Diagnos på Lille C och mediciner till fröken G

Ja vart sjutton ska jag börja detta inlägg då? Dagarna springer iväg. Eller så är jag bara helt enkelt slarvig eller oprioriterar bloggen. Vädret har varit underbart sommarväder. Men idag så är det skit 😦

Peter och Andreas åkte i väg på segelsemester. Först kändes det så skönt. ENSAMHET vrålade det inombords. Det är förresten fortfarande väldigt skönt, men jag tycker att det är lite jobbigt när man inte vet när dom ska komma hem. Igår fick jag reda på att det nog skulle dröja flera dagar till. I morrn ska jag hämta Gabriella. Det går ju bra, jag har väl ansvarat för henne själv…. hela hennes liv ungefär :-O Men jag vill krypa in i nånslags ensam bubbla på nåt sätt.

DSC08329

I torsdags fick jag diagnos på vår Lille C. Grav hörselnedsättning. Nu blir det till att tänka lite annorlunda. Det är ju så med djur att man pratar och har olika ljud för olika saker, man ropar, visslar osv Men nu blir det lite annat tänk här då.

Naturligtvis är jag inte arg och irriterad på honom, jag är inte heller besviken varken på honom eller de vi köpte honom av. Han ska få det bra hos oss, vi ska älska honom. Solkatten får ju hjälpa till och jag är inte säker på att han är så glad över detta. Han ser rätt bekymrad ut.

Och jag som ville ha en musjägare… hur ska det gå?

Men… som det heter… bara att gilla läget…

DSC08350

Har haft diskussioner med Gabriellas kommunsköterska som hör ihop med boendet. Ibland blir saker så invecklat. Man bestämmer nånting tillsammans och sen blir det nåt annat på vägen liksom. Jag skulle ju stå för vårdkontakter blev det bestämt. Men plötsligt skulle jag även stå för att medicin skulle komma till Gabriella. Vartifrån den idén har kommit har jag ingen aning. Och nu har jag skrivit ett mejl till henne om att jag inte alls kommer att vara den som åker och tar ut mediciner och levererar till Gabriella. Aldrig i livet!

Mitt eget huvud har både pingpongmatch (uppvarvad) och nån form av trött ångest samtidigt. Inte så att jag är på väg att bli sjuk tror jag. Det blir nog bättre när tillvaron börjar stabilisera sig och komma in i nån jobblunk kanske. Fast det är ju sällan nån jämn lunk där heller!

I morrn, sen eftermiddag ska jag alltså hämta fröken G. Så nu måste jag göra nånslags prioriteringslista över vad som är viktigt innan dess.

Kram!

Uppdateringar

Lite uppdateringar om vår allra minsta familjemdlem:
Det kan hända att han har en hörselnedsättning 😦
Han har hittat världens bästa ställe att få vara ifred på, nämligen längst in i en brötig och svåråtkomlig skrubb, som liksom går bakom alla andra garderober i sovrummet. Kanske man borde städa och göra mysigt. Eller så är det precis så här stökigt som han vill ha det!
I natt höll jag på att bli galen för att han envisades med att bita på mina tånaglar. Jag försökte putta in honom i andra rum och stänga dörrarna till mig, men det gick knappt, han skulle bara bita på mina tånaglar!!! Att vara väldigt trött och ha en galen katt är inte så lätt, man kan bli arg på sina djur ibland… även om de är söta! 

 Jag funderar på om jag har kommit i klimakteriet. Jag kan bli ilsken på småbagateller och fräser omkring mig. Mensen krånglar och ibland får jag såna värmeduschar (antagligen vallningar).

Jag tycker att det där med trappan är fruktansvärt jobbigt. Det blev nog en chock som sitter i fortfarande. Muraren som verkade så seriös hörde inte av sig igen och Peter fick kontakt med en snickare så länge men när de sen pratat så hörde muraren av sig… Nu får vi hoppas att de kan samarbeta.

