Någon knackade på…

Det har snurrat alldeles för fort i Marielle Johnssons liv. I typ 180 eller vad man brukar säga. Sovit ca 4 timmar per natt. Jobbat alldeles för mycket, för intensivt. Gabriellas sjukdom med antibitotikabehandling som gjorde henne så psykiskt stabil och som nu övergår till psykos igen. Möss, råttor, ormar, spindlar … och en bästavän i form av en fluga som egentligen inte ens finns på riktigt…. Min maniska period som jag egentligen inte vet hur länge den höll på som hypomani innan allt plötsligt exploderade och blev mani. Och så höjde jag självmant doser med mina mediciner och höll den där manin i schack, i alla fall utåt sett. Och i morse gick allt totalt åt helsike. Det var som att få en käftsmäll! Helt plötsligt snurrade det till av yrsel i skallen och pang så låg jag på golvet. När jag tog mig upp till sittande insåg jag att jag ju inte kunde åka till jobbet. Jag har sovit jättemycket idag. Jag vet inte vad som hände… begynnande förkylning? Eller någon som knackade på mitt huvud och sa “Hallå! Nu får det väl ändå vara nog!”

Höjd medicin och strukna dukar

Nu har det gått några dagar sen jag började min höjning av medicinerna, och jag känner mig faktiskt bättre. En telefontid finns med min läkare på torsdag och det känns bra så vi får diskutera igenom vilken medicin som ska höjas hur mycket.

Jag tror nämligen att jag höjde fel medicin för mycket… Borde ha höjt den andra mer i stället….

IMG_2342

Idag har jag varit duktig och strukit lite juldukar. Hoppas kunna fortsätta i denna stil och inte braka istället. Lite uppskruvad är ju bra ibland… men risken är att det blir fel i slutändan i alla fall.

Konstigt nog längtar jag till julledigheten och tycker överlag att jag gör ett jävligt dåligt jobb. Känns som om jag likagärna kunde gå hemma istället. Jag brukar inte känna så men nu suger det faktiskt.

Gonatt på er!

20181230_115002

 

När jag överlevt

Jag går balansgång. Hela tiden. Mina mediciner betyder allt. Missar jag nåt eller blir försenad så rasar jag. Och tar jag för mycket så är det som om munnen pratar och skrattar av sig själv. Jag försökte få tag på min läkare i veckan men hon ringde aldrig upp. Jag vet att jag kan ringa psyk-akuten, men jag vill ju klara det här. Ändå liksom. Peter ser inte, förstår inte. Och jag spelar min teater även för honom. Och jag gör det bra. Nu har pelletsbrännaren börjat krångla. Det brukar innebära att jag faller. Det vet vi, både min man och jag. Men än så länge går jag på min lina. Faller eller flyger. Eller flyter. Jag känner av decemberångesten som jag alltid har. Jag hatar den här tiden. För att jag vill ha det fint men inte klarar det. För att jag inte hinner ikapp på nåt sätt. Det händer saker och jag har missat det totalt. Jag vill vara en vän men jag klarar det inte. Jag tar inte min del av vänskapsbytet liksom. Det där att ge och få. Jag får så mycket och jag klarar inte att ge tillbaka nåt. Förlåt alla som finns därute, som jag borde kontakta. Jag gjorde nåt försök men sen klarade jag inte mer. Jag känner mig som en hemsk människa. Med nöd och näppe klarar jag jobbet. Det är ju bara några veckor kvar. Jag har varit klok nog att ta en veckas semester innan jul, men klarar jag mig ens dit? Helgen är här och jag försöker varva ner. För att jag vet att jag behöver. Men så sätter jag igång nåt projekt och allt går åt fanders. För att jag inte klarar av att börja och sluta. Det blir bara pannkaka mitt i allt. En liten stund i taget. Jag vill orka mig igenom den här tiden. Förlåt för att jag kanske verkar ego. Självupptagen. Det är jag inte. Jag tänker så på er mina vänner. Men att ta steget. Att ta kontakten. Att lyfta telefonluren. Det går inte. Jag har inte orken. Helgen måste gå mot sitt slut först. Jag lever i mitt eget ide på nåt sätt. Så ring mig inte nu. Undra inte för mycket. Jag lovar att jag finns här. Men just nu är jag nog en eremit. Förlåt mig. När jag överlevt detta så lovar jag att bli en bra vän igen.

