på morgonen, äter min frukkost, duschar, kollar datorn. Och detta är MITT liv, att göra allt det där. Att åka till jobbet, ha kontakt med vänner. Men jag är trött och orkar inte riktigt. I söndags på dagen låg jag i min  säng och grät. Av depp. Men det är i alla fall mitt liv. Om jag letar rätt på ett rep, vräker i mig tabletter eller något annat destruktivt så är det i alla fall mitt liv.

Men att oroa mig. Att inte veta om telefonen  ringer och hon skriker. Att känna den klibbiga känslan av att  vara inlåst, att inte kunna ta mig loss. Hon är min dotter och jag kommer alltid att ha henne i främsta rummet oavsett hur mitt eget liv ser ut.

Och det är ju det jag är rädd för. Att inte få leva mitt liv. Att inte kunna dö. Dumt sagt. Sånt som får andra att bli arga. Men missförstå mig inte. Alla ska vi en gång dö, och jag tror att alla vi som har barn med funktionsnedsättningar tänker så ibland; vad händer den dagen då jag dör? Hur ska det gå med mitt barn? Vem ska kämpa och  hur?

Och för mig med min sjukdom så är det lite speciellt för ibland orkar jag inte gå här på jorden.

Black Hawk down – Svart hök ner. En väldigt bra film. Ska man översätta den lilla textsnutten till mitt liv just nu, så är det en svart  rovfågel som kraschar och på vägen ner sätter klorna i mig, skriker i  mitt öra att jag är en skit. Och så ramlar jag omkull och tar mig inte upp eftersom han hackar ut mitt öga och river ut mitt hjärta ur mitt bröst. Och så flyger han en bit med mig och kastar mig utför ett stup.

Så får man inte tänka. Det är för hemska tankar. Jag är en hemsk människa.

Men det är min värld. Mina tankar. Min trötthet. Och min suck.

IMG_0066

Varför man måste gå upp….

Vet inte vad jag ska skriva egentligen. Har haft lite skit på facebook. Så där så man har lust att bara skrika. En massa tyckande och så står jag med skammen om vem jag är, vad jag gjort i mitt liv, vem jag valt att bli, vem jag inte valt att vara men som jag blev ändå. Och framför allt: Varför skrev jag nåt överhuvudtaget?

Nu sitter jag här och lyssnar på den eurovisionlåt som jag tyckte skulle vinna,

Men sen undrar jag såna där jobbiga frågor…. Typ, får jag krypa under täcket och bara skita i allt. För jag orkar inte annat. Måste jag orka? Måste jag hålla ihop?

Jag ska med Gabriella till doktorn i morrn. Men sen då? Och innan dess? Får jag ge upp? Måste jag fortsätta? Att gå att gå att gå…. Att prata, att hela tiden hävda olika saker.

Och måste jag hela tiden bevisa att jag klarar att jobba? Att jag inte är den som ramlar, att dom ska kunna lita på mig, att jag alltid resten av livet kommer att göra det jag ska?

Varför? Varför är jag här?

I morgon går den klara solen opp igen. Måste jag äta frukost, duscha och åka till jobbet? Jamen det är ju så i livet. Man gör ju sånt.

Men varför måste man orka?

Jag vet inte.

Oj vad tiden går.

Det var längesen jag var här och skrev. Jag är så trött. Jobbar för fullt. Åker med bilen. Handlar åt Gabriella. “Bråkar” med boendechefen.

Och har fått ett besked från sonen… som ska åka utomlands efter nyår. Ja det är långt dit, och ja jag vet ju att hans jobb innebär såna här saker. Han ska åka till ett krigsdrabbat land. Visst ska han jobba med fredsbevarande. Men med gevär förstås. Och som sjukvårdare. Vad kommer han att se? Kommer han att vara tvungen att skjuta någon? Och förstås… kommer han att bli skadad? Kommer han att dö?

