“Båten, båten, båten, båten, båten….”
“Tavlor, målnigar, akvarell, vilken tycker du är bäst, oljefärg, blandningar…. Tavlor tavlor tavlor tavlor….”
“Lille Cs bantning… katterna katterna katterna katterna, kattmat kattmat kattmat”
“Vem handlar, vad behöver handlas, ring mig sen, handla handla handla handla…..”
“Båten, båten, båten, båten…..”
MIN HJÄRNA GEGGAR IHOP SIG!
Det blir visst inte så mycket skrivet här!
Värme, typ 30 grader, dotter här, mannen mycket till båten. Och igår kväll kom Andreas hem hit. Tyvärr har Gabriella så ont fortfarande där varbölden satt så det är svårt för henne att gå i vattnet där det är djupt på direkten. Häromdagen åkte vi till en annan badsjö men där var såpass mycket småbarn som lät så hon skulle bada med hörselskydden på. Det var läskigt att simma och så åkte hörselskydden av så hon fick panik när hon skulle doppa huvudet. Balansen är inget vidare så att hjälpa henne ner till våran badplats här hemma är dock ingen enkel ekvation och så verkar hon inte lika intresserad av att bada som förr om åren.
Alltihopa är sorgligt. Jag minns en tjej som sprang ut på grannarnas brygga för 20 år sen och hoppade i vattnet. Jag var jättenervös för att hon skulle hoppa fel och göra sig illa eller att bryggan skulle gå sönder.
Jag gråter inte så mycket längre. Det finns egentligen ingen större anledning att jämföra med den tiden. Vi kommer aldrig tillbaka till det. Det är bara ett minne att spara till “dåtid”, inga känslor att baka in i det där.
Så man kan undra vad som blivit bättre. Om det finns nånting i hennes utveckling som gått åt rätt håll. Om hon har mer möjligheter nu när hon är vuxen. Om jag har mer möjligheter nu när hon flyttat hemifrån. Tänk vad jag längtade efter det en gång i tiden. Att hon skulle bli stor och flytta så jag fick någon egen tid.
Jag vet inte. Det är frågor utan frågetecken, för jag vet inte ens om det är frågor. Det är klart att man kanske kan vrida och vända på meningarna för att få till ett ja nånstans däri. Men det spontana svaret är faktiskt nej.
Vad som blivit bättre….. inget.
Jo lite egen tid har jag väl när hon är hos sig. Men jag kan inte slappna av då heller. För jag vet att personalen inte helt kan tillfredsställa henne.
Hon kan inte klä sig, hon kan inte duscha själv, hon har inga möjligheter att komma ut och handla varken med eller utan coronatider, inga fritidsintressen som hon kan göra med andra, inget jobb – inte ens en anpassad daglig verksamhet. Sömnen är dålig. Psyket är dåligt.
En sak är positivt och det är hennes viktresa som hon har gjort alldeles själv. Tänk er att hon faktiskt gick ner 30 kg helt själv. Det är stort. Dietisten sa innan viktresan började att det var viktigt att personalen hjälpte till, dietisten la stort ansvar på personalen. Men så började de engagera sig. Räkna kalorier, köpa nyttigheter… och Gabriella mådde så dåligt. Jag som hemsk mamma ropade STOPP! Och så gjorde jag en ät-bok åt henne med olika menyer att välja på vid varje ätstund under dagen; vad hon kunde välja på vid frukost, lunch, middag och mellanmål. Antal smörgåsar, antal portioner osv.
Inget annat! Hon kommer att klara sig själv!
Och det gjorde hon ju 🙂
Sommar innehåller mycket glass både för henne och för mig. Så vi kommer nog att gå upp en del tyvärr. Men hoppas gå ner igen i augusti. Det måste gå för det ska minsann inte gå åt fel håll när vi har kommit så långt både hon och jag.
Faktiskt så går hon ganska bra just nu också. Men att berömma blir motsatt effekt så det är viktigt att ingen säger nåt om det.
