Magont

En liten sädesärla trippar omkring på Andreas bil. Sån fin syn. Andreas kom hit förra söndagen och bytte däck samt lämnade den åt oss för att Peter skulle ordna verkstadstid med mecken här i närheten. Så Andreas tog min volvo istället, så nu åker jag jeepen igen dit jag ska. Det gör ingenting. Lite dyrt bara, men i coronatider kan jag ju jobba hemifrån en del så då behöver jag inte åka nånstans ibland. Tyvärr gick det väl inte att göra så mycket åt hans bil. Den är en väldigt gammal veteranstämplad välskött, men nån gång tar väl även en sån slut och måste på skrot. Så nu tycker jag faktiskt att det är dags för Andreas att skaffa en vettig bil eftersom han pendlar så långt och ska bli småbarnsförälder så småningom. Ja inte förrän i Oktober, men ändå.

För det har jag väl berättat? Att jag ska bli farmor i oktober? Så himla häftigt! Andreas stackars tjej spyr och mår illa. Hoppas att det bättrar sig snart. Hon var på ultraljud i veckan som varit. Ja tyvärr är det ju så nu att mannen inte får följa med. Men de löste det på ett finurligt sätt genom att filma i realtid så han var ju nästan med ändå. Allt verkar bra. Jag tror att de blir jättebra föräldrar. Och jag hoppas att jag blir en bra farmor. Det tror jag. Eller vet. Men dom bor ju ganska långt bort så det är ju inte bara att svänga förbi när man behövs.

Jag skulle ju ha åkt dit förra helgen egentligen men kände mig snuvig och ont i magen. Snuvan gick över, troligtvis var det min sedvanliga allergi som dyker upp ibland. Snarare varje morgon och sen blir bättre med kortisonnässpray framåt dagen. Nu i Coronatider behöver man ju dock vara försiktig så jag vågade inte chansa med att åka dit.

Min mage däremot blir bara sämre. Jag var till vårdcentralen i veckan och tagit prover samt fått remiss för ultraljudsröntgen. Om jag får jätteont ska jag åka in akut. Magvärken blir alltid sämre när jag äter nåt och det känns stenhårt vid sidan på magen som att nåt buktar ut. Gallblåsan har jag opererat bort så nånting annat är det ju. Vi får väl se. Jag försöker att inte tänka på det. Lever, bukspottkörtel, tarmar eller stenar i gallgångar. Nånting är fel men jag hoppas på att allt har med nån enkel förstoppning att göra.

Ja jag är förstoppad och det blev till när jag började äta Folsyra för någon månad sen. Klart att jag inte varit helförstoppad hela tiden, några gånger har jag klämt ut stenhårda små bollar. Men nu jävlar slutar jag med Folsyran för det måste bli en ändring på detta! Och nej, du behöver inte tala om för mig vad jag ska äta och inte.

Jag har en tarmsjukdom som jag vet exakt vad jag kan äta och inte. Nötter och fullkornsbröd är hemskast. Jag får så ont så jag inte kan vara rak i princip. Nån gång har jag ätit nåt fiberbröd och sen satt mig i bilen och det har varit en hemsk upplevelse med smärta så inåt helsike.

Men just nu spelar det ingen roll vad jag äter. Utbuktningen sitter där hela tiden men gör ondast när jag ätit. Och det blir bara värre. Igår mådde jag så illa och hade så ont så jag kände mig alldeles yr.

Det var väl inget vidare inlägg det här…

Kram på er ❤

Radiohead

Vad lever i mitt huvud?

Jobbet, föreningen, digitala möten och annat tekniskt skit, mina vuxna barn, katterna – varav den ena håller mig vaken i stundtals på nätterna, disk och tvätt. Och så våren.

Våren är en tid som många älskar. Som många får energi av. Jag får endast krav av våren. Jag fullständigt hatar den. Ungefär som december. Allt man vill men inte klarar. En vän sa en gång i en intervju ang hennes bipolaritet som en lokalkanal gjorde med henne: “Det svåra är att veta allt man kan. Men som man inte klarar”. Så klockrent! Precis så är det. Jag kan massor av saker, men jag klarar inte av att göra dom. Jag kan tvätta fönster, jag kan byta gardiner, jag kan så tomater och gurka och morötter, jag kan städa och sortera. Men jag klarar inte av att få det gjort.

Man kan fundera över organisationsförmåga. Jag vet inte om jag har svårt för det egentligen. Blanketter och beskrivningar har jag svårt för. När det finns en massa information på ett papper eller att hålla koll på räkningar eller datum saker ska vara gjorda.

Jag skaffar mig sätt att sortera. T.ex. en mapp i köket lätt åtkommen där jag skulle lägga räkningar och andra viktiga blanketter. Men vad är viktiga blanketter? Jag har en pärm där jag ska sätta in räkningarna när de är betalda (eftersom det inte räcker för mig att se det i datorn på min swedbanksida), men de räkningar som inte blir betalda samlas i mängden annat bröte som ligger i soffan; reklam, den lokala tidningen, andra tidningar, information om olika saker. Eftersom det tappas bort i den djungeln så blir det inte betalt och då hamnar det aldrig i pärmen (såklart). Och räkningar som bara kommer i min maillåda försvinner direkt. Sånt måste jag skriva ut eller åtminstone skriva upp.

