Söndagstankar i april

Har helgen nu att sova i kapp. Jag har sovit dåligt länge. Mycket ångest, attacker. Det har liksom drabbat mig just vid sängdags. Ja på dagen också men inte fullt så påtagligt. Men när natten kommer kan jag inte ens andas. Så jag drar på det där att lägga sig. Bara för att det är så svårt och jobbigt. Men då är det ju så att det blir en ond cirkel. Jag somnar frampå morgonsidan och om jag ska upp och jobba så är det typ bara nån timme eller två som jag har sovit. Nu har jag ju en massa piller. Men det hjälper föga.

Veckan har varit svår just pågrund av det. En morgon körde jag in på en parkeringsficka och kunde slumra en stund. Konstigt. Det svepte stora långtradare förbi mig och jag sov. En liten mikrostund, innan jag åkte vidare till kontoret. Jag stängde in mig, släckte lamporna och la upp jackan på skrivbordet som kudde. Det var förstås inte lång stund jag kunde sova så heller.

IMG_0029

Denna helg skulle jag och en kompis åka till Stockholm. Vi skulle på årsstämma (Riksföreningens årsmöte) och sedan gå en kurs. Men det gick inte. Jag skrev ett långt mail till min kompis på torsdagen. Jag var så rädd att hon skulle bli arg och besviken på mitt val att inte följa med. Men självklart blev hon ju inte det. Hon vet ju också hur det är att vara bipolär. Hon har ju full förståelse. Det är nån speciell kärlek mellan henne och mig. Lite mer än vanliga kompisar, men naturligtvis inte som nån man är kär i, inte på det sättet. Men jag älskar att ha funnit en vän som förstår så in på djupet som hon gör. Och hon säger att det är likadant för henne. Och jag tror henne.

Så hon åkte själv till Stockholm. Jag har fått lite rapporter då och då om både årsmötet och kursen. Ordföranden för Riks hälsade till mig och flera av de andra också. De tyckte att det var synd att jag inte mådde bra och kunde följa med. Med poängtering av det förstnämnda. De tyckte att det var synd att jag inte mådde bra.

Skuldkänslor behöver jag inte ha inför dem. För dom vet hur det är.

IMG_0024

Min yrkesstolthet vacklar. Jag gjorde en plan när jag började jobba efter min sjukskrivning. Jag visade planen för min chef och han tyckte att den var jättebra. Den följer vi, sa han. Och att vi skulle hålla kontakten ungefär varje vecka.

Att följa planen gick ganska fort för mig. Jag tog kontakt med några i ett annat område där jag hjälpt några familjer före min sjukdomsperiod. Jag läste igenom anteckningar och ingen hade gjort mina arbetsuppgifter under tiden jag var borta. Därför tänkte jag att om jag kontaktade aktuella medarbetare och gjorde upp med dom vad jag skulle göra nu så var allt grönt. Jag hade kommit dithän i min plan som jag delgett chefen i mitten av mars, så jag kände att det kunde vara möjligt att börja kontakten med familjerna i slutet av maj/början av juni.

Men plötsligt fick jag ett internmail från en annan chef. Om att det var annat planerat kring familjerna. Så mina insater var inte aktuella.

Det var som en chock. Jag visste ju att mina insatser behövdes. Och jag hade pratat med mina medarbetare om vad jag skulle göra.

Och helt plötsligt fick jag inte. I tron om att få nånslags medkänsla eller nånting positivt för min skull, så gick jag till min chef och förklarade läget. Men han höll hårt på att jag inte skulle göra det. Han försvarade den andra chefen och sa till mig att “Vi börjar i det lilla. Vi börjar här i vårt område”

Jag känner mig trampad på. Värdelös. Hela min yrkesstolthet är liksom bortblåst. Som om jag hela tiden måste bevisa, måste kämpa! Och när jag har kämpat mig fram till nåt inom jobbet så måste jag ju klara det eftersom de annars får ett “Vad var det vi sa!”. Och det vill jag ju inte.

IMG_0056

Jag har varit så sjuk. Och nu måste jag plötsligt klara så himla mycket mer än innan jag blev sjuk. För jag måste bevisa att jag är någon att räkna med.

Jag har varit med om detta förut. Fast då var det mycket värre. Då hade jag en chef som höjde mina andra kollegor till skyarna och tryckte ner mig. Det var som mobbing. Också i samband med sjukdom, men i omvänd ordning. Jag säger det till min nuvarande chef ibland. Att jag aldrig har blivit sjuk av att ha för mycket att göra, däremot har jag blivit det av att ha för lite att göra, och den gången blev jag också jättesjuk. Jag vill aldrig att det händer igen.

Det finns många rationella tankar kring detta. Folk som säger till mig att det förstår du väl att det är så här… Chefen tänker även på verksamheten. Att det måste fungera.

Nej, jag är som ett envetet barn. Jag kanske tänker på familjerna som inte får sina behov inom pedagogiska områden tillfredsställda. Jag tycker att det är viktiga områden. En kille som sitter i sin säng hela dagarna. En familj som behöver pedagogiska redskap hur de ska bemöta honom, vilka aktiviteter som är lagom i nivå för hans sätt att tänka och förstå.

Och jag är som ett envetet barn. Ett riktigt envetet barn som inte kan acceptera tanken på att jag inte får göra detta. I det läget tänker jag inte på familjerna. I det läget tänker jag bara på mig själv som en liten skit som inte är betrodd. Som är nedvärderad, som inte är värd nånting.

IMG_0064

Det kan vara svårt att förstå. Det finns många som går på knä i sitt arbete och har för mycket att göra. Många som säger att “Det där har jag faktiskt inte möjlighet till just nu.”

Jag kanske egentligen sitter i den sitsen ibland. Kanske till och med nu! Det kanske är så att arbetsuppgifterna drar iväg och blir för stora. Att jag kanske inte borde ta på mig detta.

Men det finns ändå en viss skillnad. Och det är att jag vill vara vuxen nog att klara mig själv i det arbete som är mitt. Det går inte att förklara. Och det går inte att förstå för dig eftersom du inte går i mina moccasiner. Det finns nåt ordspråk om det där. Att ingen förstår som inte går i mina moccasiner. Det handlar om nån som är indian.

Äsch skitsamma.

Det är söndag. Jag sitter i mitt kök eftersom det är besvärligt att ta med sig laptopen ut i solen. Ja solen skiner. Det är en riktigt varm vårdag. Jag satt ute en stund i går. Vi har kalhygge på baksidan och solen lyser längre på kvällarna över vårt hus och vår baksida. Även om kalhygget är fult så är det underbart att sitta där i solen. Med ansiktet mot det varma. Stänga av tankar och ångest för en liten stund.

Kram på er!

Advertisements

I min veckoskrivarhjärna

Det verkar ha blivit en veckoskrivarblogg det här… men då får det väl vara så. Det känns viktigt för mig att skriva av mig i nån form av dagbok där jag även har kontakt med andra människor och inte bara skriver för mig själv.

Så även om det bara blir ca en gång i veckan så känns det viktigt för min egen själ på nåt sätt att fortsätta.

IMG_0020

Dagarna går. Jag känner mig inte i nåt slags normaltillstånd. Ofta är jag “hög”. Bilen svävar när jag kör och världen är vacker. Jag löser pedagogiska dilemman, producerar powerpointpresentationer på löpande band. Jag är ganska aktiv på våra teamträffar på jobbet. Pratar proffessionellt. Jag tror att jag är en ganska bra pedagog just nu.

IMG_0010

I fredags var Peter och jag på möte tillsammans med Gabriella och hennes kontaktpersoner på gruppboendet. Det gick bra tycker jag. Inga motsättningar någonstans.

Igår var jag hos henne och hjälpte henne med att skriva hennes bok. Det är en fantasyroman och jag hjälper henne att korrekturläsa samt spara på ett USB-minne och säkerhetskopiera på andra ställen samtidigt. Ett slitgöra faktiskt. Hon är duktig, men i ärlighetens namn är jag ju inte särskilt intresserad av fantasy. Jaja, vad gör man inte för sin dotter… hon är nöjd och jag är hennes korrekturläsare. Bara att gilla läget.

Efteråt åkte vi tillsammans med Peter och käkade pizza. Det är en sån där pizzeria som liksom är “gjord” för henne… Stor och rymlig, trevlig personal som kan hennes behov, lugnt… och förstås jättegoda pizzor. Eftersom jag är en negativist så ger jag mig sjutton på att den kommer att gå i konkurs. Positiva saker varar aldrig för evigt… Förhoppningsvis inte negativa saker heller förresten.

IMG_0012

Jag sover fortfarande dåligt. I natt byltade jag på mig täcke, filt och kedjetäcke. 2 sobril. Mp3-musik i öronen. Tyvärr har jag ingen nattlampa i vardagsrummet där jag numera sover utan får lysa med mobilen vilket gör att jag trasslar till sladdarna till öronen hela tiden. Inatt blev något glapp, vilket följdes av irriterande Kalle Anka-ljud i stället. Till slut blev jag så sur på alltihop så jag stängde av och försökte sova ändå.

Frampå morgonsidan sover jag som en klubbad oxe och klockan 10.30 frågar min man om jag inte ska ta och vakna… 10.30??? Det känns som om hela dagen är förstörd!

I morgon ska jag till Öra-Näsa-Hals. Det är nervöst. Jag tycker fruktansvärt illa om tanken att de kanske ska föra ner nån kamera genom halsen på nåt sätt. De försökte göra det när jag hade opererat min struma för många år sen, men det gick inte. Jag spydde och fick panik så de var tvungna att lägga ner hela projektet…

Jag har mer vardagsnära saker i huvudet också… eller inte alls… Som att min älskade son befinner sig mitt i ett krigsdrabbat land, så jäkla långt hemifrån. Det får jag inte skriva nåt om så fråga mig inte är ni snälla, men lid gärna med mig för det här känns verkligen fruktansvärt. Vad i helvete gör han där, kan man undra. Eller så försöker man tänka som jag att han verkligen är något att vara stolt över. Han är en hjälte faktiskt. I mina ögon är bägge mina barn hjältar. Jag älskar dom så himla mycket!

IMG_0353

 

Välkomnar de bokstäver det kan ge

Idag ramlade jag nerför källartrappan igen. När vi flyttade in i huset 2001 sa jag att Den där källartrappan kommer att bli min död. Än är jag inte död fast jag har hasat nerför den tre gånger nu. Det kanske är fler – jag vet inte. Funderar på om det är synen som gör att jag missar de sista trappstegen, eller mina mediciner som gör det luddigt på nåt sätt. Jag ska börja räkna trappstegen när jag går. Men jag har ramlat mer denna vinter. Utomhus på gården t.ex. Min dåliga balans gör att jag helt plötsligt bara dråsar. Någon sa i höstas att balansen kanske hade med syrebrist att göra. Min dåliga andningsförmåga… När jag ska gå inomhus så får jag sätta fingrar mot väggen för att ha koll. Jag tycker att det kan se suspekt ut.

IMG_0311

Förra veckan hade jag mitt första riktiga möte på jobbet. Det kändes spännande och gick bra. Jag och en kollega planerade handledning/utbildning tillsammans med en chef för en annan verksamhet. Det känns kul. Chefen sa att hon tyckte att det var så roligt att jag var tillbaka i jobb igen och hon tyckte absolut att det skulle vara jag som gav utbildningen. Vilken känsla!

Vi var även på en stor träff med alla medarbetare och det gick också bra. Känns härligt. Däremot var vi ute och åt ihop på stan och jag klarade mig knappt till bilen av andningsbesvär. Det känns ju mindre härligt…..

Studiecirkel och öppet hus för föreningen har det också hunnits med under veckan.

IMG_0342
(vi har dock fortfarande is på våran sjö)

I lördags åkte jag och Gabriella till hennes farmor, dvs Peters mamma. Hans syster med familj var där och de två pratar ju inte med varann. Hans syster och jag har dock börjat närma oss varandra. Lite svårt på middagen när det blev alldeles tyst och ingen visste vad man skulle säga till varann… Det gick över och sen var det faktiskt himla kul att träffa dom. Vi stannade till ca 20 på kvällen. Allt gick bra med Gabriella, inga problem med varken bilåkning eller när vi var där. Jag försökte påverka henne när hon tog matpotioner och fika så hon inte skulle ta för mycket. Det är ok för hennes del att jag hjälper henne, men lite tråkigt när andra vuxna (dvs farmor) gör som gamla föräldrar brukar när hon säger Du får äta precis hur mycket du vill, Ta lite mer, Nu ska det bli tomt på faten osv. Det hjälper ju inte precis till när man försöker påverka sin överviktiga dotter att äta mindre… Jaja, så är det ju och har alltid varit med alla i den generationen. Lite synd bara eftersom Gabriella gärna vill ha min hjälp. 😦

IMG_0323

I måndags var jag till min psykdoktor. När denna vecka är slut ska jag äta endast en litiumtablett och det är mest psykologiskt för mig så jag kan sluta med den när jag vill sen. Vi ska ses igen om en månad så får vi se hur det har gått. Jag tycker att det känns läskigt och sorgligt. Vi pratade om att Gabriella ofta känner av och säger ifrån till mig när jag blir för jobbig vilket ofta är detsamma som att jag är påväg att bli hypoman-manisk. Min läkare dämpade min oro och sa att dom ju inte släpper mig vind för våg utan psyk finns ju alltid där för mig. En underbar mening som känns betryggande. Hon sa också att jag kan använda Gabriella som indikator för när det drar iväg eftersom jag ju lyssnar på henne. Det känns också bra. Jag tänker inte tala om det för henne, men jag tror det kan vara en bra grej för mig faktiskt. Hon betyder så mycket ju så jag kommer nog alltid att lyssna på henne när hon fräser i åt mig.

Och så sattes jag upp på väntelista…. för ADHD-utredning. Jag sa att jag ville det. Nu äntligen kändes det okej.

På nåt konstigt sätt så svävar jag efter det där. En oro som även känns skön på nåt sätt. Det är stora saker som händer mig. Jag kan kanske landa i något nytt.

20160416_173504

Igår gjorde jag min första långfärd i jobbet. Milatals till ett ställe jag besökte ofta innan jag blev sjuk. Hemresan var lite ansträngande, men annars gick det bra. Kanske lite för bra. Bilresan blev nästan flygtur. Något knackar på i huvudet… Hallå, är inte världen lite föööör vacker, livet lite föööör bra? Jag stannade till och tog lite dämpande piller och hoppas att jag även dämpat den känslan överhuvudtaget.

På fredag ska jag åka samma rutt igen och det var väl ändå jäääääävligt dumt planerat av mig 😦

Efter det är det möte hos Gabriella. Ett genomförandemöte som faktiskt personalen bjudit in mig och pappan (God Man) till. Annars är det ju vi som bett om möte hittills så det var ju kul att det är deras inititativ.

Nu har jag en ledig onsdag och ska sätta igång med städning…

Och vet ni… efter alla års tvekan… känner jag istället nånslags längtan att få komma igång med utredning. Jag till och med välkomnar de bokstäver som det kan ge.

Kram!

Morgon i Huset.

Eller rättare sagt förmiddag. Solen skiner från klarblå himmel, snön ligger bländande vit. Långt bort låter en motorsåg. Lille C sitter i fönstret och tittar ut. Man kan undra vad han ser som intresserar honom. En fågel, en mus? Eller det vackra vädret? Han hör nog i alla fall inte motorsågen. Min lille döva kisse…

Peter har åkt till en slalombacke. Gabriella håller just på att vakna i rummet intill. Andreas skickade ett foto på ett dignande påskbord i lördags. Alla livstecken är värda så mycket. Vädret är rätt okej. 42 grader varmt!

Mina mål denna vinter har hittills gått bra. Att träffa min son i februari är ju avklarat och så även mitt födelsedagskalas. Nu är det bara jobbet – att hålla fast i det och klara det hela våren. Jag är inte alltid helt säker på att det går.

Det finns nya saker att önska, att längta till, kanske man kan kalla dem mål också. Jag vill komma tillbaka till den där tiden när saker kändes ganska normala. Då jag stannade till vid gymmet varje fredagsmorgon innan jobbet och tränade ett pass, då jag simmade varje måndageftermiddag och då jag gick mina skogspromenader när jag hade lust och en stund över i vardagen. Jag hade även ett motionsstråk i min jobbstad som jag gick ibland. Det tog en timme eller lite mer. Tider som jag hade till mig själv. Jag gick ner i vikt. Många kilo faktiskt.

Sommaren då Gabriella var som sämst i sin “psykos”, alldeles i den tiden då allt vände och blev bättre, så gick jag ut och ställde mig på verandatrappen varje natt innan jag la mig i soffan för att sova. Jag stod där bara. Tänkte inte, kände inte, insöp inga intryck. Jag bara stod. Mörkret och jag. En liten liten stund som jag kunde andas.

Här är en dörr att öppna. En dörr som leder rakt ut i naturen. Kanske det är vad som är viktigt just nu. Kanske det är vad jag ska ha som mål i livet. Att gå ut genom den dörren och bara ställa mig. En liten liten stund.

Min andningsförmåga är ju inte helt bra. Utredningar pågår fortfarande. Jag har ett hopp om att de ska hitta nånting som är fel. Så att jag kan få ordning på det. Nån operation, nån medicin. Vad som helst bara jag kan få ett lugn i mitt liv igen.

Påsken är slut i Huset. Idag ska Gabriella åka hem till sig. Hon ska packa alla väskor och jag ska skjutsa henne. Sen ska hon skriva sin handlarlista medan jag packar upp i hennes lägenhet. Och så åker jag och handlar medan hon äter sin kvällsmat. Alltid likalikalika. Det finns en befrielse i det där. Det är inget kaos utan maler på liksom. Till slut är jag påväg därifrån och kan lägga mig och sova i min soffa igen.

Det är tiden innan vi sitter i bilen som är jobbig. Den tiden som börjar nu liksom. Allt packande, alla saker, matlagning, disken som väller över. Väntan på att hon ska bli färdig nån gång.

Hon har gått upp från sängen nu och pratar lite med Solkatten. Mitt älskade vuxna barn. Jag hoppas vi kan få en dag utan utbrott idag.

Kram på er!

IMG_0339

Ett kortkort inlägg

IMG_0328

Hej, är ni kvar?

Nu har snart påskhelgen nått sitt slut. I morrn ska Gabriella åka hem till sig. Det är massor att göra och jag rent utsagt hatar hennes hemåkardagar. När saker blir rörigt så blir hon extra stingslig och utbrotten liksom dallrar i luften. Allting måste ske i en viss ordning, på samma sätt varje gång. Och om man glömmer nåt i ordningen eller det blir fel på nåt annat sätt så öppnas helvetets portar.. Nej det kanske inte var så bra beskrivet, men antingen blir det kaos här i huset eller inuti hennes huvud. Oftast bägge delarna. Efter en Gabriella-helg hos oss är jag extra känslig och trött. Så jag vill också att hemåkardagen funkar. Jag anpassar så gott det går.

Nej nu är jag fruktansvärt trött och kan inte riktigt koncentrera mig så jag skiter i det här och fortsätter en annan dag istället… Ska dock försöka hålla skrivandet igång. Jag tror att det är bra för mig att skriva på min blogg istället för att scrolla runt på facebook.

Gonatt kära vänner!

Sammanfattning av närmsta åren

Hösten 2015 fick min dotter Gabriella en svår depression. Det blev värre och värre och runt jul var vår tillvaro en fruktansvärd tid. Hon var svår att nå och gick tillbaka rent kognitivt. Hon bodde i en egen stuga utanför ett gruppboende men i april 2016 fick hon flytta till en lägenhet i ett gruppboende istället.

Sommaren 2015 hände något otäckt för mig. Jag var ute i vår sjö och simmade. Plötsligt kunde jag inte andas och kände hur jag sjönk. Jag höll på att drunkna. Till slut lyckades jag ändå ta mig till land.

Jag tog kontakt med vårdcentralen. Den första läkaren jag träffade sa att det var panikångest. Man vill ju tro på sjukvården, men samtidigt kände jag att det inte var rätt. Jag har haft panikångest i hela mitt liv och detta var inte alls som det.

I augusti åkte jag på en konferens som den förening jag var med i, anordnade. Jag och en annan kursdeltagare var ute och gick och plötsligt höll jag på att ramla ihop av andnöd. Även på jobbet höll jag på att ramla ihop så en arbetskamrat fick hjälpa mig upp. Jag kände även att det var nåt fel på balansen.

Utredningar och diagnoser: Astma, allergireaktion, KOL. Så småningom visade det sig vara blodbrist. Jag fick medicinera med järntabletter och det blev bättre. Efter ett tag blev jag sämre igen och trodde att det bara var att äta järn igen. Prover visade dock inga fel när det gällde blodbrist. Nya prover som visade att det var fel på mitt kalcium. Remiss skickades till Endokrina mottagningen i storstaden, samt ny spirometri, arbetsekg och till neurologen… som inte ville ha mig förrän jag träffat en sjukgymnast.

Sommaren 2016 började Gabriella bli bättre från sitt psykiska mående. Det finns mycket tankar på varför. Huvudsaken är att hon är med oss igen. I det “riktiga” livet. Hon kommer alltid att ha sin autism och sin neuropati. Men jag hoppas innerligt att hon aldrig hamnar i det psykotiska tillståndet igen. Det är nog det absolut värsta vi nånsin har varit med om.

Vintern 2017 dog min älskade kanin och ungefär samtidigt en av våra katter. Det kan låta larvigt men kaninen betydde väldigt mycket för mig. Han fanns där för mig när jag blev dålig i min bipolära sjukdom. En underbar liten varelse som alltid kom och mötte mig när jag kom hem eller gnagde på sitt burgaller nar han hörde mig och ville ut till mig.

Vi hade en katt kvar och så småningom skaffade vi en ny kattunge. Som visade sig vara döv och hade inga tårkanaler och ingen tårproduktion. Vi droppar ögongel i hans ögon varje kväll och han är den gladaste och härligaste katt man kan tänka sig. Ja vår andra katt också förstås.

Sommaren 2017 ramlade jag ner i ett hål. Nej inte psykiskt utan faktiskt fysiskt. Jag satt på yttertrappan och rensade bort vissna löv från blommor, när jag hörde hur det började knastra invid husväggen. Jag hann inte tänka nånting förrän jag föll bakåt ca 2 meter rakt ner i betong och stenar. Jag lyckades ta  mig upp ståendes men det fanns ingenting att klättra upp på så jag fick stå där och ropa en bra stund innan en tjej och hennes hund gick förbi på vägen. Hon kom och hjälpte mig genom att hämta en stege på baksidan som jag kunde klättra på. Eftermiddagen satt jag på en stol i köket och var i chocktillstånd. Min man var ute och seglade och det gick inte att få tag på honom. Han kom hem sent på kvällen och jag satt fortfarande i chock. Jag hade inte skadat mig så mycket. Egentligen var det änglavakt, jag kunde ha slagit ihjäl mig. Lårkaka och sårig fot räckte. Några dagar senare hittade vi sår i bakhuvudet också.

Sensommaren började skogen bakom vårt hus avverkas. Det är bra med tanke på att solen tittar fram längre tid på kvällen. Men det är inte så vackert. Vi kommer att få pengar i alla fall och det har man inte så gott om när man bor på landet och har pendlingsavstånd till allt.

Under den här perioden fick Gabriella den ena fysiska åkomman efter den andra. Ont i tänderna,  öroninflammationer, hörselgångsinflammationer, urinvägsinfektioner och så småningom riktigt otäcka nageltrång i tårna.

En läkare sa åt mig på skarpen att det hade gått på tok när det gällde sjukvårdskontakterna. Den ena boendepersonalen ringde om nånting och sa att det hade hållt på en viss tid samt en beskrivning av symtomen, en annan personal som ringde beskrev förloppet på ett annat sätt, en tredje med en ny beskrivning. “Så här kan vi inte ha det!” sa han och tyckte att NÅGON måste hålla i alla trådar och vara spindel i nätet. Någon som hade hela historiken kring henne. Denna någon var förstås jag.

En cirkus med läkarkontakter drog i gång. Köer, väntan, remisser… och operation av nageltrång. Jag var manisk just då och Andreas fick följa med till sjukhuset och hålla ordning på mig och Gabriella. Älskade Andreas som alltid ställt upp. Som alltid stått ut.

December 2017, dvs i vintras, brakade jag in i ett blandtillstånd. Kalciumrubbningen visade sig bero på att jag åt Litium och jag behövde göra ett val. Antingen sluta med litiumet eller operera bisköldkörtlarna. Och även om jag skulle operera så skulle det ändå kunnat satt sig på njurarna eftersom jag hade så höga litiumvärden i blodet. Ständigt nya prover och en röntgen för att se så jag inte led av benskörhet.

Jag valde att långsamt sätta ut litiumet. Och hamnade således i ett blandtillstånd. Manier och depressioner följde på varandra. Och det värsta… att ha både mani och depression samtidigt.

Strax före jul gjorde jag ett självmordsförsök. Jag hade kontakt med psykiatrin två gånger om dagen i en vecka och när julafton närmade sig lämnade de över ansvar och telefonnr till akutpsyk till min man. Jag stannade dock hemma och firade jul med familjen. Sonen från utlandstjänsten kom hem och vi hade några dagars frist från min psykiska sjukdom. Men sen kom det tillbaka. Jag var sjukskriven i tre månader från mitt älskade jobb. Blomleverans med tulpaner från mitt arbetslag och andra vänner som alltid fanns och finns där. Föreningen som jag är med i och sitter i styrelsen för skulle välja ny ordförande och jag var på tapeten. Jag var dock förnuftig och sa nej. Istället valdes en kvinna som jag tycker så mycket om. Jag vet inte om jag har haft en sån vän nångång som betyder så mycket och förstår mig så väl. Hon är driftig och jag tror att det kommer att gå bra.

Jag satte upp tre mål att leva för. Sonen skulle åter komma hem på två veckors semester och jag såg framemot att ha en fin period med honom. Jag skulle även ha ett kalas då jag fyllde 50. Och jag skulle börja jobba igen.

Under den tiden minskades min litiumdos och det var nästan farligt för mig eftersom mitt blandtillstånd förvärrades igen. Inläggning diskuterades. Men hur skulle det då gå med sonens semestervistelse hos oss, skulle jag inte kunna träffa honom så mycket som jag ville? Och mitt kalas? Och jobbet? En annan medicin höjdes istället och jag blev nästan som en luftboll i skallen. Jag var trött och helt borta.

Andreas vistelse hos oss gick bra. Vi gjorde köttbullar tillsammans som han älskar och han kunde hälsa på sina kompisar samt farfar och farmor med respektive.

Mitt kalas gick bra även om saker kanske inte blev exakt som jag tänkt, men så är ju livet.

Och så har jag börjat jobba. Det gick bra till en början. Jag hälsades välkommen tillbaka på ett stort möte och det känns verkligen som att jag är efterlängtad. Några andra arbetskamrater ska bjuda mig på restaurang under våren.

Ja här är vi nu. Och jag hoppas vid gud att inte braka ner i varken depression eller mani igen. Jag känner mig skör och kan ligga på golvet och gråta av ångest ibland. Men ändå känns det bättre än i julas. Självmordsförsök känns inte så nära längre.

Påsken 2018. Gabriella har kommit till oss på landet. Ikväll ska vi äta påskgodis och kanske se på film eller spela rollspel som hon och hennes far tycker om. Jag är mest med för att de vill det. Och för att jag tycker att det är så härligt att Gabriella mår så mycket bättre än vintern 2016.

En helg i förkylningens tecken. Men det gör inte så mycket. Vi överlever nog den. Nu ska vi skriva på en fantasyroman som dottern håller på med. Hon är jätteduktig på att få ihop det. Pga hennes neurologiska sjukdom är det svårt för henne att skriva och istället pratar hon in på en diktafon och jag skriver ner på datorn.

Våren 2015 tränade jag på gym och simmade på badhuset. Jag älskade att gå långa promenader i skogen. Jag hoppas att jag kan göra det igen. Just nu väntar jag på remiss till öra-näsa-hals för att kolla om jag har för trånga luftvägar. Det finns även tankar på att det hör ihop med min struma.

Nu får detta vara färdigt för denna gång och kanske du följer med på min resa i denna blogg. Stundtals väldigt svart. Men det är ju mitt liv. Ett liv med bipolär sjukdom och en annorlunda familj.

Klicka här så kommer du vidare på min blogg:

Bloggen: Den klara sol går åter opp

 

 

Välkommen till min blogg

Inläggen har varit ganska glesa under senare tid så jag tänkte göra en slags sammanfattning för att komma på banan igen. Vet inte om det funkar, men här kommer en beskrivning om senaste årens “resa”. Om du är ny läsare är du välkommen hit och jag hoppas att du vill följa mig mera.

Jag har två barn; Gabriella och Andreas. De är vuxna: 28 och 25. Den äldsta har autism och en neurologisk sjukdom. Andreas är yrkesmilitär och gör förnärvarande FN-tjänst i ett av jordens farligaste länder.

Bägge har flyttat hemifrån. Gabriella till ett gruppboende och Andreas till Norrbotten. Men som sagt är han utomlands just nu. Jag har en man också, deras pappa. Vi är gifta och bor i ett hus på landet alldeles intill en vacker sjö.

Jag jobbar som specialpedagog och fick för några år sedan halv sjukersättning. Jag jobbar alltså halvtid. Jag har bipolär sjukdom. Troligen även ADHD fast inte färdigutredd.

För några år sedan blev Gabriella väldigt psykiskt sjuk. Förutom hennes autism brakade hon in i något som kan varit en psykos. Vi vet inte säkert eftersom mycket av det också kan ha hört ihop med hennes autism, men även tvångssyndrom. Troligtvis var det en depression som sedan gjorde att allt rördes ihop i hennes liv och det blev någon slags psykos utav det. Hon har i alla fall varit väldigt sjuk. Jag har beskrivit det i en annan blogg som jag hade då. Den blev min dagbok och jag håller nu på att sätta ihop det till en bok.

Det här får bli en presentation och nästa inlägg en sammanfattning istället.

Läs gärna vidare här:

Sammanfattning av de närmsta åren

och

Bloggen Den klara sol går åter opp