Idag ska jag vara knarkare

Igår spårade jag ur helt. Jag hade bestämt mig för att träna på jobbets gym på morgonen. Då brukar jag duscha på jobbet och det är en hel del att tänka på att ta med sig…. Och när jag kom halvvägs med bilen på morgonen så kom jag på att jag hade glömt medicinerna hemma. Men jag tänkte att “äsch en dag skulle väl gå ändå” liksom. Lite behovsmedicin hade jag i väskan.

Jag var helt själv på gymmet vilket gjorde att jag kunde träna stenhårt eftersom jag inte behövde känna mig betraktad av någon.

Sen träffade jag en bekant som sa att han kunde komma in på mitt jobb lite senare. Det var där nånstans som det började dra iväg i skallen på mig. Det hade kanske inget samband utan bara nånslags minnesbild av när det började. Träningen var också viktig i sammanhanget, den var liksom startskottet.

IMG_0199

Efter duschen kom en man som var drifttekniker och skulle hjälpa till med att hänga upp whiteboardtavlor och lite annat. Jag var väldigt social och vi pratade och skrattade och hjälptes åt. Nåt annat som jag borde göra på jobbet den dagen fanns liksom inte på kartan. Jag gick “all-in”. Städade här och där, möblerade om, visade vart han skulle borra och allt jag ville att han skulle fixa. Jag gjorde rent en gammal whiteboardtavla som kunde återanvändas och gnuggade, gnuggade, gnuggade, tvättade, torkade. Ena sekunden var jag i ett rum och nästa sekund var jag i ett annat rum.

Sen gick han på lunch. Och jag attackerade telefonen. Ringde om allt möjligt hit och dit. Inga otrevligheter utan snarare tvärtom… supersocial och trevlig och nästan desperat kring möss på Gabriellas boende, mediciner och kontakt ang – ja nu minns jag nästan inte vad.

När han kom tillbaka hade jag nästan inte ätit nånting. Jag hittade en halv  portion crepes som jag stoppat in i jobbfrysen för ett tag sen och åt. Då kände jag hur ångesten slog till. Helvetet började. Jag ville nästan börja gråta för jag visste inte vart jag skulle fortsätta. Allt var halvfärdigt och rörigt.

IMG_0203

Och jag såg att han undrade. Han tittade på mig så där som jag varit med om ibland när jag blivit manisk att människor tittat. Då, den lilla lilla stunden när jag sett att någon sett, att dom undrat… en mikrosekund som jag tänkte tanken att andra kan undra… att det faktiskt kan märkas att jag är en udda typ och att jag bär mig konstigt åt.

En mikrostund och sen blev det ös igen. Och jag skickade mail till chefen om allt möjligt heeeela tiden. Hur många som helst, fast jag inte alls var medveten om det. Jag var duktig. Duktig duktig duktig. Bara bäst!

Sen gick mannen. Han skulle komma tillbaka på onsdag sa han. Jag är ledig då men visade honom noga vad jag ville att han skulle göra. Det skulle gå bra sa han.

IMG_0192

Vid 15-tiden hade jag inbokat att jag skulle följa med en kille till psyk och det gjorde jag. Det var strax innan dess som jag tog min behovsmedicin och genomförde mötet utan att någon behövde undra alls.

Sen spårade allt ur igen. Jag skrev ett långt mail till cheferna om att en kollega hade rätt till att ha ett speciellt skrivbord. Och i mailkonversationen drog jag med hen som var miljöansvarig. Jag var den riktigt engagerade. Den där som skulle ställa allt tillrätta för min kollega.

Sen blev jag rädd och skrev ett nytt mail om allt positivt jag hade gjort. Stackars den miljöansvariga, undrar vad hen tycker egentligen. Jag är konstig. Och jag tror att alla tycker illa om mig. Jag är besatt av att andra ska tycka om mig och samtidigt blir jag mer och mer säker på att andra tycker illa om mig.

IMG_0182

På tisdag har jag föreningsmöte och var tvungen(?) att ordna en massa inför det. Ringde och planerade. När klockan var ca 18 insåg jag att jag borde åka hem.

