Sjukskriven

Sjukskriven i två veckor. Läkaren frågade: “Ska jag sjukskriva dig året ut?”
Panik i mitt sinne. “NEJ”
“Då tar vi lite i taget då, så två veckor och så har vi ett telefonsamtal så får vi se”

“Men allt jag ska göra på jobbet??”
“Det får nån annan fixa, du behöver lugna ner dig”
Sen handlade jag på Maxi… rätt mycket onödiga grejer, men jag är nöjd 🙂
Och så åkte jag hem och drabbade min mamma. Stackars sate…

Så nu kanske jag får mer tid och inspiration att skriva här igen. Hoppas ni mår bra. Kram på er.

Advertisements

Begravning

Idag, nästan ett år efter att Spökkatten dog och ca 10 månader efter Ballebuskaninens bortgång, så har vi haft begravning. Det har gått bra, annars brukar sånt vara svårare i vår familj än det kan vara för andra. Självklart är även andras sorg svår när någon dör, men funktionshinder (som för P) gör situationen svårare. Andreas hade grävt en väääääldigt stor och djup grop igår så det skulle vara klart efter att han åkt. Så jag hämtade Gabriella vid13-tiden och så köpte vi lite begravningsfika att ha efter begravningen. Vi satte ner de små urnorna i den stora stora graven. Att gräva igen den var inte det lättaste för Peter. Gabriella sjöng lite. Jag plockade några äpplen och så samlade vi lite stenar och pinnar. Inga hysteriska gråtattacker på det destruktiva sätt som det varit med andra djur i vår familj. Lite konstigt att det var så små urnor och att Spökkattens råkade vara mindre än Ballebus. En liten diskussion om procent av vatten det finns i kroppen och att blod också är en vätska. Inte så rättvist heller att Ballebus urna var finare än Spökkattens… men men. Lite begravningsfika och sen åkte vi till Staden. Åt på restaurang. Och, ja, damen var nöjd tror jag.

IMG_0204

Anpassad status på facebook

Igår sa blodet stopp. Nu räcker det! Och så kom det inget mer. “De får trolla lite” sa sköterskan. Och jag tänkte “Ja att de där läkarna kunde prata med varann, kunde ju vara en bra början kanske…”
Jag är inte rädd för att ta prover, att bli stucken. Jag är rätt van faktiskt. Och det finns ju alltid dom som har det värre, jag ska inte klaga. Men mycket handlar om den psykiska pressen. Att vara ett psykfall, att vara utlämnad, blottad. Stoppad. Att jag har gjort så mycket fel i mitt liv och att någon måste begränsa mig.
Sorg. Ja mycket handlar om sorg. Att jag inte fungerar så bra. Att min ork inte är som andras.
Jag är inte rädd för att ta prover. Jag är bara så jävla trött på det. Och trött på att inte veta vad det faktiskt ger.
Sitta där hos en sköterska, nån labbpersonal, sträcka fram armen. Och se glad och trevlig ut. Säga klämkäcka ord om vädret. Och om jag inte gör det så är jag ett spöke som vandrar från väntrummet till labbrummet. En sån där som mår dåligt, som stirrar framför sig, som inte ser fullt levande ut.
Nej igår sa blodet Stopp. Nu räcker det!
“De får trolla lite” sa sköterskan.

Upprätt och i givakt

Gabriella kom i onsdags kväll. Igår var vi till vårdcentralen i staden. En jättebra läkare. Hon tog sig ordentligt med tid. Vi pratade rygg, njurar, tår (svåra nageltrång), motion, kö till dietist, öron (ännu en vaxpropp). Vad gällde ryggen så är det ingen fara med skoliosen, den har inte förändrats nåt. Däremot är det två diskar som ligger på varann och därmed klämmer någon nerv (eller fler kanske), så troligen är det därför hon har ont i ryggen. Att stärka muskler runtomkring ryggraden är viktigt – sjukgymnastik och bad kom upp igen, men svårt att få till i verkligheten. Vad gäller njurar så är det nytt urinprov för att utesluta urinvägsinfektion och så står hon ju i kö till kvinnokliniken (hjälp hur ska det gå!!!). Nageltrången blev nog läkaren chokerad över faktiskt. Nu står G i kö till specialist inom vårdcentralen istället eftersom de har bättre redskap än den inom kommunen. Är det riktigt illa så ska hon till kirurgen i Storstaden :-O Dietist står hon i kö för att träffa men jag vet inte riktigt… om det är en människa som ska sitta och tala om för G vad som är nyttigt osv så ger det väl inte så mycket eftersom G redan vet det. Det handlar ju mer om hur hon ska få till det i vardagen och det har ju inte en dietist koll på. Ja och så är det ju revaxör för öronen… Och så neuropatin som gör att allt gör extra ont.

Ja det är inte lätt att vara Gabriella faktiskt.