Ja man måste lära sig hur hon funkar. Vad som ger “tvärtom-effekt”. Och jag måste säga att en hel del av ordinarie personal på boendet faktiskt har koll på det där när det gäller bemötandet nu. Men corona har även inneburit mycket vikarier som inte kan nånting alls. De vet inte ens att det finns ett extra medicinskåp eller vilka blöjor som är hennes… Vilket ju egentligen är den ordinarie personalens ansvar egentligen att vidareinformera om. Men när stor del av deras tid går åt till att faktiskt Hitta vikarier överhuvudtaget så är det ju inte så lätt att komma ihåg allt. Eller………….. Det är ju ganska viktiga saker.
Nåja. Här sitter vi nu i 30 graders värme i den älskade trädgården. Jag totalt älskar sommaren och till skillnad mot många andra så vill jag inte att det ska ta slut. Men jag orkar inte göra så mycket. Och potatisen som jag satte och morötterna och tomaterna… blir nog aldrig nåt med eftersom jag inte orkar ta hand om det.
För bara en månad var jag såpass dålig så jag kröp uppför trappan till övervåningen. Det känske är såna perspektiv på tillvaron man måste ha. För just nu kan jag sitta i trädgården, kanske gå ner och ta ett dopp helt själv utan att känna orättvisan blomma eftersom G inte kan följa med, jag kan sitta med korsord i en stol på altan.
Men hela tiden med känslan av att aldrig kunna slappna av. För ett tu tre så skriker någon på mig och jag behöver rycka ut och hjälpa till. Igår gick det hål i fel ände på en tub med räkost och hon fick räkost över hela sina armar. Storskrik! När jag höll på där och torkade henne så sa jag vad jag tänkte… Om du hade varit en annan tjej i din ålder så hade du fnittrat åt det hela. Om ni hade varit två tjejer här inne så hade ni skrattat för fullt åt det. Det fick henne faktiskt att tänka efter.
Ja jag har min sorg och den måste ju få finnas. Jag har min sorg i sommarsolen. Den där ovissa känslan som alltid infinner sig på våren som alltid gör att mitt psyke ramlar ner i botten. I våras såpass så jag hade sån ångest att jag kröp uppför trappan till övervåningen. Och att jag inte kunde arbeta mer än två timmar om dagen.
Nu är ovissheten inte längre oviss. Den är mera verklig, daglig, närvarande heeeela tiden. Ovissheten om nästa skrik. Den finns där påtaglig.
Om en räkost som det blir hål i fel sida på. Om att få hjälp med att klä på och av sig T-shirten. Att få hjälp med duschen som tar ungeför två timmar pga allt tvång det innebär, alla ritualer.
Och här sitter jag. Medan mannen är nån annanstans. Medan mannen slipper höra, hjälpa, ha den molande ovissheten i magen, magkatarren.
I går skulle jag få åka nånstans själv. Han gav sig iväg till båten och skulle komma hem i rätt bra tid. Men så gick timmarna och jag började tänka att Jag vill ju inte nån annanstans, för vart skulle jag åka då och varför… så jag skickade ett sms om att jag inte tänkte åka nånstans. Och då kom han ju inte hem i tid i alla fall, för det behövdes ju inte.
Om han ska vara hemma och jag borta så måste jag ju göra mitt fortare istället.
Nu kommer lite konstiga tankar här…
Jag skulle så gärna vilja ha tid att skriva samt schemalagd tid för föreningsarbete. Jag skulle ju kunna gå ner 10 timmar från jobbet men då vet man ju inte om man har möjlighet att gå upp dom där 10 timmarna igen om man ser att det inte funkar.
Därmed har jag funderingar på att lägga 25% vilande istället. Det innebär egentligen hälften av hälften. Dvs eftersom jag jobbar 50% så är det 20 timmar i veckan. Om jag då jobbar hälften av det så blir det 10 timmar som jag egentligen kan göra vad jag vill med utan att storebror (dvs försäkringskassan) kan attackera mig.