Jag kom hem 19.30 på fredagskvällen. Berättade för min käre man som sa att “Ja man märker direkt när du glömt dina mediciner:” Och då började jag fundera över den där driftteknikern… stackars krake, han måste ju ha undrat. Det är bara att hoppas (mot all förmodan) att han nån gång förut i sitt liv hade träffat nån som var manisk. Då kanske han skulle ha nåt att relatera till.

Jag sa till min man att jag inte orkade titta på TV alls. Jag svepte i mig alla mediciner och gick och la mig. Nån gång i natt vaknade jag av att jag dreglade. Men jag somnade om och vaknade vid 8.30 ungefär. Kunde inte gå upp. Låg och bara kände mig dålig.

IMG_0185

Min chef hade mailat ett svar till mina mail innan han tagit helg. Jag ville inte läsa det. Jag ville inte veta. För innerst inne visste jag ju att det han skrev inte var helt positivt. Nu kollade jag i alla fall för en stund sen. Han skrev att han ville att vi skulle träffas och prata på måndag.

Olycksbådande. Jag kollade utskicken jag gjort igår. Det var mååååååånga. Herregud, varför förstår jag inte i stunden att jag måste lägga av? Varför finns det inget stopp för mig just då? Jag känner mig så himla dum. Och allra mest för den miljöansvariga kollegan som också fått del av mina mail. Personen med skrivbordet är ganska van vid mig så där behöver jag nog inte känna mig dum. Och min chef vet ju också hur jag är. Men ändå… vad ska han säga på måndag? Om jag orkar jobba.

På nåt sätt så behöver jag nån som ger mig en smocka. Så där så jag ramlar omkull och inte ställer mig upp som nån annan pingisboll som studsar runt.

IMG_0003

Idag ska jag vara knarkare. Idag ska jag äta piller och hålla mig upprätt. Eller lägga mig och sova om det behövs. Jag är så trött… och jag är så uppskruvad. Jag skulle behöva sova eller fungera och städa nånstans. Vet inte vad som är bäst. Men äta mediciner vet jag att jag ska i alla fall.

Gabriella ringde igår kväll också förresten. Hon hörde på direkten att jag inte var bra. Jag som inte fattar själv… och så fattar alla andra.

Jaja… idag har Peter åkt bort och det är skönt att bara få vara själv. Skulle vilja ha en hel helg själv egentligen. Men en dag är bra i alla fall.

Jaja…. klockan är 12.30. Kanske går och lägger mig igen. Eller duschar. Eller diskar.

Gomorron.

 

Mitt eget Limboland

Ibland tänker jag på er som har frysen inomhus i köket
på er som har diskmaskin
på er som kan städa
på er som slänger onödiga prylar
och bara har framme sånt man verkligen vill ha för att trivas
er som tänder ljus till frukost och har ett städat bord

Ibland tänker jag på er som dricker ett glas vin ibland
som kan cykla till jobbet
och jobbar heltid med lön
kan åka utomlands på semestrar
och till fjällen på weekends

På er som har barn som är friska
jo det är säkert; jag är faktiskt avundsjuk för det
Som har vuxna barn utan stora utbrott
utan hallucinationer och som klarar sig utan personalhjälp

Det är mycket man tänker
när man träffar människor i fikarummet på jobbet
Som att det var längesen jag klarade att gå 3 km
och att andra har helt andra förutsättningar
människor där bankID är en självklarhet
liksom swisch och att handla på wisch

Jag tänker på er som kan ta en shoppingrunda då och då.
Ni som inte behöver ha en plan B i bakfickan ALLTID
om det skulle vara så att ni måste strunta i ert eget behov

Ni som kan tänka att ni behöver en stund för er själva
och verkligen ser till att skaffa det
Ni som inte har en aning om vad skov är
överhuvudtaget
Och som aldrig fått en endaste panikattack
och ni som aldrig övervägt självmord………….

