Ångest över att ha ångest

Jag tror att jag har ångest över att ha ångest. Det låter kanske konstigt… Men jag har ångest och mår väldigt dåligt psykiskt, antagligen i min bipolära sjukdom, dvs ett skov. Samtidigt händer så allvarliga saker i världen just nu och då känner jag att när det dör en massa människor i Corona och all samhällsskada det ger (som jag egentligen ser allvarligare på), så är ångest och depressioner som inte beror på nåt fysiskt nåt som liksom är för småaktigt på nåt vis. Nåt man inte borde ha.

Men jag är rejält nere. Jag borde finnas för min familj och för mina närmsta. Min mamma till exempel som är helt isolerad och inte träffar en kotte. Jag borde vara positiv och stärka henne. Istället så orkar jag ingenting. Och saker meningslöst. Inte bara pga Corona utan pga min ångesthjärna.

Om detta med Corona inte fanns just nu så tror jag att jag skulle må dåligt ändå. Pga min bipolära sjukdom.

Så jag mår dåligt över min ångest för att det inte är nån stor grej just nu. Människor dör och samhället förändras. Men jag går omkring och mår jättedåligt pga min bipolära sjukdom. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är löjligt egentligen för det finns värre saker som händer.

Men nu är det så här i alla fall. Jag är otroligt glad och stolt över att människor tycker om min bok. Jag har världens bästa son hemma här. Jag älskar min dotter. Jag har världens goaste katter.

Förut har jag kunnat ta kontakt med psyk, men nu känner jag plötsligt att jag inte kan det. De har inte ens öppet ordentligt. Det gör mig rädd och utsatt på nåt sätt.

Jag skulle behöva prata med nån. Jag skulle behvöva ha nån som säger att jag är en okej människa och att jag kan vila ett tag och att det kommer att bli bättre, jag kommer ur mitt skov – skulle jag vilja att nån sa. Men vem i dagens läge ser det som ett skov? Plötsligt har man rätt att vara ledsen och orolig över Corona, men att ha ångest av nåt som inte har med Corona att göra; nånting som inte ens har med nåt fysiskt händelseförlopp att göra, känns liksom inte tillåtet.

Så jag har ångest över att ha ångest. Jag drar ner i en depp utan att det egentligen finns en fysisk anledning till det utan för att jag är bipolär. Sen att Coronakrisen sker är hemskt i sig. Jag är orolig främst över samhällseffekterna; kommer samhället bli okej igen? Kommer Kina att kunna exportera sånt som vi behöver därifrån? Eller Italien?

Peter satt och kollade på nån youtubegrej om Kroatien och det var så vackert. Dit vill han åka! Jamen hallå tänker jag, Du kan inte åka till Kroatien. Kanske inte ens om ett år. Vi vet ingenting om framtiden, om producerande, exporterande, importerande… hur kan man titta på en film om Kroatien och tro att man kommer att kunna åka dit typ i sommar? Hur kan man vara så enfaldig?

Jag ser ut genom mitt fönster och tänker att vi bor i alla fall helt enormt bra här där vi bor. Om vi skulle behöva sitta i karantän eller isolera oss så skulle vi ändå kunna gå ut och gå, vi har frysen fylld med sånt som går att äta och … ja men om ett halvår? Hur ser vårt liv ut då? Kommer vi att vara självförsörjande, men fattiga utan jobb? Otäckt är även att Kina och Ryssland har nånslags koll på oss i Sverige. Vad kan hända med det?

Allt det vi har gjort, all den välfärd, allt vi fortfarande kan handla, att vi fortfarande kan hjälpa Gabriella med saker… hur ser det ut om ett halvår, om ett år? Och kommer Andreas att åka tillbaka till sig och hålla på med hästarna som är hans stora intresse? Kommer livet att gå vidare där vi nu tar en paus?

Då säger du…. ja men tänk inte så mycket, vi kan ändå inte göra nåt åt det, utan man får ta problemen när de kommer. Nej. Jag är på väg in i en depression pga min bipolära sjukdom, när jag egentligen borde finnas i verkligheten. Speciellt nu. En stark mamma. Starkare än annars. Som borde finnas stark för mina barn. Just nu. För vi vet inte hur det blir med nånting.

Sorry, jag är inte stark.

Och jag har bestämt mig för att sluta avsluta sånt jag skriver med ordet “kram”, för jag vill inte längre kramas. En kram är inte längre ett mått på att man tycker om nån. När kommer vi att kunna krama varandra igen?

Så jag avslutar det jag skriver med ordet Love istället. För det är mer så jag känner. Kärlek.

Love!

Att blunda och köra

Corona gör mig orolig över Gabriella faktiskt. Just nu är hon väldigt sjuk i förkylning men också halsont och ibland feber som kommer och går. Hon har även väldigt ont i kroppen och speciellt i området där bölden satt. Jag har en telefontid med kirurgläkare i början på April och det är meningen att vi  ska komma dit på ett besök i mitten av april. Just nu känns det som att man inte vet nånting alls. Alla planerade operationer i Stockholm ställs in. Snart kommer det nog till andra sjukhus också i landet. Min mamma ska opereras i början av maj, det vet jag inte heller hur det blir med.

Det är även krångel med maten för Gabriella. Boendet började ju handla online i årsskiftet för att kommunen skulle spara pengar så de tog bort deras buss och bil vilket innebär att dom inte kan åka nånstans egentligen.

Så nu är det handlande online som gäller. Inte bra alls, men har funkat rätt så bra ändå måste jag säga. Nu funkar det ju inte alls. Leverenserna funkar inte eftersom det är så många som använder sig av denna tjänst. Så varken hämtning eller hemleverenstider finns att välja på. Det kan alltså ta upp till en vecka för att få en tid för leverens av varorna. Så även om det finns varor så kan hon inte få hem dom till sig. Detta innebär att vi måste handla åt henne. Vilket ju heller inte är bra eftersom vi inte vet ordentligt om nån i hennes närhet eller hon själv eller vi är smittade. Jag är ju förkyld men har inget halsont eller hosta eller feber så det är nog ingen fara med mig, men man vet ju ingenting. Man vet ju inte heller vad personalen drar runt på eftersom det är sån personalomsättning med mycket vikarier osv. Som ju förstås inte kan nånting om bemötande och autism…

Lille C fyller tre.

Om saker blir alltför påfrestande så tar vi givetvis hem henne men då måste jag vara hemma från mitt jobb och det har jag ju varit förr för att ta hand om henne. Skillnaden nu är att om vi blir isolerade kan vi inte handla mat så det räcker.

De närmaste dagarna bakåt har jag gått igenom matvaruskåp och frys för att se vad vi har och för att slänga sånt som varit för gammalt. Inventering alltså. Sen har vi skrivit lista och Peter har handlat en del. Vi tar lite i taget så det inte blir bunkring eftersom jag är emot själva den idén. Tyvärr blir det ju en ond cirkel för om alla andra bunkrar så måste ju vi det också, annars blir man ju utan en del saker….

Men positivt är i alla fall att nu har vi middagsmaträtter för två månader. Om det bara är jag och Peter. Så när Andreas kommer hem måste jag tänka om. Och kommer Gabriella dessutom så spricker den planeringen tror jag. Fast vi har rätt mycket av all mat så det funkar kanske ändå.

Förra årets presenter till katterna när lille C fyllde år. I år hann jag inte fixa det så de fick varsin godis-stix i stället och sjunga går ju inte heller till en döv liten katt ❤ Jag tror att han känner sig älskad ändå faktiskt ❤

När jag gjorde inventeringen och vi fyllde på med sånt vi kom på skulle funka och jag såg hur mycket som faktiskt skulle gå så kunde jag ju släppa den biten och det känns otroligt bra. Självförtroendet höjdes också. Det kändes som att vi har det ganska bra. Att bo på landet är också en positiv aspekt av det hela. Vi kan gå ut och greja i trädgården och gå promenader. Lite bilutflykter funkar ju också. Så den sociala isoleringen slår inte så hårt härute. Vi har ju några grannar som vi kan ha kontakt med även om de inte bor precis inpå knuten (vilket i sig är väldigt positivt). Vi är fyra hushåll härute som bor här jämt och vi kan ju hjälpa varandra på olika sätt. Ingen av oss är barnfamilj.

Dator och telefon funkar ju också i nuläget. Dock kommer flera internet och TV tjänster försämra sin kvalitet för att det ska kunna fortsätta att funka överhuvudtaget, men det gör inte så mycket. Gabriella har ingen dator vilket är lite synd annars skulle vi kunna umgås via skype. Kunna spela spel med varandra fast vi inte befinner oss på samma ställe t.ex.

Nånting som känns lite knepigt är ju att vi nästa vecka ska ha ett möte med cheferna med tanke på nedskärningarna i kommunen och hur det påverkar G. I dagsläget känns det inte så viktigt. Men mest känner jag att jag skulle vilja bena i vilka rättigheter som finns vad gäller aktiviteter. Jag tänker att vi får ha mötet utan att låtsas om Corona, för det är ju saker som behöver funka ändå, åtminstone om läget lättar så småningom.

Ljus i mörkret. Coldplay!

Men känner jag kommunen rätt så avbokar dom säkert mötet. Och det kanske är likabra. Det känns viktigare att hon har mat på bordet i nuläget. Hur man handlar en hylla på Mio är väl kanske inte akut att få svar på just nu…..

Ja lite uppdaterade tankar, både väldigt positiva och väldigt besvärande i vardagen.

Hur jag mår psykiskt är inget jag vågar släppa ut just nu. Jag blundar och kör…

Love!

Lite reklam igen

This is my book….

Bajs

Jag tycker om att läsa bloggar och följer en del. Nu skulle jag kommentera och får då svaret att jag måste logga in men inget funkar och det är så frustrerande.

Ja det var väl ett intressant inlägg detta… 😮

Söndagstankar

Söndag. Mycket har hänt. Coronaviruset fortsätter att spridas över världen. Italien och Spanien har stängt sina gränser och satt alla i karantän. Matvarubutiker och apotek är öppna men i övrigt är det stängt. De som går ut har munskydd.

Två personer i Sverige har dött, båda var äldre och hade underliggande sjukdomar. Besöksförbud råder på sjukhusens vårdavdelningar. Likaså inom äldrevården.

På hyllorna i affärerna börjar det bli tomt på en del ställen. Speciellt toapapper inhandlas desperat. Ändå har vi ju egen produktion i Sverige så det borde inte behövas, det kommer inte att ta slut.

Om man är minsta förkyld så ska man stanna hemma och om man kan ska man arbeta hemifrån. Resor till och från Sverige är onödiga. Danmark och Norge har stängt igen sina skolor. Evenemang med fler än 500 deltagare förbjuds.

I Sverige har man slutat att räkna sjuka bland allmänheten utan har allt fokus på att vårda de som är svårt sjuka på sjukhus. Skoldiskussionen är på en annan linje än i övriga länder och här i Sverige pratar man även om att låta sjukdomen sprida sig i lagom takt så att det blir en immunitet istället. Sverige får kritik från andra länder för det.

Som liten människa i Sverige kan man gå runt och tycka en massa saker. Många är rädda.

Jag är inte rädd för coronaviruset egentligen. Jag tror att samhällsspridningen är så stor risk att man inte kan säkra sig. Visst kan man sätta sig i karantän. Hygien är viktigt, men att sprita sig ses inte som viktigt längre utan huvudsaken är att man tvättar sig ofta med tvål och vatten samt inte petar sig i ansiktet.

Däremot är jag rädd för samhällsaspekterna. Om saker tar slut i affärerna och det är bunkring som gäller så blir det svårt för människor som inte kan bunkra eller som inte hinner med i samma takt som andra. Gabriella till exempel. Hon har inte mycket plats för bunkring och rent kognitivt har hon svårt att tänka och planera så långt framåt att hon vet vad hon skulle behöva bunkra heller.

Att grannländer men inte vi stänger skolor är också en het potatis. Jag håller dock med Sveriges myndigheter av olika slag som bestämmer att skolorna INTE ska stängas. För det kan få onödiga effekter. Att föräldrar som måste vara hemma inte kan jobba kan ju faktiskt innebära att vårdpersonal blir färre.

Gabriella ligger förkyld hemma hos sig och jag hoppas att hon inte har corona för hur skulle det bli? Vem skulle kunna jobba med henne då? Och skulle vi behöva ta hem henne? Jag ska säga ärligt att jag inte vill det. Jag orkar inte. Även om jag förstås måste om det kommer till kritan, men jag vill inte om jag inte måste.

Jag undrar även över andra vårdaspekter… Mamma står i kö för operation, kommer den att bli av? Gabriella har fått remiss till kirurgen för återkontroll av hennes varböld då hon ju fortfarande har väldigt ont, kommer det att vara möjligt?

Men jag försöker hålla mig lugn. Stefan Löfven säger att det här kommer att ta tid. Det finns forskare som säger att det nog lugnar ner sig i sommar men att det kommer att bli sämre i höst igen. Så vad kommer att hända i samhället och hur snabbt kommer det att gå till att vi får ett samhälle som i stort blir så mycket “fattigare”…

Men visst kan vi glömma allt det där för en stund. Leva i vår egen vardagsvärld. I så fall är jag lite glad…. för min bok börjar bli köpt och läst och flera som jag känner har gett mig cred om att de tycker att den är bra. Tjoho, säger jag om det och är sugen på att ge ut fler böcker.

Men det är böcker om nutiden… hur aktuella är de om vi får ett helt annat samhälle………

I går städade jag köksskåpen för att se vad vi egentligen har för “mat”, typ soppor osv och hur mycket mjöl m.m. Det var ett intressant projekt 😀 Jag har slängt massor som var för gammalt. Efter alla mina depressioner senaste årtiondet så har jag aldrig kommit i kapp vad gäller sånt som finns i skåpen. Så vi har bara fyllt på men aldrig ätit av sånt vi har köpt… Nu ser det fräscht ut och vi kan fundera på vad vi behöver köpa nytt. Frysen ska kollas idag tänkte jag.