Peter och Andreas stack till sjöss i dag och jag har ingen aning om hur länge de blir borta. Tyvärr har jag ingen uppfattning om hur Peter vill att det ska vara med trappan: cement, trä? Laga trappan eller riva ner balkongen också. Så det är väl jag som får ta beslutet antar jag…

I går var G och jag på besök hos Neurologen. Hon bröt ihop totalt och grät på toaletten där efteråt. Usch jag lider verkligen med henne, tänk om det funnes botemedel på allt…

Och mitt i allt verkar det som om lillkatten vi köpte har en hörselnedsättning… Lite problematiskt när man bor i skogen och det är tänkt att bli en utekatt av honom. Jaja, det får gå som det går. Han är ju så underbar, han och den andra katten har funnit varandra och är jättegoa så kanske Storkatten kan ta hand om honom ordentligt ute.

Ja lite uppdatering var det där. Nu ska jag försöka njuta av ensamhet några dagar, samtidigt som jag hoppas att det kommer lite experter och talar om vad som är bäst för trappa osv.

Jag har ju även kommit igång att skriva på boken som bygger på min förra blogg. Det känns skönt. Hoppas det blir ett enkelt jobb så den verkligen blir färdig. Har ju skrivit andra böcker som aldrig blivit färdiga och därmed sitter i pärmar i nån låda eller som ett dokument i en hårddisk eller USB-minne.

IMG_0046

 

Sommarprat

Jag har påbörjat projektet att försöka göra bok av min blogg som skrevs när Gabriella var riktigt riktigt dålig. Det är konstigt, en skön känsla att läsa igenom allt det jobbiga och tänka att vi faktiskt kom ut ur det.

Och så projektet fixa yttertrappa. Det är svårare än vi trodde. En massa ruttet trä runt husgrunden. Jag är nojjig över att mer ska rasa. Kanske obefogat. Igår var en murare här. Vi får se hur planen blir.

Igår satt familjen och skulle se film. Peter hade valt. Och jag tyckte att den var så ddåååååålig. Somnade såklart. Vaknade klockan 5 på morgonen. Insåg att jag inte tagit mina kvällsmediciner så de tog jag kl 5… Helt fel… Så denna dag känns konstigt.

Kram!

Nu

Nu är min militär hemma. Som alltid har vi lite problem i kontakten till att börja med men det släpper vart efter.

Itvå dagar har det blåst jättehöga vågor men idag kanske G och jag kan ta årets första dopp.

Nu måste jag krångla vidre i vardagen här. Det är fullt upp. G vill göra saker hela tiden.

Kram

Midsommar och dagarna däromkring

Ojojoj… dagarna de går och går, efter varandra….torsdan försvann…. fredan var det midsommarafton.

Mormor kom vid tvåsnåret. Hon och Peter hjälptes åt med maten. Ja först visade vi ju upp hålet i trappan. Och även mormor (= alltså min mamma) sa att det ju kunde ha gått riktigt illa. Och javisst är jag blåslagen och har ont, men det kunde ha gått värre. Så på sätt och vis hade jag änglavakt. Men allt upptäcks inte på direkten. Så i förrgår upptäckte jag smärta på ena hälften av bakhuvudet och när Peter tittade så fanns det sår även där. Och igår morse när jag skulle duscha så kom Peter in i badrummet och skulle borsta tänderna. Han hojtade till. Jag har stora blåmärken runt svanskotan, och jag hade känningar faktiskt på midsommarafton så jag var tvungen att hämta specialkudden att sitta på. Jag gjorde mig illa i svanskotan för många år sen och den blev sned. Och nu är det alltså fel på den igen.

IMG_0006

För övrigt hade vi trevligt. Vi åt gott och … spelade Fia med knuff. Jag vann 🙂 Det blev en lång Fia-stund. Det kan ju bli så med det spelet. Och det här blev nästan lite jobbigt. Mormor ville inte vänta med hemfärden alltför länge. Hon har problem med sina ögon och svårt att se när solen ligger lågt.  För min del avslutades kvällen med disken. Den tog ovanligt lång tid. Peter och Gabriella såg på film.