Ni som är duktiga på att laga mat
och aldrig behöver bli nervös
eller snarare skärrad
över att det blivit misslyckat på nåt vis

Ni som inte alltid måste ha kontroll
på allt
så att inget blir fel
Det är inte roligt att åka flera mil extra i sena kvällen
för att något är glömt
men jag gör det om jag måste
Och ibland måste jag
eftersom livet inte är en fight man som vuxen måste vinna
till priset av ett utbrott med kastade saker,
någons favoritmugg som krossas mot väggen

Ibland försöker jag intala mig själv
att jag fått nåt som ni inte har
en slags gåva som ni aldrig kommer att förstå
men ibland vill inte jag heller förstå det

Ibland klarar jag inget annat
än att få vara ensam och lida
av min avundsjuka

på dig som har barn utan diagnosticerat smärtproblematik
på dig som har barn som faktiskt kan gå
“Tänk vad Andreas är duktig” säger någon.
Ja han är underbar, den ungen!
Han hade stora svårigheter att klara skolan
och nu pluggar han till officer

Han var en riktig spralljöns
som inte hade ordning på nånting
som låg på golvet och skrek
när han skulle plugga läxor
som jag fick hitta på smarta idéer till
som att chatta franska glosor till samtidigt som han spelade dataspel

Ibland tänker jag på er
som inte fått de där gudagåvorna som mina barn innebär
och då kan jag känna mig både stolt och mallig
för att dom är det finaste man kan ha

Och så tänker jag på dig
som fått en man som inte är som min (haha)
som ständigt blir osams med barnen
för att pappan har ett så ensidigt sätt att tänka och förstå
sina egna barn
och som kan hålla långa föredrag för mig om
motorcyklar som skapades i Tyskland på andra världskriget
och sen övertogs av Ryssarna
och som spelar elgitarr på övervåningen fast alla i huset skriker
att han ska sluta

Ibland tänker jag att mitt liv är riktig skit
Misär
Ibland är jag jävligt avundsjuk
och det finns då inga “men”
utan jag behöver få muttra och gömma mig
ett tag under täcket.
Jag kommer väl fram igen
men jag kommer ändå att vara lite avundsjuk
alltid.

 

Här kommer dock ett tips!
Kolla in “Limboland”
en serie som gläntar på min dörr
Fast innanför min är helvetet mycket mycket större……………

Limboland

 

 

Tankar utan känslor. Handling som bara händer utan tankar.

Idag liksom förra söndagen har vi varit ute med jeepen och kört offroad. Ja även on the road förstås, men roligast är att göra det lite extra spännande. Några sandtag och små kostigar så där så det kittlar lite i maggropen. Peters “dagens ord” har varit NEJ STOPP! Jag ger mig gärna ut på lite våghalsiga upptåg även om det först verkar omöjligt.

Det här är bra medicin när jag är nere eller om mina tankar liksom inte innehåller känslomässiga toner på nåt sätt. Det är svårt att förklara. Saker händer i mitt liv ibland som törnar till mig och så slutar jag känna nånting och bara gör saker som hör vardagen till. Man kan lätt tro att jag mår bra då. Ändå är det just då. Just nu som det kan bli farligt. Det där vemodet och dagarna som sliter är lite farligt på nåt sätt. Det är svårt att ta sig upp ur sängen och leva vidare och ändå är jag som en slags robot.

Men att ge sig ut på spännande uppdrag på höga höjder eller sanddynor eller lervälling som kladdar ihop sig på däcken är en eufori ändå mitt i allt.

Ibland tänker jag att jag tror att Peter har nån slags känsla för att jag kan vara på väg bort. Att det kan vara just precis i detta känsloläge som min själ liksom inte orkar med livet.

Jag vandrar vidare. Går upp i morrn bitti och åker och hälsar på en kille som ockuperat ett vardagsrum och vägrar gå ut. Kan jag göra nåt för familjen så är det bra. Om jag inte kan så har jag i alla fall försökt. Jag älskar mitt jobb och ofta mår jag bra efter att jag gjort arbetsuppgifter där jag möter människor. Men så dalar jag i alla fall, ramlar ner i nåt hål. Tycker att jag inte är värd nåt alls. En skit som stannar bilen nånstans och fäller en flod av tårar. Kollar så inte mascaran gjort svarta fåror i ansiktet.

I morrn har hon som går och går på denna svåra jord tänkt åka och simma dessutom. Allt det där som försiggick inuti själen pga den idiotiska ADHD-utredningen börjar få distans. Och ändå inte. Det är ju det som är grejen. Att jag nästan är död inuti.

Det här blev ett konstigt inlägg. Som vanligt när jag skriver. Ett inlägg som säkert inte går att förstå. Allt jag gör är ändå skit. Så varför ska ett inlägg vara klokt rättigenom liksom…

Kram på er!

IMG_0866