När jag växte upp så hade vi en sommarstuga, eller snarare ett sommarhus. Det var ett hus med vita knutar i en liten by på landet men vi bodde där på lov av olika slag och hade ett radhus i stan som vi bodde i resten av året. I det där sommarhuset så fanns ett skafferi som man kunde gå in i, det var häftigt. Vi hade även en jordkällare. Den var lite läskig att gå in i, men spännande. I stan har mamma alltid haft matkällare så även i det hus hon bor i nu. Hon har saftat och syltat. Äppelmos gör hon än i dag. Första åren som vi flyttade till vårt hus på landet saftade vi och syltade också. Jag minns att jag gjorde kräm av rabarber. Och vi hade i många år växthus med tomater och gurka, persilja och paprika och annat i kryddland och vi satte potatis och odlade ärter och sallad. Vi plockade mycket blåbär och har ett stort hav med hallonbuskar i bortre delen av trädgården. Peter gör ofta äppelpaj på hösten. Smultron har vi runt husknutarna på somrarna och jag tror att vi gjorde ett försök med att odla jordgubbar en gång i tiden också.

Visst låter det härligt?

Fast med depressioner och jobb långt bort så blev allt det där sumpat. Visst funkar en del fortfarande men mycket funkar inte längre.

I dessa dagar tänker jag på det där.

Och mitt liv är så spretigt så min ork räcker inte till allt känns det som.  Kanske jag behöver göra ett försök att välja. Det finns fyra sätt att dela upp mitt liv:

• Mig själv, hemmet, hjälpa G och skriva lite böcker
• Jobba, som ju är en stimulans och ett socialt sammanhang
• Engagera mig i föreningen Balans. Studiecirkeln och andra aktiviteter på lokalnivå, intressepolitik och konferenser.
• Engagera mig i frågor och aktiviteter som har med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att göra, t.ex. kontakt med pedagogiskt perspektiv och utbildningscenter autism, kunna gå på utbildningar och ha föreläsningar.

Jag kan nog inte välja en punkt av allt det där (eller?), men får nog göra en annan kombination och prioritering. Jag kan nog inte fortsätta på det sätt jag gör just nu. Jag har min halva sjukersättning pga att jag har mindre ork än andra. Och om jag fortsätter i den fart och med mitt spretiga liv så kör jag in i väggen och framför allt så gör jag inte bra saker i de olika delarna. Det finns saker som jag inte hinner med som jag åtagit mig och det stressar enormt. Stressar mig antagligen helt i onödan. För att jag faktiskt borde lämna över saker till andra. Det tar också lite tid att göra, men i längden kanske det är nödvändigt.

Kanske det är punkt ett som också måste vara prio ett…. Oavsett vad jag själv vill så kanske det måste vara så. Och kanske är det dags att försöka söka hel sjukersättning och helt kunna ta bort punkt två. Då skulle punkt ett även kunna inbegripa fritid som t.ex. promenader, simning och träning på gym.

Punkt tre kan jag gallra i. Lämna över saker som faktiskt inte fungerar i nuläget heller så varför känna mig stressad när det jag gör ju faktiskt egentligen är frivilligt…

Punkt fyra behöver jag inte engagera mig i alls utan göra det jag för tillfället har lust med. Nu är det väl säkert så att jag kanske inte har råd att gå på hur mycket föreläsningar som helst….. Men det kanske jag inte vill heller och jag måste nog vara sträng mot mig själv där och säga STOPP Marielle. Du ska inte oavsett vad du vill!

Kram på er alla! En cyberkram och kanske vi måste tänka om även där. Kanske det inte längre är kramar som är viktiga utan kärlek. Så kärlek till er alla ❤

Mera bra böcker

Tokfursten

 

En misstänkt liten kanelgiffel

Också bra böcker 🙂

Inspirationskällor

Jag har ju förstås blivit inspirerad av andra, så jag tänkte presentera de för dig här.
Först ut: Camilla Gustafsson “Mitt liv i bergodalbana”
Rebecca Anserud “Bipolärt hjärta”
Beate Grimsrud “En dåre fri”
Arvid Lagerkrantz “Mitt galna liv”
och förstås allra mest Anne Heberlein “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”
Även en bok om PANS:
Birgitta Aupeix “Hur i helvete kunde det bli så här?”
Sen finns det en bok som jag läste när min G var liten, av en mamma till en liten tjej med autism och epilepsi. Minns varken vad den hette eller författare tyvärr. Jag får väl ta reda på det
Men ja… läs gärna ovanstående böcker – de är riktigt bra!