Jag tänker mig då att skriva/föreläsa/jobba med föreningsarbete. Jag har gjort ett schema så det borde funka om jag verkligen följer det och inte gör undantag. Vilket kan bli otroligt svårt…. Om jag då blir sjuk så blir sjukskrivningen på jobbtiden och inte på mina övriga 10 timmarna.
Ja vi får väl se….
Hej på er! Vart tog jag vägen? Jag mår bättre kan jag säga. Man vet aldrig hur länge det varar. Men jag älskar detta väder när man bor på landet och inte måste iväg på några ärenden nånstans.
Igår hade vi avslutning för studiecirkeln som jag håller i. Vi brukar ha det hemma hos oss och i år var inget undantag. Förra året blev det ju inget för att Gabriella blev så sjuk och vi blev inlagda på sjukhus pga varböld. Det var en hemsk tid, men nu är man räädd för corona och då har det där förfärliga fått en annan klang. Det var så hemskt, hon blev så sjuk. Jag trodde nästan att hon skulle “stryka med”. I år tänker jag mycket på hur det skulle bli om hon fick covid 19. Så fruktansvärt hemskt och jag hoppas vid Gud att det inte händer henne. Ja naturligrvis inte nån, men hon är extra sårbar.
Men avslutningen igår i alla fall. Blev väldigt lyckad. Det blåste mycket så vi fick ha grillen på baksidan av huset samtidigt som altanen är på kortsidan och framsidan men det gick jättebra. Peter hade åkt iväg för att hämta en båtvagn som han skulle ha till sin nya båt, men Andreas hade kommit hem och hjälpte till med grillen och annat. Han åt lite korv och bröd med oss andra och bryggde kaffe åt oss alla ❤ Underbara unge!
Sen åkte han iväg och vi kursmedlemmar satt och pratade länge. Solen sken och det var ca 22 grader varmt. Härligt! Jag hade gjort i ordning frågor till en tipspromenad och vid slutet fick alla en varsin liten present. Men i blåsten blev det jobbigt när jag skulle sätta upp lapparna och tejpen snodde ihop sig, så det var inte så enkelt. Men väldigt kul istället.
Den som vann skulle få en bok som pris, men hon hade redan köpt en men det var två andra som inte hade nån så de fick en varsin istället. Kanske lite korkat eftersom alla andra hade fått betalat och de två som inte ens vann fick varsin gratis… Men hoppas ingen tänkte så.
I onsdags var vi till veterinären med bägge katterna. Solkatten hade en knöl som var en talgkörtel som veterinären klämde hål på och pressade ur talgen. Lille C är väldigt överviktig och vi fick lite råd. Ett nytt kattfoder och doseringsråd. Inte så enkelt eftersom han är van att få mat så fort han kommer in utifrån och kanske inte lika god. Idag har jag dock inte sett röken av nån av katterna. Kanske ligger de nånstans i skuggan och kommer fram här så småningom.
Nu har jag bara två dagar kvar innan semestern att jobba. Det är inte enkelt att jobba två timmar men det har samtidigt har det fungerat nu senaste dagarna. I fredags blev det lite jobbigt eftersom jag ville ha färdigt några grejer och sen vara med i en ansvarsgrupp för att förbättra. Alla ansvarsgrupper går mig lite på nerverna. Jag var uppkopplad på skype och hade en lediglampa på men eftersom ingen ringde upp mig så gjorde jag annat istället. Kan bli intressant att få reda på varför. Mig gjorde det inte så mycket som sagt.
Tisdag har vi teamutveckling och ska sammanfatta olika saker som gjorts under året. Jag är inte så intresserad av det heller men kan väl stå ut. Det känns ändå viktigt.
Det här innebär att jag har två timmar kvar….. Dvs i morrn.
Vi får se hur jag mår i morrn också. Det känns helt ok att vara hemma så mycket, men samtidigt så har man ju ingen kontakt med övriga på jobbet. Lätt att känna sig lite ensam.