Och det är inte lätt att vara hennes mamma. Med bipolär sjukdom. I och ur med rullstol i bilen, glömt parkeringskort så parkera långt därifrån. Och min andningsapparat som inte funkar. Och när kvällen kommer så har G och hennes pappa bestämt att dom ska spela rollspel. Och planerat att jag ska vara med. Fast jag inte har lust för fem öre och är dyngtrött. Då känner jag mig som nåt redskap. Som ska vara till lags för alla. Bara för att jorden ska snurra runt typ.

IMG_0199

Jag är trött och tom.

Sitter i  mitt kök för att finnas ifall G behöver min hjälp. Och så har jag chattat med min son. Andreas är på väg från norrland med möbler och annat eftersom han har sagt upp sin lägenhet och ska bo i en möblerad lägenhet inom jobbet till efter jul. Sen bär det av utomlands. Fast först kommer han hit nu i en vecka. Ska träffa sin tjej också. Jag är så glad för hans skull. Jag hoppas att det håller. Längesen jag såg honom så här kär. Helt underbart! Jag har ju visserligen inte träffat henne, men huvudsaken är ju att det är bra för honom.

Nej ni… life goes on. Vare sig man kan eller inte så ska man stå där. Upprätt och i givakt. Rycka in där man behövs. Stark och snabb. Alltid säga rätt.

För att solen skiner

IMG_0178

Dagarna går. Det gör dom ju alltid. Jag försöker hålla fast vid punkter i tillvaron, vad som helst, men nåt att hålla fast vid. Tomatpaj, träffa kuratorn på tisdag, träffa en gammal skolkompis på onsdag, byta däck. Gabriella kommer på onsdag kväll tror jag. Andreas vecka 45. Små och stora saker. Rutiner. Sitta vid datorn, lunch, aktivitet 1, mellanmål (typ glass), forts på aktivitet eller aktivitet 2, tvätt, mat, datorn, disk, TV. Samma samma.

Ensamhet är svårt. Det är synd för samtidigt längtar jag efter ensamhet. Att få vara själv med tankar och att ingen annan har åsikter. Låter konstigt kanske, men så är det. Frihetskänslan när jag är själv slår allt. Så har det alltid varit.

Men samtidigt kommer de svåra tankarna just då. Melankolin. Destruktiviteten. Självhatet. Meningslösheten.

Det kliar i mitt armveck. Fy fan vad prover jag har tagit denna tid. I fredags lämnade jag in urindunkarna som jag kissat i ett dygn. Nu ska dom mäta och ta prover i mitt kiss. Konstigt nog önskar jag att dom hittar NÅNTING. Kanske nånting som förstärker teorin om att Litiumet har förstört njurarna. Nej nej jag säger inte att jag vill det. Jag vill det absolut inte. Men ett svar. Vad är förstört, hur mycket och vad gör man nu?

IMG_0183

Släng mig på soptippen. Människor kanske inte förstår varför jag tar detta så hårt. Till viss del handlar det om tid. Och ork förstås.

Ibland tänker jag på min 50-årsfest nästa år. Det ligger långt bort och inget att behöva planera nu. Men ändå… samma där… något att hålla fast vid. Människor, möblering, mat och tårtor. Jag vill göra precis på det sätt jag vill. Ingen annan ska bestämma – bara jag.

Himlen är blå, solen skiner. Det blåser. Höstlöven virvlar omkring, björkarna är kala. Katterna ligger tätt i soffan, sover och snusar. Lille C vaknar och börjar tvätta öronen på Solkatten. Så underbara dom är. Snart ringer nog Gabriella. Är hon glad och vill berätta om nåt hon sett på TV eller är hon ledsen för att nån personal har sagt nåt dumt? Rysk roulette. Man vet aldrig. Lika otippat varje gång. Det är jobbigt. Jag vill att hon ska vara glad.

IMG_0190

Människor vill att jag ska vara glad. Men ibland tror jag att det är för deras egen skull. För att dom inte vet hur dom ska hantera mig när jag inte är glad. När jag är ledsen för saker som de inte förstår.

Löven dansar utanför mitt fönster. Några har följt med in på hallmattan sist någon öppnade dörren.

Livet. Blir inte lättare för att solen skiner. Tyvärr.

Jag ska berätta vad som hände… (låååångt blogginlägg – långa tankar)

I torsdags åkte jag och min mamma till storstadens sjukhus. Jag skulle till Endokrina mottagningen pga att mitt kalciumvärde inte var bra och att det troligtvis var något med bisköldkörtlarna. Min mamma hade insisterat på att följa med. Vi skulle äta mat tillsammans efter besöket. Och ha en trevlig dag.

I väntrummet sa jag att hon inte skulle följa med in till läkaren. Hon var nog lite besviken men kunde inte sätta emot utan sa att jag skulle stå på mig. Jag kan sånt, men lättare när det gäller mina barn.