Gabriella hade sett framemot att få träffa sin kusin Fiddeli som hon tycker så mycket om. Men det blev inget av med det. Det känns orättvist tycker jag. Fiddeli är en tjej i farten. Hon har mycket vänner och är aktiv. Gabriella älskar henne, och jag kan väl tycka att hon kunde ägna åtminstone en halvdag åt G. Jag kan väl önska att hon kunde prioritera, anstränga sig. Andra människor förstår kanske inte det. Men om man har en “unge” som är så utsatt och ensam så gör det ont när andra inte tar sig tid alls. Jag får kanske göra ett separat inlägg om det för just nu känns det lite svårt.

IMG_0012

Lördag och söndag… försvann. Chocken börjar avta. Vi börjar diskutera hur vi ska göra med trappen. Idag är det måndag. Peter är till skytteklubben. Gabriella är lite down. Hon har problem med sina öron igen. Hon har fått en ombokning till nytt datum på vc men vi visste inte från vad så nu har jag suttit i telefonkö igen… Tredje juli är nästa datum och för vad är fortfarande inte helt klarlagt.

Jag är så trött på detta. Om någon ändå kunde bota henne. Hokus Pokus Filiokus! Jag vill se henne bada igen. Den här sommaren blir det med fetvadd i öronen. Men bada ska hon!

IMG_0017

Och jag tänker på förra sommaren, då det var så ljuvligt att få se henne bada, efter höst, vinter, vår med så fruktansvärd psykisk sjukdomstid. Jag måste minnas detta. Alltid.

 

 

Att ramla ner i ett hål… på riktigt

Eller, ja att ramla ner rent psykiskt är ju också på riktigt. Men det här är inte bildligt talat utan bokstavligt.

I går var jag själv hemma. Peter skulle på skyttetävling och sedan ut på storsjön med segelbåten. Så jag gick omkring och plockade lite. Gjorde i ordning bland blommorna. Och våran betongtrappa på framsidan har (hade) en lång spricka över sig. För länge sen hade vi en besiktningsman här. Han sa att det inte var nån fara alls med det där. Och det har ju hållt i så många år. Tills igår.

Jag satt där på trappen och plockade torra, vissna blad på blommorna. Jag var så nöjd. Tills jag hörde hur det började knastra invid väggen. Och allt gav vika. Jag störtade nästan två meter ner rakt ner i sten och betong.

Det är så otroligt att det händer överhuvudtaget. Blandat komiskt och chock. Jag tog mig upp stående ganska fort. Jag ropade och ropade. Kunde inte ta mig upp ur gropen själv. Så småningom kom en kvinna med sin hund och gick förbi på vägen. Jag ropade på henne och hon kom och hjälpte mig. Jag talade om att det fanns en stege på baksidan som hon hämtade så jag kunde ta mig upp. Det var verkligen underbart att hon kom och hjälpte mig. Jag tackade, gav henne en kram och vi pratade lite. Jag hade inte slagit i huvudet och inte brutit nåt tror jag. Jag försökte få tag på Peter, men kunde inte nå honom. Pratade in på telefonsvararen och skickade sms. Men troligen ingen täckning därute på sjön eller så hade batterierna tagit slut.

Resten av dagen levde jag i chocktillstånd. Jag diskade dock och tog med mig Lille C i sele/koppel ut lite. Åt kvällsmat och jordgubbar ute på altan.

Det gick jättebra med Lille C ute förresten. Först pickade hjärtat så snabbt och så började han skaka, men det gick över efter en stund och nu vill han ju ut hela tiden, fast han inte får 🙂

Om jag ska säga ärligt så har jag ingen lust med nån midsommar och inte heller att Gabriella ska komma hit. Men det är bara att köra på.

Får väl se om jag kan köra bil med enbart vänsterarmen för att hämta henne. Höger är helt kaputt….

Orkade inte duscha igår efter händelsen så jag har fortfarande murbruk i hår och faktiskt inne i öronen… Ska väl göra det nu då. Har dock ett stort sår på ryggen så vi får väl se om det gör skitont.

Tänk så livet kan bli…. om man ramlar ner i ett hål av cement…