Här sitter jag ute med min dator vid ett bord på baksidan. Skogen är alldeles bredvid. Känns okej.
Hoppas inte Gabriella ringer och vill att jag ska störtåka pga nåt. Jag har inte skrivit så mycket om henne i detta inlägg men självklart har det hänt en massa krångliga saker där. Vi tar det nån annan gång i ett annat inlägg.
Love to you all! Vad rädda om er!
Nu har jag jobbat ca två timmar om dagen denna vecka. Det har gått bra ibland men väldigt jobbigt. I torsdags skulle vi ha ett möte med mycket diskussioner. Först skulle vi se föreläsningar på film och sen ha diskussioner utifrån det om hur man kan förbättra i verksamheten. För att det bara skulle bli två timmar så hade jag räknat ut att jag kunde vara med i en gruppdiskussion. Först var jag förstås tvungen att se filmen. Jo det var ganska intressant, men intryck och koncentration blev för svårt, så jag avbröt. Mailade min chef och han sa att det var helt okej.
Mitt läkarintyg var bra skrivet och stämmer väldigt bra överens med hur jag faktiskt mår. Så jag hoppas att FK också tycker att det är bra. Men om det står att man varit så dålig så man krupit upp för trappan till övervåningen så borde de väl ha förståelse för det.
För det var faktiskt så en dag. Att jag hade sån ångest så jag inte klarade att gå upprätt. Det är hemskt.
Nu hade jag ju lovat att Gabriella skulle få komma hit denna helg också. Så nu är hon här. Det är mycket att göra och det hela började med att jag var hem till henne och städade. Det är nämligen så att hon har städdag på onsdagar och om hon gör nåt annat så har inte personalen möjlighet att städa en annan dag. Inte på bra tider i alla fall. Så eftersom vi var till vårdcentralen och sköljde öron i onsdags så åkte jag och städade hos henne idag.
Nu är hon i duschen och behöver en del hjälp. Så då kan jag bara vara på övervåningen och finnas till hands. Det jävliga är att jag har en hel disk i köket att ta hand om också. Jag frågade Peter om han inte kunde ta den eftersom det var svårt för mig att få det gjort också. Men han har ju handlat och lagat mat så det gick ju inte för sig.
Jag är så trött. Jag är så vansinnigt trött. Hela kroppen är som en stor säck.
Men när jag hjälpte G nu så kändes hon varm. Tänk om hon har feber!
Så ja… det är väl bara att knalla på i livet. Man får se vad som händer liksom. Vem som blir sjuk i ens närhet. Det är nästan så det känns faktiskt. Corona är så utbrett nu så man känner att snart känner alla nån som har fått det liksom. Och man undrar bara…. vem.
Jag hoppas att vi i våran familj, vi fyra liksom, inte drabbas.
Sjukdomen kretsar i ens hjärna. Jag tror inte nån kan undgå att tänka på den.
Kram på er därute. Ta hand om er. Vad är en disk att gnälla om när livet i nästa minut kan balansera på en lina.
Förra veckan trotsade jag mig själv och började jobba 2 timmar om dagen. Det kanske var helt iditotdumt för på fredagen kraschade jag totalt. Mådde jättedåligt på dagen och när jag skulle gå och lägga mig blev jag sittande på golvet. Min käre make fick komma och hjälpa mig ta medicinen.
Idag gör jag ett nytt försök att jobba. Det känns redan jättejobbigt. Jag vet inte varför jag gör så här, känns som att jag sliter ut mig totalt, men jag vill ju så gärna.
Jag skriver mer och berättar hur det går vid nåt annat tillfälle.
Ny dag på den vackraste platsen som finns på jorden. Platsen jag bor på. Jag har letat reda på en stor och trevlig kruka och planterat potatis i den. För en tid sedan planterade jag morötter och så har jag några krukor med tomater, gurka och paprika. Jag har inget hopp för det där egentligen. Det är inget stort intresse. Jag hade lust bara. Och så köpte vi nån form av miniväxthus som var rackligt och vingligt och bara var helt omöjligt att bygga ihop. Nu står det halvfärdigt på altanen. Det är ju så… att allt här blir halvfärdigt.
Jaja. Det är inget stort problem egentligen. Jag ser ut ifrån mitt köksfönster och tänker att vi har världens vackraste utsikt. Jag borde kanske gå en promenad.
Men det är precis som att livet har tagit ett beslut… att jag kan göra vad jag vill. Att jag kan sitta vid mitt köksbord och gråta över att orken försvann. Jag vet inte vad som hände. Men igår kändes det som att jag hamnade i nåt psykotiskt tillstånd… sen var jag tvungen att följa med Gabriella på läkarbesök och då var jag nog ganska normal.
Det är så med mig. Att jag kan känna mig som ett psykiskt vrak och sen fungerar jag plötsligt. Det är nåt i vardagen som drar upp mig vare sig jag orkar eller inte. För sen kommer ju det där över mig igen. Och sängen ropar.
Sängen ropar mer än världen gör. Trots att jag har så mycket fint. Jag borde vara lycklig. Och det finns stunder som jag är lycklig. Och det finns stunder under täcket. Det är väl så det är att vara bipolär.
I morgon ska min läkare ringa. Jag har ett förslag till henne och till mina chefer. Att få jobba 25%. Dvs halv halvtid. Jag jobbar ju halvtid redan så jag tror att det är benämnt som halvtid av min halvtid. Konstigt det där…. men i alla fall så tror jag att jag kan klara det. Då tänker jag mig att jag kan arbeta hemifrån kl 10-12.45 inklusive lunch. Det skulle funka. Och jag tror att jag skulle må bra av det.
Men det enda jag vet idag…. är att världen är vacker och täcket är skönt.
Jag måste börja någonstans. Försöka få en struktur på mitt liv. Jag behöver skriva färdigt två böcker och vet inte vilken som är viktigast och var min inspiration finns. Den ena är en sagobok som hänger ihop med den tid vi lever i nu; med Coronaviruset. Den andra är en slags fortsättning på Den tionde sommaren, men handlar om när Gabriella hade sin svåra psykos 2015-2016.
Jag behöver även finna nån struktur i nuet. I platsen jag bor på och den situation som vi i familjen befinner oss i. Jag behöver få plantera tomater och skura utemöblerna. Jag behöver få åka och handla åt Gabriella när det behövs. Och ha kontakt med Andreas, se foton på hans hästar. Och jag behöver göra saker tillsammans med Peter.
Och kanske jag behöver få jobba. Det vet jag inte. Ibland när jag vaknar på morgonen och dricker mitt kaffe så tänker jag att livet är okej. Det svarta mörkret kommer under dagen. Och senare på natten. Och då på morgonen så tänker jag att jag borde nog jobba.
Jag vet inte vem jag är. Jag är förstås många på samma gång. Som alla är. Man har sina olika tillhörigheter i livet. Men för mig är det svårt. Det är som om alla dom där bitarna ändå behöver ha ett sammanhang annars blir det för splittrat och jag klarar inte av det riktigt.
I mångt och mycket handlar det om struktur på dagen. När ska jag skriva, När ska jag vattna mina blommor, När ska jag gå i skogen, När ska jag dammsuga?
Man behöver såklart ha nån slags rutin i det där. Men så fort rutinen rubbas så är den borta.
Och vart i allt detta finns mitt jobb? Och om jag inte jobbar, dvs om jag fortsätter min sjukskrivning, kan jag då klara att sortera bort den biten ur mitt liv? Nej det tror jag inte. För allt det jag gör i mitt jobb är dessutom ett stort intresse. Det är en del av mig. Andra människor som slutar jobba har kvar sitt liv ändå, de kan sortera bort jobbet. Det kan inte jag.
Alla föreläsningar, alla böcker jag har läst, allting jag kan…. det går inte att sortera bort.
Och mer tid till föreningslivet… Vill jag verkligen det? Jag vill driva min studiecirkel, men jag vill faktiskt inte mer än så. Under en tid för några år sedan så trodde jag att även detta var en del av mig, något jag ville ägna mig åt, något jag ville brinna för.
Men det har jag i alla fall upptäckt… jag är intresserad, men jag brinner inte för att förändra den världen. Jag måste sortera. Och självklart vill jag förändra, förbättra livet när det gäller psykiatriska sjukdomar, men jag har det inte bland mina prio ettor. Det finns många människor på jorden, många som brinner för det och jag måste förstå att jag inte måste. Jag har ingen skyldighet att brinna för det. Visst vill jag att världen förändras och förbättras, men det måste inte göras av mig.
I går köpte Peter äntligen en båt. Han har en liten segelbåt men har under detta år velat köpa en större och sälja den han har nu. Det där är en speciell följetong som man kan säga började med en stor osämja. Vi åkte och tittade på en båt som var jättefin. Jag vill observera er på att JAG inte är med i det där. JAG är inte intresserad av att segla. Jag kan följa med ibland, men jag har mitt hem, mitt jobb, min jeep. Jag tycker rentav att det är läskigt att vara i en båt långt ute på ett vatten.
I alla fall så tittade vi på en båt mitt i Coronatider som Peter ville köpa. Jag tyckte att den var helt okej absolut. Men det skulle ta ca tre veckor att ta hem den. Då sa jag nej. Och vi var så osams. Peter tyckte att hela hans liv togs ifrån honom. Medan jag tyckte att det hade jag redan gått igenom när livet med barnen blev ett helt annat än man trott. När vi faktiskt fick ett barn med funktionshinder. Jag hade också tankar, planer osv i mitt liv som inte kunde infrias pga hennes funktionshinder. Mitt liv blev inskränkt för så många år sen. Men hans blev inte det.
Nåja nu ska vi inte dra hela den historien, men han köpte ju inte den båten då. Jag har mått jättedåligt av det. Så nu igår åkte vi till en grannkommun och tittade på en båt där och vi tyckte om den båda två. Så nu är den hans. Jag är glad och nöjd. Faktiskt.
Så det är också en del i mitt liv: “vill jag segla eller inte?” är en fråga jag måste ställa mig ibland. Nu är det där båtköpet äntligen gjort. Det är skönt!
Kram på er alla därute!
Igår fick jag världens ryck att plötsligt rensa ogräs på altanen. Jag känner att jag behöver rädda mig själv från att gå under. Behöver ett lugn och rutiner. Det är svårt att få till när jag jobbar. Idag har Peter och jag varit till staden. Han har grejat med båten och jag har hjälpt Gabriella med dusch och nagelklippning. Sen åkte han och jag till en restaurang. Tanken var att vi båda skulle köpa pizza men när det stod i matsedeln att det var gjort på surdeg så köpte jag en fläskfilé på planka. !!! Öh, ja…
Det bidde ganska dyrt… men å andra sidan stöttade vi en lokal verksamhet. Det är viktigt egentligen. Tycker överlag att man ska handla av dom där små företagen just nu. Det var tre familjer på den ganska stora restaurangen. Det var bra. Vi kunde hålla distans och man hann ha lite trevligt samtal med krogägarn.
Jag kommer att vara sjuk i morrn också. Så får vi se hur jag gör på tisdag. Jag ska försöka ha kontakt med min chef i morrn.
Det är svårt att veta vad jag orkar och vad jag vill just nu. Att sitta på trappan på framsidan i solen och bara glo framför mig är viktigt det också även om det låter dumt. Jag känner att jag behöver landa och hitta mig själv på nåt sätt.
Man kan undra om jag verkligen är sjuk eller om jag bara är lat och bekväm. Att man ska ju egentligen stråta och dra. Tänk alla gråa människor som går till sina jobb. Dag ut och dag in för att få sin lilla lön. Och ska jag då sitta på min trappa och bara glo? Vad har jag för rätt till det?
Men tårarna som rinner för att ångesten drabbar mig, när jag krälar omkring och inte kommer upp. När jag kryper uppför trappan till övervåningen, då tror jag inte dom vill byta.
Livet är svårt att förklara.
Det där svåra. Det där som andra inte ser. Det som jag döljer.
Från himlen trillar spik ner….
Samla ihop mig, där jag sitter som ett vrak på golvet och gråter. Lösa spillror liksom som inte sitter samman. Jag önskar mig någon som kan ta alla spillror i famnen och bära iväg med mig till ett annat land där jag kan gråta och tröstas. Där någon kan torka mina tårar och säga att allt kommer att bli bra.
Där jag kan få gråta. Där min mage kan sluta vridas ut och in och där mitt huvud kan få ordning på alla orden. De ord som inte sitter samman och de kroppsdelar som inte vet vad dom ska göra. Mer än att sitta där på golvet.
Någon skulle behöva tala om för mig vad en dag ska innehålla. Ge mig tid och sen få starta om. När tiden har läkt mina bipolära sår. När alla orden har sorterat sig färdigt. Jag vill inte vara i det här och jag måste få veta vad jag ska göra. Vad jag ska göra först och sen och vad som ska göras innan jag kan orka vandra vidare i det vanliga livet.
Det finns så mycket tankar och dom bara fladdrar omkring. Det finns ingen jämn rytm av dom och jag vet inte vad som är viktigt.
Jag behöver någon som kan hjälpa mig. Och ändå vet jag att mitt liv vandrar på ändå. Att i kväll kommer min son och jag ska vara en vanlig Marielle. Inte en vanlig mamma för det blir jag aldrig, utan just en vanlig Marielle.
Jag behöver egentligen inte göra nånting för han vet vem jag är ändå. Han kommer inte att se det som konstigt att jag inte bäddat min säng, att jag inte lagat nån mat. Han vet vem jag är ändå.
Och jag kommer att åka till staden och handla till Gabriella. Jag ska lämna in hennes kassar och sen säga nåt glatt och trevligt och sen åka hem igen. Jag vet att det blir så. Men just nu är alla spillrorna här i mitt kök.
Alla spillror dansar runt i mitt huvud. Jag brukar börja dagen med att duscha. Så om jag gör det nu kan nog dagen bli som den ska sen. Bara jag börjar i den ände av dagen som jag brukar. Bara jag orkar ta mig uppför trappen till badrummet. Bara jag orkar dra kammen genom håret.
Jag vet en gång när jag inte klarade att gå uppför trappan till övervåningen. När jag kröp över tröskeln från sovrummet på övervåningen för att jag inte klarade att vara nåt annat än ett vrak.
Och jag är där nu igen. Fast det står i min almanacka att jag ska göra olika saker på jobbet som är viktiga för mig. Jag klarar sånt. Men jag klarar inte att veta vad jag ska göra här och nu där jag sitter på golvet i mitt kök.
Och just idag, just nu, utan min son och min dotter och min man så klarar jag inte livet. Inte just nu.
Om en stund, om en liten liten stund, så går det bra. Bara jag har fått skriva alla dessa ord. Och bara alla orden i mitt huvud och all magsyra i min mage har lagt sig tillrätta. Styrt upp sig till något verkligt.
Då om en liten liten stund kommer jag att klara att gå uppför trappan, att stå innan jag tar klivet över tröskeln och att inte sätta mig på golvet i badrummet utan istället dra kammen genom mitt hår. Borsta mina tänder, använda tandtråden. Shamponera mitt hår och tvätta min kropp.
Sen börjar vi om eller hur? Att resa mig upp, ta mina steg, gå på mina fötter. För att senare idag vara den vanliga Marielle som mina barn känner.
Jag kan. Om en stund.