IMG_0191

Jag fick beskedet som jag hela tiden förväntat mig. Han (en jäkligt snygg man i 40-årsåldern…) förklarade väldigt bra och jag förstod hela tiden vad han sa. I dagsläget är det dock svårt att återge…

Typ ämnena i Litium kan påverka kalciumvärdet som kan påverka bisköldkörtlarna som påverkar hormon som har nåt med hypofysen att göra och som påverkar njurarnas funktion (och så nån förklaring kring det som jag inte minns!). Och så nåt med natrium förstås, som inte alltid syns i proverna jag springer och tar var tredje månad.

IMG_0185

Så … nya prover igen!!! Fan vad jag hatar detta! Men samtidigt är det inga större problem. Jag har tagit prover var tredje månad sen 2012, så jag är ganska van. Senaste tiden har det dock varit flera gånger i månaden… Det är inget kul faktiskt. Och så ska jag hämta en urindunk (!!!) och kissa i den ett helt dygn för att se mängden kiss.

Jag ska även träffa en annan doktor som ska titta närmre på mina bisköldkörtlar (kanske röntgas) för att se om de ska opereras eller bara hållas under uppsikt. Jag tycker ärligt att det är lika bra att operera bort skiten!

IMG_0181

Ja och så är det neurologen, arbetstest (cykla med elektroder) och en ny spirometri. Ändringar av Litiumet ska inte ske förrän alla andra undersökningar är färdiga. Så man inte missar nåt.

Äntligen en människa som tar allt på allvar. Fast det har jag sagt med flera andra också, och sen har det i alla fall kommit nåt som gjort mig besviken. Men jag är i rullarna och det händer saker. Det är ju bra.

IMG_0179

När vi gick därifrån och jag berättade för mamma så sa hon förstås typ “Ja det där Litium är ett jävla gift”. Då vände det i mig och jag talade om för henne att det ju faktiskt har hjälpt mig och att jag inte ångrar eller tycker illa om det utan snarare att jag kan få fortsätta med det. När vi åt sa jag också att det kommer att bli jobbigt med min systers inställning som kommer att flyga på mig i form av ettrighet över litiumet.

För det är faktiskt så att en stor del av mina tårar rinner över andras värderingar. Andras “vad var det jag sa?” eller “Så dumt att ge dig sån medicin, så dålig är du ju inte” eller till och med att jag ju inte är bipolär “Du är nog inte ens bipolär”.

Och så åkte jag hem från jobbet i fredags och tänkte att… jag vill inte. Jag vill inte finnas längre. Jag vill inte ha blivit fysiskt sjuk för att jag äter lititum. Jag vill inte att det ska vara så! Alla jävla provtagningar för att se så det inte påverkat nåt… och så har det gjort det i alla fall! Händer detta mig? Jag behöver ju just den medicinen. Tänk så jag skämdes i början. Man äter bara Litium om man är galen…

IMG_0184

Kommer jag att bli värre om jag måste sluta? Kommer jag att göra alla konstiga saker igen? Vara med om flygturer, göra av med pengar?

Och så människor omkring mig. Jag skulle vilja ha deras hjälp. Men de lämnar mig. Jag är inte klok som gör så dumma saker. Och alla tårar. All depression. Den som kommer nu. Förlamning. Oorken, ickeorken. Att knappt orka duscha. Att knappt kunna ta sig uppför trappan.

Och så han mannen… som inte kan trösta, som pratar om sitt. Som har borrelia och inte klarar saker själv. Som har ont och stackars människa måste handla eftersom frun inte orkar.

Jobbet? Det kan hända att jag klarar jobbet. Jag vet inte. Jag är rädd att inte bli betrodd och att ingen vill ha mig. Jag har så mycket att göra. Men att bli sjuk handlar även om andras ögon, andras tro på mig och vad jag kan.

IMG_0186

Så jag gråter. Och funderar över varför jag ska orka. Vad är väl mitt liv i jämförelse med andras. Varför ska jag fortsätta gå när jag inte ens vill?

Jag vill ligga på golvet och gråta. Eller åka i bilen till jobbet. Allra mest vill jag inte finnas alls.

Min sorg handlar om att jag vill ha kvar mitt litium eller inte ha kvar det. Jag vill sätta ut men ändå kunna säga till mamma att Litium är bra. Det är en bra medicin och jag är bipolär. Jag har manodepressiv sjukdom. Jag kan bli manisk ibland.

Nej allting handlar förstås inte om min mamma och min syster eller min man som inte kramar mig när jag behöver.

IMG_0164

Jag är deprimerad för att det slår fel i min bipolära hjärna. Tåget hoppar liksom ur spåret. X2000 finns inte längre. Det är ett gammalt gammalt lok på rostiga spår. Jag har svårt att ta mig uppför backarna. Det blir svart. Natten kommer.

Och jag vet inte hur jag ska orka finnas kvar när gryningen kommer. Jag vet faktiskt inte.

Jag kanske ska prata med min kurator i telefonen i morrn. Be henne ringa upp. Fast jag vet inte vad jag ska säga. “Säg som det är”, säger någon. Grejen är bara att jag vet inte hur det är.

Kram på er!