Han fick det jobb han ville ha, jag har varit stolt. Jag är stolt. Han får göra viktiga saker. Inte bara sitta vid ett skrivbord eller tala stort och brett som politiker. Han kommer att jobba i skiten, han kommer att försvara. Småflickor ska kunna få gå i skolan, kvinnor ska kunna gå till brunnen och hämta vatten utan att bli våldtagna. Viktiga gubbar kan stå i almedalen och tala om detta. Hur viktigt det är. Och en gång i tiden när man var ung och engagerad och lite lagom röd… så var såna här saker viktiga. Fred. Peace you know. Och nån måste vara där och göra jobbet. Försvara. Sikta. Rikta geväret på dom som vill illa på jorden. Någon måste göra jobbet. Någon måste lägga förband på en kompis som blivit träffad i benet och blodet rinner.

Oj det kom visst ut alltihopa här. Det jag tryckt in de senaste dagarna, inte låtit komma ut.

IMG_0012

Gabriella sover dåligt. Och hon har ont i käkarna. Det har varit lite cirkus kring det där. Tandläkare som pratat med specialistkollegor och ingen har hittat nåt i tänderna alls. Kontakt med neurologen ifall det är nåt som hör ihop med hennes neurologiska sjukdom. Höjning av Gabapentinet. Bra idé, vi provar. Nånstans i bakhuvudet surrar att höjning har skett förut för många år sen och att de var tvungna att sänka igen, fast jag vet inte varför. Plötsligt kom min man på att det kunde vara örat! Men självklart! Varför har ingen tänkt det???

Så en önskan till personalen att de skulle ringa vårdcentralen. Men först måste tydligen det gå genom sköterskan i kommunen. Dagar gick och vad svarar hon? Nej att vi ska avvakta höjningen av Gabapentinet!!! Varför då? Det är väl för sjutton enkelt att åka till vårdcentralen och låta en läkare kolla örat? Måste man vänta i flera veckor för att kolla om medicin mot neuropatin hjälper innan man kollar nåt så enkelt som ett jävla öra? Nånstans emellan där så pratar jag med sköterska på neurologen och hon tycker absolut att det kan vara nåt med örat. Hon förklarar för mig hur nära hörselgången går tänderna och hur allt hänger ihop med nervtrådar. Hon säger alltså INTE att vi inte ska gå till distriktsläkare för öron. Hon säger snarare att det absolut kan vara nåt fel i öronen. Ocn här Peter och jag pratar vidare så kommer vi underfund med att det till och med kan vara så enkelt som en vaxpropp.

IMG_0013

Nästa problem… Min käre make (Gabriellas god man) ringer boendet och kräver i princip att de ska ringa och ordna tid på vårdcentralen. Surt, så ringer de och fixar tid på måndag. Men! Nån buss eller rullstol går inte, utan det blir en pyttebil och rullator som gäller. G är ledsen och jag kläcker ur mig att jag är ledig då. Och jag vet att hon helst vill ha mig med och att rullstolen ska kunna få vara med.

Dagens dilemma: Hålla på princip att nu får fan personalen fixa det där själva. Eller se det ur Gabriellas synpunkt och därmed faktiskt också visa personalen att rullstol är självklart för mig. En galen morsa. En familj som biter ihop och visar vart skåpet ska stå!

Och en morsa som ständigt och jämt är så jävla trött. Som vandrar längst ut på klippan och är rädd att vackla. Som klarat mig så länge. Som så innerligt gärna vill jobba. Som vill sitta med chefen på våra ävstämningsmöten och säga att Jomen det går så bra, jag mår bra och jag har alldeles lagom att göra. Ja jag kan säga det där gång på gång och hoppas att jag inte faller.

Ibland tänker jag att jag skulle gömma mig i en garderob. Eller nån gång i livet göra ett studiebesök på psyket.

Och jag har fått nåt konstigt fysiskt med kroppen. Skakningar och dålig balans. Synrubbningar.

Jag har en psykisk sjukdom. Allvarlig faktiskt. Och ibland tänker jag allvarliga tankar. Varför kommer dom?

Ibland vill jag inte vara i den här världen. Jag älskar den ju. Vårt hus, vår utsikt, vår katt och kanske vi skaffar en ny liten pissekatt i sommar.

Men jag orkar inte. Jag är så trött.

På måndag följer jag med Gabriella till vårdcentralen, eller hur? Vi packar in rullstolen i min bil. För att hon behöver det.