Autogiro säger du… Ja det kanske hade varit bra. Om jag hade haft råd. Grejen är att varje månad måste jag göra prioriteringar bland räkningarna. Vad är viktigt att betala just nu och vad kan jag skita i tills jag får påminnelse och kommer påminnelsen att kosta eller ej…

De flesta människor har koll på sin ekonomi när det gäller att handla. Man jämför priser och köper det billigaste och kollar kanske kvalitet om det i längden är billigare och bättre att ändå handla nåt som är lite dyrare på direkten. Många har en slags koll på vad saker är värda. Vad kostar en billig ost, hur stor bör den vara? Vad är skor värda? Har jag råd att köpa en godisbit varje gång jag handlar? Är det värt att faktiskt köpa en slags “morot” varje gång jag går in i en affär för att klara av att handla där? Och vad får den moroten kosta?

“Men ni är ju två som kan hjälpas åt?” Nej sorry. I vår värld är Peter peter och Marielle är Marielle. Jag minns inte hur vi gjorde när barnen växte upp. Jag har nån känsla av att det var jag som handlade deras kläder, jag minns inte hur vi resonerade faktiskt. Jag tror att det var Peter som hade nåtslags resonemang och jag inte orkade bråka om det.

Så har det alltid varit. Jag har inte klarat att argumentera, han vinner alltid. Hur knäppt det än är så vinner han alla resonemang.

Och när det gäller organisationen här hemma så orkar jag inte heller. Jag sorterar och städar nånstans och efter ett tag ser det ut som fan igen och då orkar jag inte göra nåt åt det. Jag kan hålla vissa platser ett tag, men sen brukar det skita sig och då orkar jag inte.

Usch, nej det här blev ett ledsamt inlägg. Ett inlägg som blottar mina innersta sår faktiskt. Som gör att jag skulle kunna ta livet av mig. På riktigt. För alltihopa är så hopplöst.

Ändå är det andra saker i livet än städning som är viktigt. Som jeepturer till exempel. Igår gjorde vi en sån där impulsiv grej. Vi skulle bara ta en lien sväng men den tog 8 timmar! Då åt vi räkmacka utanför en maxi i bilen istället för att åka hem och laga mat. Jag gillar det där spontana. Det där lite crazy.

Men idag är det jobbigt. Peter städar och jag känner att han tycker att jag är en latmask. Att jag inte GÖR sånt som jag borde göra. Grejen är att jag har svårt för att sätta igång med saker när han är hemma. Vilket innebär att han tror att jag aldrig gör nåt eftersom han inte ser när jag gör det.

Det handlar om min paranojja. Den finns med mig överallt. Det där att jag tror andra betraktar mig och tycker och tänker saker om mig. Den finns här hemma, men den finns även på jobbet och hos Gabriella när jag hjälper henne att städa. Jag får för mig att personalen står i fönstret och kollar på hur jag gör med hennes mattor när jag hänger ut dom. Jag klarar inte en del arbetsuppgifter på jobbet när andra är där, ofta är det därför jag jobbar över på kvällen – för att jag jobbar bättre när ingen annan är där.

Jag funderar… Jag tror att jag är mer rädd för kritik än sugen på beröm för att jag gjort nåt bra. Klart att jag vill få bekräftelse också. Höra att jag är bra på saker. Men inte innan jag gör dom. Och inte under tiden heller. Då blir det krav istället. Då blir det den där känslan att jag är rädd. Jag är så rädd och jag tror att ingen tycker om mig. Människor smyger och tittar kritiskt, viskar och skrattar bakom ryggen. Jag är helt övertygad om att det är så.

Ibland önskar jag att jag bodde helt själv. Jag tror att jag skulle klara mer då. Jag skulle ha en annan frihet. Tänk att få dammsuga mitt i natten, eller sätta igång att tvätta fönster utan att behöva tänka att han kanske tycker att det inte blir tillräckligt bra.

Det är mycket jag inte kan. Men kanske jag skulle klara att fråga om hjälp. Tänk om jag faktiskt skulle klara att ringa en granne jag känner som säkert skulle komma och hjälpa mig. Och vi bor så himla bra för ingen behöver se vad jag gör i trädgården.

Jag minns en gång för många år sen som jag skulle måla på verandan, men fick syn på en båt långt ute på sjön och var helt övertygad om att dom såg hur jag gjorde och jag var så rädd över att de skulle titta och tycka en massa saker så jag gick in och fortsatte måla på natten istället med stor lampa så jag såg. Peter var förstås inte hemma då. För då hade jag aldrig gjort det överhuvudtaget.

Mitt i allt håller jag på att träna på att föreläsa. Jag brukar hålla i handledningar och så där på jobbet och nu fick jag för mig att jag skulle filma mig själv när jag pratar för att kunna utvärdera hur jag pratar. Det är inget kritiskt i det alls. Inte på det sätt jag skriver här ovanför utan bara positiv träning. Jag tycker att det är jätteroligt och det blir bättre hela tiden. Man blir varse hur många “eh” och “öh” man säger och en sak som jag upptäckt är att jag harklar mig väldigt mycket.

Men den träningen kan jag inte heller göra när Peter är hemma. Så vad ska jag hinna när han inte är hemma? Hur ska jag prioritera de stunderna jag är själv?

Och där kommer min panik. Min brist på organsiationsförmåga eftersom jag skyndar att städa halva huset och skiter i dammen i hörnen och så vill jag diska och det blir halvgjort och tvätten blir inte av eftersom jag inte hinner och. Men en gång för nåt år sen eller två gav jag upp övervåningen så den är hans ansvar. Och man kan tycka vad man vill om min organisationsförmåga, om min eventuella ADHD, mina paranojjor, min skräck och panik…. De ställen som är stökigast är på övervåningen. Där ärä hans ansvarsområde och nuför tiden skiter jag i det. Men han har inga dåliga känslor om det. Han känner ingen panik och mår inget dåligt, han känner sig inte betraktad. Han gör på sitt vis och jag håller käft för jag vill inte argumentera eftersom han alltid vinner.

Men nu gick solen i moln och det blåser och är kallt. Så jag behöver inte greja i nån trädgård. Jag tror att jag klarar att sortera lite i kökssoffan. Kanske se om det finns några viktiga räkningar. Kanske hitta hålslagaren så jag kan sätta in lite som är färdigt i min pärm. Kanske må lite bra en liten stund. Känna att det finns nåt jag kan. Och som jag faktiskt klarar…

Kram!

Gabriella och Drakar och demoner

Hello!

Nu är jag här igen 🙂

I går var vi hem till Gabriella och spelade rollspel från Drakar och Demoner. Herregud, inga fel på föreställningsförmågan då inte! Det är ju värre i sociala situationer i verkligheten, men i spelets värld där man ser det utifrån en roll istället så fungerar det hur bra som helst. Jag drar lite paralleller när det gäller seriesamtal. Hur människor flyttas ner på ett papper och man ser sig själv i ett utifrånperspektiv.

När Gabriella var liten (innan jag visste nåt om seriesamtal överhuvudtaget) så använde jag hennes barbiedockor för att förtydliga saker som skulle hända eller saker som hade hänt. Jag gav dockorna identiteter från människor i verkligheten. Talade om att Kent var pappa och någon specifik barbiedocka var nån annan. Någon föreställde morfar och mormor och kanske nån som stod för att vara ett barn i lekparken osv. Dockorna kunde byta karaktär från tillfälle till tillfälle (snacka om flexibilitet!). Jag tror att möjligheten handlade om att hon såg sitt eget behov av att förstå också. Att det lockade till intresse.

En annan sak som slog mig var att hon är så jäkla duktig på matte. I rollspel handlar det mycket om att räkna ihop summor på tärningar och att göra ett visst antal handlingar, man behöver kunna se turtagning och räkna ut skador och hitta förtrollingar samt vara väldigt kreativ, lösa gåtor. Och då är hon så otroligt duktig. Jag gav upp mitt räknande till slut och lät henne räkna ut allt. No problems! Peter var spelledare och ledde oss in i äventyret med inlevelse som smittade av sig. Det är han jätteduktig på.

Det var längesen vi spelade rollspel sist men eftersom det gick så bra så blir det nog nåt att komma igång med igen. Och tradition och oskrivna regler är ju att man även äter pizza och en del snacks under tiden. Då kan man hålla på i många timmar. Till slut blir mamman med trolig ADHD lite trött……….

I övrigt mår jag ganska bra psykiskt faktiskt (en liten stund av livet…). På nåt sätt har Coronaskräcken lagt sig som en hinna över att vara tvungen att prestera eller träffa människor överhuvudtaget. Gården och huset får se ut som det gör utan att jag blir galen över att jag är en dålig människa. Alla älskade vänner som jag ju egentligen vill träffa och allt ansvar och oro inför sommaren kan man ju inte göra så mycket åt… och på nåt sätt så gör det även att jag blir lugnare.

Jag har vänner. De finns därute. Och vi väntar på varandra. Men man måste inte träffa dom. Det ger mig en slags frid på nåt konstigt sätt.

Sen lever jag med en slags skräck samtidigt. För själva sjukdomen. Det finns människor i närheten av mitt jobb som blivit sjuka och på Peters jobb också.

Ja… ha det nu bra. Kram!

By the way förresten så har inte chefen från gruppboendet hört av sig nåt i veckan ang vikarien jag tog upp i mailet med henne. Jag vet inte varför.

Ny söndag

Funderar skarpt på att skapa en ny blogg som får heta “Marielles söndagsblogg”. Då kanske ni läsare vet att ni kan förvänta er att jag skriver just på söndagar och så kanske jag inte blir bortglömd. Men å andra sidan blir jag kanske begränsad istället och om jag skulle vilja skriva oftare så blir det knepigt och ifall jag glömmer en söndag eller inte hinner så kanske det blir ett krav.

Äh. Söndagar verkar vara den dag jag hinner med och känner inspiration. Ska fundera lite mer på det där. Jag har ju en liten devis när det gäller bloggande och skrivande på sociala medier öht, att tankar är färskvara. Det innebär att det jag skriver om åsikter och känslor kanske är helt annorlunda om nån vecka eller kanske till och med nästa dag. Därför är det bra uppbyggt att man ser det senaste först när man går in på bloggar och facebook.

Så vad har då hänt denna vecka… Ja jag jobbar på i min halvtid och trivs ganska bra faktiskt. I veckan pajjade dock min jobbdator och man blir fruktansvärt begränsad. Jag som har kunnat dokumentera, administrera och läsa internmail vartifrån som helst, kan nu bara använda mitt e-leg och behöver då ha en stationär dator för att det ska funka. Innebär att jag måste vara på jobbet för att jobba och inte kan jobba hemifrån 😦 Surt!

Ska lämna in den på tisdag för att få den uppgraderad i alla fall så får vi hoppas det gör det hela bättre.

Förra helgen hade G och jag samtal om personal på hennes boende som inte funkar. Efter bearbetning och sorterande kom vi faktiskt fram till att det handlar om EN vikarie som hon inte vill ska hjälpa henne att duscha och kamma håret, dvs kroppsnära arbete som tar en stund. Det borde man väl som LSS-användare kunna begära? Det handlar alltså till syvende och sist enbart om en speciell personal som dessutom är vikarie och det handlar om endast två saker.

Jag har ju fått nobben över den önskan förut i ett mail, men nu skrev jag ett nytt igen till chefen. Hoppas det kan bli bättre nu. Jag ställde även fråga om brevlåda för synpunkter som funnits på boendet förr. Vet inte om den finns kvar eftersom den satt i entrén till gemensamhetsdelen och den vägen går inte nån in längre pga Corona. Men jag tänker att om de vill ha synpunkter så borde de ju kunna vara flexibla och läsa det med respekt.

Tyvärr visade det sig att chefen är ledig denna vecka och kommer åter i morrn så hon har inte läst det än. Då satte min paranoijja in förstås. Rädd att det blir för stor grej av det hela. Rädd att jag gör nån illa (vikarien). Rädd för samarbetsproblem med personalen. Rädd för allt möjligt.

Jag är en stark mamma som kan visa min vilja för att mitt barn ska ha det bra. Jag är driftig och ringer dit jag behöver ringa och strider för mina barn. Alltid.

Men innerst inne är jag en rädd liten skit. Det vet dom förstås inte. Dom som sitter på höga hästar; chefer, handläggare, politiker… dom vet förstås inte att det sitter en rädd mamma bakom dessa strider. För dom är jag nog tyvärr mest besvärlig.

Början på veckan var Peter och jag ute och åkte med jeepen. Så härligt att komma ut lite. Att se den svenska naturen och att erövra små skogsvägar. Den där spänningen och lusten som jag känner när man tar sig fram med hästkrafter i en nästan oländig terräng. Uppför traktorvägar där man inte vet säkert om man tar sig fram. Ofast finns det ju nån liten vändplats till sist men ibland ligger träd över vägen som gör det lite svårare.

Jag startade en speciell äventyrsblogg där det var meningen att vi skulle skriva bägge två och lägga ut inlägg och bilder både om Peters segelbåtsliv och om våra jeepturer i naturen. Det blev några inlägg som jag skrev. Nu är det Peters tur att skriva om lite segelbåtsförberedelser. Men det blir ju inte förstås. Fast han ju var med på idén först. 😦

Igår var jag med min förening och grillade. Jag tyckte först att det kändes jobbigt att ta sig dit. Har haft lite ångestproblem när det gällde att handla och visste inte om jag skulle klara att gå in och köpa korv och bröd m.m. Skickade ett mail till dom andra om det och att jag kanske skulle bli sen, men det gick. Jag åkte in och handlade på en liten affär och sen åkte jag till dom andra. Och det var så härligt att ses igen. Fick så mycket go energi efteråt.

Gabriella har ofta problem med sin telefon eftersom hennes wifi krånglar så Peter har försökt hjälpa henne, men han är inte så jättebra på det där heller och har inte möjlighet att åka dit titt som tätt för att fixa med det där, så det är lite jobbigt faktiskt. Så många gånger man tänker att det borde ingå som en slags fortbildning för personal som börjar på boenden att lära sig kring smartphones och liknande så de kan hjälpa till istället.

Peter har fått dille på att laga fina middagar på helgerna åt honom och mig och igår hann jag inte diska efteråt eftersom vi skulle se nån film, så nu svämmar bänkarna över här med disk. Ska även dammsuga lite. Vardagsgrejer som känns möjliga.

Ångest finns och knackar på. Har även lite förkylningskänslor men vet inte om det handlar om nån form av allergi istället. En dag i taget. Djupa antetag. Life goes on… Det liv jag lever.

Kram på er! Glöm inte bort mig… nästa inlägg kanske kommer nästa söndag eller nåt 🙂 Titta in då!

Söndagsbloggen

Ja jag kanske borde byta namn 🙂

Påsk. Gabriella är här. Hon hade velat vara här tills i morrn egentligen men jag sa nej och att vi kanske skulle ta oss en jeeptur i morrn. Det gick bra. Samtidigt har jag ju samvetskval eftersom hon verkar må bättre här hos oss än hemma hos sig. Det gör ont i mammahjärtat.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på. Vi skämmer inte bort henne så det är inte vad det handlar om. Kanske handlar det om bemötande och stress. Vi gör absolut “fails” ibland. Och det blir ilska här också, men det är ilska som hon inte mår så dåligt av. Hon vet att vi inte tar illa upp. Vi går inte ut genom att smälla i dörrar eller se sura ut. Ja du läste rätt! Det finns alltså personal som tar illa upp när hon säger ifrån och som går ut med att smälla i dörrar eller se sura ut.

Varje gång som det blir ett “fail” för mig så tänker jag: “Det där blev inte bra. Hur ska jag göra nästa gång?” Jag tror inte personalen tänker så. Fast är det några som borde tänka så, så är det ju dom! De borde se varje dag som en ny lärdom. Varje dag innebär nånting som man kan ta till sig, analysera och ta med sig till nästa gång de träffar henne. Och varje personal är inte en egen ö! De behöver prata med varann och komma överens om saker och ting, men det verkar vara svårt. En del klarar det. De som har svårast är naturligtvis vikarier eller nyanställda.

Ni vet mitt förra inlägg om en skrämd häst. Det går inte att ändra på deras arbetssätt. Det är bestämt att personalen ska “ha hand om” dem speciella dagar. Det innebär alltså att Personal A kanske är en som hon tycker om och kan bemöta henne på ett bra sätt, Personal B kan vara en personal som inte klarar att anpassa sig till det bemötande hon behöver. Om det då är Personal B som “har hand om” Gabriella en speciell dag och då ska duscha henne, så vill ju Gabriella att Personal A (som ju alltså ändå är där på plats samtidigt också) ska göra det istället, men då säger de nej. Eftersom deras arbetssätt är bestämt på detta sätt.

Jag kan ju i och för sig förstå att kanske ingen av de som bor där vill ha hjälp av Personal B… och då blir det ju lite knivigt. Men då är det väl verkligen dags att analysera! Vad är det som Personal B gör som inte fungerar?

För närvarande är det inte så bra just nu här hos oss heller. Vi bor ute på landet, ni vet… lugn och ro. Men nu i Coronatider så är tyvärr sommarstugegästerna här oftare. De tycker också om att vara på landet… Och de som bor närmast oss har väl tråkigt eller nåt för nu håller de på att riva sin veranda och ska bygga nåt annat nytt där istället.

Det hamras och spikas och pratas och diskuteras och spelas musik…. Som sagt lugn och ro på landet… :-O Men man måste ändå tänka att inne i stan på vår och sommar är det ännu mera ljud. Tänk även sommarstugeområden där stugorna ligger tätt och alla ska hamra och spika och klippa gräset…

Här i området har vi två sommarstugor. Den ena ligger granne med oss och den andra en bra bit från oss. Sen bor det lite fasta boende här också och de är det lite längre till. Så vi ska verkligen inte klaga. Men någon i vår familj kan faktiskt inte göra såna jämförelser utan blir arg för varje litet tillfälle som det blir jobbigt rent perceptuellt.

Jaja, idag är det söndag och hemresedag för fröken G. Jag har aldrig tänkt att vi åker nåt speciellt klockslag utan vi åker när vi blir klara helt enkelt. Efter att vi ätit mat så packar hon och sen åker vi. Men idag började Gabriella och hennes far diskutera klockslag och det visade sig att bägge två hade nånslags tanke om att vi brukar åka vid 18-tiden. Jag står som ett frågetecken eftersom jag aldrig tänkt i de banorna alls. För mig är det slumpen som avgör om vi kommer iväg vid den tiden eller nån annan tid.

Peter är alltid mån om att jag ska komma hem så tidigt som möjligt. Att det inte ska bli för sent. För han antar att det är positivt för mig att komma hem. Detsamma gäller från jobbet. Men …. jag kommer hellre hem sent för att slippa stressa istället för att behöva stressa för att inte komma hem för sent. Och jag åker hellre iväg sent till jobbet för att slippa stressa här hemma för att komma iväg. Eller när jag ska till Gabriella så åker jag hellre dit sent för att slippa stressa än att stressa för att komma dit och sen komma hem när det inte är så sent.

Hängde ni med? 😀

Alltså… jag tycker inte illa om nånting egentligen. Men jag tycker inte om att stressa. Så därför får saker hellre ta tid än att skynda mig för att komma till nästa aktivitet.

Nu i veckan ändrade jag mina arbetstider två dagar i veckan. Till att på tisdagar istället jobba 12-16.45 (de där 45 minutrarna är lunchberäknat) och på fredagar jobba 10-15.45. Den sista timmen beror på att jag jobbar en timme för lite på torsdagarna… eftersom jag inte vill börja kl 8 utan hellre kl 9.

Detta innebär alltså att jag hellre kommer iväg lite senare till jobbet och slutar senare på jobbet och kommer hem senare från jobbet. Tvärtemot många andra som vill komma hem så tidigt som möjligt från jobbet om dagarna.

För mig är det snarare så att det spelar ingen roll när jag kommer hem för det har gått åt så mycket energi så jag orkar ingenting oavsett vilket klockslag jag kommer hem.

Och då tänker du… “jamen om det går åt så mycket energi borde hon kanske inte jobba alls!” Felfelfel. Det har inget med jobbet att göra. Det gäller allt jag gör. Och jag kan ju inte sluta göra saker. Jag måste ju leva liksom.

Nu ska jag gå in och duscha i alla fall. Ha en fortsatt bra påsk!

Kram!

Ett inlägg om att utgå från en rädd häst!

Det har visst blivit en söndagsblogg det här!

Hur mår Marielle Johnsson? Jotack det är ganska bra faktiskt. Jag pendlar lite upp i varv ibland men har ändå nånslags känsla att det kan vara okej. Ibland får jag ångestattacker och hjärtklappning igen. Det är ändå inte oroande ofta. Ibland undrar jag om det är nån kärringvärme istället.

Apråpå hjärtklappningen så skulle jag ju få 24-timmars EKG men kollade häromdagen i min journal och det verkar som att läkaren aldrig skickade iväg nån beställning på det där. Bortglömd alltså. Så jädrans irriterande! Så jag ska ringa nånstans på måndag och kolla upp det där.

Jag känner mig ganska bestämd över hur jag vill prioritera mitt liv. Såklart saknar jag vänner som jag har. De jag lärt känna genom föreningen står mig ganska nära så det ligger en längtan efter att få se på riktigt. Vi har ju “träffats” digitalt ibland, men det är ju inte samma sak. Planer finns ibland att träffas och grilla ute på olika ställen. Jag är dock ingen fan av att stå ute i kyla så nu hoppas jag på bättre värme.

Samtidigt är våren en svår tid för mig. Den ger extra krav. Ungefär som december. Folk är duktiga och planterar och krattar och eldar skräp. Man träffas och skrattar och har ENERGI.

Jag har ingen energi. Det gör mig ledsen. Annorlunda. När solen skiner in genom mina skitiga fönster springer jag hellre och gömmer mig än tvättar dom. Då funderar jag över vad jag gör för nytta egentligen. Varför knallar jag omkring i detta liv?

Igår städade jag hos Gabriella igen. Det är irriterande när det går åt två dagar i veckan till henne. Inte till att umgås utan till att hjälpa. Och inuti mig känner jag alltid att det inte är henne jag hjälper och skämmer bort utan faktiskt personalen. För det är ju deras jobb jag gör…

Jag förstår att dom inte har det lätt. Att verksamheten och omsorgen ska räcka till för alla. Jag tänker att det är lättare för mig som förälder att kontakta chef och tala om vilka rättigheter Gabriella har än att som personal stå upp och säga “Vi måste ha mer resurser för att klara vårt uppdrag!” Tyvärr blir det istället personalen som får lösa bekymren med befintlig personal och dålig kunskap. Då retar sig personalen på att jag tagit kontakt med deras chef.

Jag skrev ett långt och genomtänkt mail till chefen på boendet häromdagen. Lite filosferande kring behov och anpassningar. Personalens bemötande. Att man som ny personal inte kan klampa på och tro att de ska umgås mer med henne för att hon ska lära känna dom. Nej man får hålla sig i periferin tills hon är mogen att ta dem till sig. Oerhört provocerande. Allt ska vara rättvist fördelat i personalgruppen. Lite jantelagen – ingen ska vara bättre än nån annan och min dotter ska MINSANN ta emot hjälp av vem som helst.

Jag tänker mig henne som en otämjd häst. Man behöver hålla sig på sin kant tills hon självmant accepterar människor. Tills det är okej och hon kommer fram självmant. Hon behöver få betrakta på avstånd först. Om man gör nåt påtvingat från början så blir det lätt misslyckat, man vinner inget förtroende genom att tvinga sig på nån. Det kan snarare föda ilska och frustration.

OCH MAN BEHÖVER LÅTA BLI ATT BABBLA!

Nej jag vet att det är svårt och att vi människor har nånslags intiutiv känsla över att man är trevlig när man pratar mycket kallprat. Nya människor som man inte träffat förut vill man lära känna genom att prata mycket. Men det går inte med min dotter.

Önskescenariot är att man som ny istället kommer in och bara gör nåt litet, ser lagom vänlig ut (inga yviga gester och ingen hög röst, helst inget skratt) och så kan man lugnt gå ut igen. Första gången tillsammans med en ordinarie personal bara för att presentera sig. Eller allra helst att den ordinarie personalen presenterar den nya: “Det här är XXX som ska jobba extra här ibland”. Sen behöver man inte göra eller säga nånting annat alls. Skippa lärakännababblet!

Det här är så svårt. Jag förstår verkligen det. Men det är så himla viktigt!

Och alla nya, alla vikarier osv skulle behöva ha information om att det är så här de ska göra. Om de har nån idé om att det borde vara på nåt annat sätt så borde chef och ordinarie personal vara så trygga i sig själva att dom kan säga “Men nu är det så här att här jobbar vi så här”. Punkt.

Den här veckan har det blivit många krockar. En vikarie och en ny personal som blivit totalt utdömda av min dotter. Utbrott och tjurighet är resultatet. Och då ska man ju inte gå på eller babbla mer eller förklara varför man gjort si eller så. Man ska BARA GÅ UT! Lungt utan surheter eller smällande i dörrar eller småkommentarer.

Det är så oproffessionellt om man tar det personligt och blir sur på Gabriella. Men det är tyvärr alltför ofta personalens reaktioner. Istället för att förstå att hennes reaktioner faktiskt är just reaktioner på att dom gått på för hårt. Då kan man inte gå på ännu hårdare.

Jag kan skriva om det här i evighet. Jag står på hennes sida alltid. Men jag vet av egen erfarenhet att det är svårt. Jag gör bort mig då och då. Det är okej att personal klantar sig men vi behöver alla runtomkring henne göra nån utvärdering efteråt om varför det blivit fel och sen behöver man ändra sig utifrån det.

För nån vecka sen åkte jag på “däng” rejält på vårdcentralen. Men sen är det ju utvärdering som gäller. Funderingar på Varför det blev fel och om jag borde gjort på nåt annat sätt eller om det var oundvikligt i den situationen. Kanske det var det enda möjliga just då och att det gäller att bara låta det vara.

Som mamma har man lätt nerverna utanpå kroppen. Man vill inte att hon utbrottar och speciellt inte på allmän plats (typ vårdcentral) och inte att hon utbrottar gentemot andra människor. Ett utbrott är inte roligt hemma när man är själv med henne heller men det är ändå det som är absolut mildast. Om man jämför med de andra två exemplen så är det det mest okej.

Nu mitt i mitt skrivande vid köksbordet kommer min man och ska äta lunch. Jahapp. Vi ses en annan dag!

Kram!

Every sunday has a morning

För några veckor sedan var jag sjuk. Hjärtat bar sig konstigt åt och jag funderade på om det var nåt fysiskt fel. Var även väldigt trött och sov så inåt norden. Kände att nåt inte var som vanligt.

Prover visade att jag hade för lågt Folsyra så jag fick Folat och så sänkte jag min quetiapin som jag höjt i januari. EKG visade normalt, men jag ska få gå med 24-timmars EKG. Har inte fått nån kallelse om det än så vi får se när det blir… I julas hade jag alldeles svullna vader och ont under fotsulorna.

Nu är allt bättre och jag tror trots allt att det hade med nånslags utmattning att göra.

Ett hjärta som bär sig konstigt åt gör en lite rädd faktiskt. Så jag funderade en del och tog ett beslut. Människor sa till mig att jag borde sluta jobba och istället söka hel sjukersättning. Alla ville mig så väl och jag funderade över om det kanske skulle vara rätt. Jag skulle ha mer tid att ha ordning i mitt hem och kanske kunna ha en vettig trädgård. Men det gjorde ont att tänka tanken. Peter sa till mig att jag inte skulle må bra av att sluta jobba och att jag troligen inte skulle ägna mig åt det där ändå. Provocerande, men jag tror att han har rätt.

Så jag valde… Autism eller psykiska svårigheter… Vilket är egentligen det jag tycker är mest intressant? Jag tog ett beslut. Rannsakade mig själv. Och valde Autism. Jag valde mitt jobb.

Men det är svårt. Jag tycker om föreningen jag är med i, jag tycker att det är viktigt att jobba för förändringar i samhället. Bättre psykiatrivård, förändra det stigma som finns kring psykiska sjukdomar. Och jag tycker så mycket om de vänner som jag lärt känna via föreningen. Konferenser, jag älskar egentligen att åka bort, sova på hotell, träffa människor som är som jag eller som vill lära sig mer eller strida för förbättringar. Lyssna på sånt som är tilltalande för mig. Men jag kan ju inte det ändå nu. Dels pga Corona men också för att jag blir sjuk efter en resa. Alltid.

Det där sista har jag en plan för. Att vara ledig både före och efter. Det borde gå tycker jag. Jag ska göra ett litet test med att åka till min käre son och hans tjej som bor många mil från oss, en helg så småningom. Det kommer ju att funka såklart. Om inte Corona säger att vi inte får resa alls. Jag tänker att det går att resa säkert. Vi får se.

Det där att välja bort föreningen är som sagt svårt. Jag kan fortsätta att sitta i styrelsen om nån annan tar den samordnande rollen. Om andra tar sig an de mail som invaderar min mail-låda! Jag vet att vi skulle kunna fortsätta att bara ha den samtalsgrupp som är igång just nu men det känns inte riktigt rätt :-O

I förrgår när jag stod och diskade så började jag fundera över att allt kanske handlar om att jag tycker att vår förening har blivit tråkig! Att jag vill så mycket mer. Eller jag vill att föreningen ska göra mycket mer och eftersom allt ramlar ner i min mail-låda så känner jag nånslags ansvar som jag egentligen vet att jag inte borde känna.

Men vår enda räddning är väl att få in nytt blod i styrelsen om vi ska kunna fortsätta att vara en förening att räkna med för andra än för de som är med i den befintliga samtalsgruppen. Och tyvärr orkar jag inte varken engagera mig i att söka reda på nya människor till styrelsen eller ha kontakt med människor som ringer eller mailar om kontakt. Den samtalsgrupp som finns har såklart också stora begränsningar just nu (som allt annat i samhället pga Corona). Att träffas i vintern och grilla tillsammans är väl såklart kul eftersom man verkligen vill träffa dom där människorna som ger mig så mycket. Och så har vi våra digitala träffar. Som aldrig blir helt lik våra vanliga samtalsträffar. Sist funkade inte min mickrofon. Så jag satt och lyssnade och skrev i chatten men det är ju inte samma sak. Borde försöka fixa det där tills nu på tisdag men energin finns inte riktigt till såna saker heller.

Nu har vi bett riksförbundet om hjälp. Men om man inte riktigt vet vad dom kan hjälpa oss med eller vad vi vill ha hjälp med och hur så är det inte lätt att tacka ja när dom säger att dom har tankar kring vad som kan göras… Så då tänker jag att nej jag fortsätter med det här.

Vad är det man säger… “Den som lever får se.”

I onsdags var jag med Gabriella till vårdcentralen för att spola öronen. Det var flera saker som inte gick bra. En stressad sköterska, ett väldigt trångt undersökningsrum och en hiss som inte funkade, “fel” bil…. Och så skulle sköterskan sätta på henne ett plastförkläde och såg inte vad hon gjorde riktigt så det hamnade i Gabriellas mun…… Och då blev utbrottet ett faktum. I ett väldigt litet undersökningsrum där rullstolen råkade stå ivägen vid dörren så hon kunde inte rusa ut och jag råkade stå i vägen……… Både G och jag har varit noga med att säga att det inte var ett raseriutbrott egentligen utan det som hände var panik. En panikattack som gick överstyr. Jag låter bli att berätta exakt vad som hände, men jag stod i vägen. 32års stark kvinna med 110 kg i vikt.

Jag försöker säga till mig själv att jag aldrig blir rädd och att jag alltid älskar henne. Att jag alltid har förståelse för hur det blev. När vi åkte därifrån (för vi fick avbryta alltihopa) försökte jag göra nånslags utvärdering i huvudet. Varför blev det som det blev och hur borde jag ha gjort? Jag brukar säga att om hon får utbrott så ska man gå därifrån och låta henne utbrotta färdigt. Att det är bättre att hon kastar saker omkring sig än att det råkar vara någon människa ivägen som får sakerna på sig. Det var förstås det som var felet. Jag borde ha backat och tittat åt ett annat håll. Jag borde ha väntat ut.

Men innebär alltid lågaffektivt bemötande att låta personen kasta grejer omkring sig, att backa och att inte själv ha yviga känsloyttringar? Ja det sistnämnda är för mig självklart. Att inte skrika och att inte ta tag i henne mitt i utbrottet. Men… den här gången blev min raska tanke att stå i vägen för att hon inte skulle kasta grejer i det lilla rummet, saker från ett undersökningsrum kan vara vassa och små och gå sönder… jag vet inte vad som varit bäst faktiskt. Att få sköterskan därifrån snabbt var ändå nåt som funkade faktiskt. Hon gick och bokade om tiden och det var väl ett samförstånd mellan henne och mig som fungerade. Hon gick därifrån i rätt sekund. Och hon bad Gabriella om ursäkt. Hon ska ha en stor eloge för det faktiskt.

Så det som hände var ingens fel faktiskt. Men det blev inte bra.

Gabriella och jag lugnade ner oss med en hamburgare och en glass efteråt. Vi pratade inte så mycket. Jag vet att det lätt kan bli ännu mera fel då och att bemöta med ett lugn är det enda som funkar efteråt. Två dagar efteråt ringde jag vårdcentralen och pratade med en sköterska om situationen och vi bestämde hur vi ska göra med nästa tid hon fått. En annan sköterska, ett större undersökningsrum och ännu en annan sköterska som ska finnas “stand bye” ifall det behövs.

Så det kan bli….

Den där kärleken. Ja den finns ju alltid. Men varje sånt här tillfälle gör mig väldigt trött.

I går var jag hos G och städade. Vi åt pizza tillsammans. Allt gick bra. Helgen innan detta så var hon här och vi var själva. Allt gick jättebra. Man får leva på dom stunderna. Dom stunderna då allt flyter. Då vi har ett samspel och en glädje tillsammans.

Nu ska jag ta hand om mitt eget hem. Det där som jag aldrig har varken tid eller energi till. Ha en bra dag ni som läser.

Kram och ta hand om er!

Meningslös mening

“Nej det visste jag inte om. Det är ingen som sagt till mig. Jag har nyss kommit så det är ingen som hunnit sagt det till mig, så det hade jag ingen aning om. Det visste jag inte alls. Det har jag inte hört, så det blev ju lite tokigt eftersom jag inte visste om det….”

En mening som blir helt meningslös…. Eller rättare sagt flera och alldeles för många meningar och ord. Istället för att säga “Oj då, hur tycker du vi ska göra nu då?” Man behöver inte tala om att ingen har sagt det till vederbörande hundra gånger. Det räcker ju med att fokusera på lösningen.

En enda sak: Respekt!

Jag har inte skrivit så mycket om Gabriella senaste tiden. Det händer ju ständigt saker. Hon ringer och är ledsen eller ilsken över nåt. