Här kommer ett inlägg som kanske blir det sista i denna blogg. Kanske, troligtvis, gör jag ny blogg eller inlägg så småningom i mitt liv i denna karaktär. Vi får väl se.
Min resa i blogglandet började för många år sedan nu. Jag minns inte exakt när faktiskt. Först var det ju en sån där vanlig blogg där man skriver lite om vardagen och lägger ut lite foton. Jag tyckte efter ett tag att det blev ganska banalt att göra så. Jag kände dessutom att det tullade på mina barns integritet. De kanske inte alls ville att jag skulle dela deras liv och foton på dom med hela världen.
Men jag hade ett behov av att skriva. Och beskriva. Om mitt liv och mina bekymmer – små som stora. Så jag började blogga anonymt. I min första anonyma blogg hette jag Mib och barnen hette Tjabo och Tjabolina. Det blev en blogg där jag även beskrev kärleken till en man som inte var den man jag var gift med. Jag var ganska manisk när jag skrev den bloggen och då kan det där kärlekslivet tyvärr bli på tok.
Men jag skrev även mycket om mina barns vardag. Och om autism och ADHD. Min älskade Tjabo genomgick en neuropsykiatrisk utredning för att se om han hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning också. Det rörde till mitt känsloliv totalt. Att mitt ena barn hade autism var ju ett speciellt kapitel i livet men att mitt andra barn också skulle ha något liknande var som en tromb i hjärnan.
Jag skrev även om mitt äktenskap med en man som också var annorlunda. Om att livet med honom ofta var ganska svårt. Och mitt i allt hamnade jag själv i en utredning.
Nånstans där ville jag byta ut en del av mina läsare så jag startade en ny blogg igen, där jag bjöd in de som jag ville ha kvar från den andra bloggen och uteslöt en del andra. Det var skönt med en nystart. Jag döpte om oss ännu en gång. Den bloggen kom att handla om helt nya sidor av livet. Nämligen då dottern brakade rakt in i en mycket svår psykos. Mitt skrivande blev ett viktigt dokument för mig. Jag har kvar det dokumentet men i form av en slags dagbok som jag nån gång i livet tänkt ge ut. Arbetsnamnet i dagsläget är “När isen sjöng om natten”.
Sen har jag fortsatt i känslovärlden. Skrivit om mina egna bekymmer med min sjukdom, skrivit om att leva med barn med Autism som blivit vuxen och flyttat hemifrån, om kampen med livet. Sonen fick ingen diagnos och när han blev vuxen blev han militär. I dagsläget har han pluggat vidare på universitetsnivå till Officer. Många gånger har jag tänkt tanken “Hade detta så positiva i hans liv kunnat ske om han fått en diagnos?” Svaret är tyvärr enkelt, nämligen Nej. Inte då. I dagsläget har en lag ändrats som gör att även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar faktiskt kan få jobb både som militär och som polis om de uppfyller de krav som jobbet innebär.
Han har vuxit och blivit en man. Och vi tror inte längre att en eventuell ADHD behövs som namn på något som faktiskt istället inneburit mycket positiva delar; överaktiviteten, superintresse och intresset för friluftsliv. Det sista kan man förstås undra vad det har med saken att göra, men jo som militär behöver man klara sig i obanad terräng. Jag ska inte beskriva hans vuxenliv mer än att även berätta att jag numera kan titulera mig farmor eftersom han och hans tjej i oktober fick en liten son.
Och så kom ju Coronaviruset till vår värld och numera kriget i Ukraina. Mina känslor som jag beskrivit i bloggen finns ju fortfarande förstås. I vintras hade jag en ny dipp i min bipolära sjukdom med en naturlig paranojja som följd. Och innan dess hade jag förstås varit hypoman. Ganska länge… och tagit på mig massor av jobb. Som jag nu måste försöka reda ut eftersom jag har noll koll på hur jag egentligen hade tänkt mig det där.
Strax innan Corona bröt ut så hade jag skaffat mig en ny jeep. Jag älskar nämligen att leva på klippkanten med en underbar vehicle som är stark och där jag känner utmaningen att köra i naturen på svårframkomliga ställen. Köpet var resultatet efter flera års kamp med att inte klara av att hålla i min egen ekonomi. Total galenskap gör att det kan vara svårt att hålla reda på pengar tyvärr. Och det var så det var: total galenskap. Men så lyckades jag alltså kämpa mig till att klara mer och mer med ekonomin och så kom den dag då jag kände att NU klarar jag att själv betala mina räkningar på internetbanken, jag klarar att ha Swish och jag klarar att ha ID-bank. Det var en revolution i min bipolära kamp. Och då. Köpte jag en jeep. Så den är en slags symbol för att jag faktiskt KAN saker. För att jag KLARAR saker, alldeles själv.
Min man köpte en segelbåt och vårat liv fick en slags ny dimension på nåt sätt. En era av det där enkla. Kaffi och bullar i naturen, barfotavandringar på en enslig ö, koka korv på ett stormkök. En livskvalitet för oss. Ett sätt att pausa corona, bipolära symtom, livet med ett vuxet barn med autism.
Att packa jeepen med campingbord och ihopfällbara stolar eller fara ut på de stora läskiga vattnen och sova i en hamn nånstans blev det liv jag ville dokumentera istället. Så jag startade en annan blogg bredvid den här. Och det har blivit svårt att hålla ordning på två bloggar varav den ena skildrar positivitet och den andra stillsamma tårar i mörkret. Jag tror i och för sig att bägge sätten att skriva är ett behov för mig.
Men just nu gör jag en paus från den här sortens skrivande. Ni får följa med mig om ni vill även fortsättningsvis. Och mina mörka sidor kommer säkert att skymtas även i den andra bloggen. Men den är mest en blogg där jag försöker se lite lycka. Och nu med krig inpå knuten så behövs den bloggen mer för mig. Så om du vill läsa där kan du skriva en kommentar här så lotsar jag dig vidare dit.
Ni som kanske inte vill det, säger jag hej då till nu. Kanske för ett tag eller kanske för alltid. Det sistnämnda vore ju jättetråkigt tycker jag. För på nåt sätt lär man ju känna varandra så väl i blogglandet där man hittar gemensamma nämnare av att läsa och kommentera i varandras vardag trots allt.
I mina djupa stunder har jag skrivit en bok om min väg till diagnosen Bipolär sjukdom. Den heter “Den tionde sommaren”. Man kan söka på google och hitta den på flera olika bokhandlar och även på en del bibliotek faktiskt. Men man kan dessutom köpa den direkt av mig så skriv en kommentar om det också så håller vi kontakt om hur man går till väga då.
Ha det så bra allihopa! Tack för den här tiden! Ni har stöttat mig mycket och ni som skrivit kommentarer och gett mig inblick i era egna bloggar har betytt och betyder mycket för mig. Oavsett om ni följer med mig in i nästa blogg eller inte så vill jag ge er en stor kram!
Tack! ❤