IMG_0004

Nersänkt från Gud

Det finns så mycket att göra i mitt liv…. Skriva på min bok, korr-läsa mina andra böcker, få ut dom. Och hjälpa Gabriella med sin bok. Och så skriva här i bloggen. Facebook borde jag snarare låta bli.

Samtidigt sitter jag på yttertrappan i solen idag (underbart väder, jag hatar vår men gillar värme och idag är det vaaaarmt och skönt) och funderar över om jag kanske borde vara “normal”? Jag har min ena storasyster som förebild där. Ni vet…. jobba, laga mat, baka ibland, träffa vänner och bjuda varann på flådiga middagar, dricka vin, shoppa kläder (senaste modet), göra om i huset – tapetsera, måla fasader, köpa nya möbler. Det finns tusen normala saker att göra.

Och jag klarar inte det där. För jag är sjuk. Jo, säg inte emot. Jag är sjuk, så jag får inte ihop det. Jag har ju “friska” episoder också, men då kan jag ju inte ta ifatt det där. Det finns inga möjligheter.

Så varför bo i ett stort hus där verandan är trasig och balkongen ruttnar? Varför gör jag detta? Varför åker jag till jobbet utan att nästan tjäna på det? Bilresorna är långa, men halvtidspensionen (jag vet att det inte heter så men det lät bra ändå 🙂 ) gör att jag knappt får ut nåt i deklarationen trots bilersättning.

Och hur länge kan jag leva på tanken att jag är lycklig eftersom min dotter mår bra? Hur länge kan jag sitta och tänka att huset får ruttna hur mycket som helst bara jag har lykliga barn? Och hur länge kan tanken på att skriva böcker väga upp allt det där? Drömmen om att få ut dom, är den drömmen verkligen viktig?

Det finns många kända människor faktiskt som det visat sig vara bipolära. Artister, konstnärer, författare.

För längesen när jag var ungefär 11 år, tror jag bestämt att jag hade mitt första skov. Och jag minns att jag tänkte att jag var nersänkt från Gud. Att det var nåt viktigt jag skulle göra på jorden. Dom tankarna kom tillbaka ibland även senare. Kanske det var positivt och gjorde att jag mådde ganska bra. Men det var inte särskilt normalt….

Jag vet inte vem jag vill vara. Jag vet inte vem jag egentligen är. Men jag sitter på min trasiga yttertrappa och tittar på verandaräcket som gått sönder. Kanske jag har en slags hopplöshet inuti mig.

Jag vet att jag inte är som min syster.

DSC_4293

Igår träffades Peter och jag vid hans segelbåt och käkade räksmörgås. Bryggsegla heter det visst. När man sitter i sittbrunnen och njuter i solen, käkar nåt gott medan båten fortfarande är förtöjd.

Jättefint väder, skönt på alla sätt. Gott och man kan njuta. Jo jag njöt.

Jag tycker om det. Faktiskt. Så jag vet inte varför jag har en känsla av att jag måste därifrån. Jag vet inte varför.

Idag har han åkt dit själv. Det är så skönt att få vara ensam hemma ibland. Jag tycker om det där att tanka ensamhet. Jag skulle aldrig kunna leva som en del andra som är gifta och alltid gör allting ihop.

Men jag behöver hjälp med en del saker ibland. Igår handlade jag åt Gabriella. I en stor affär,  många folk och mycket varor. Det var ett helvete. Paniken knackade på ibland och jag fick ta långa omvägar för att distrahera mig. Det är ett helvete. Jag kan inte stå och ta sobril (utan att dricka vatten) mitt i affären och jag kan inte ställa ifrån mig vagnen och springa ut för då blir jag tittad på och det klarar jag inte. Ibland kan jag gå omkring i flera timmar. Men det gick att komma ut igår ändå.

Jag är inte som andra. Mitt liv kan vara ett helvete. Men jag önskar att jag vore nersänkt av Gud för att skriva mina böcker…

Och egentligen sitter jag här på min trappa och ska ta hand om min familj och mitt hus. Jag vet bara inte hur det ska gå till…

DSC_4284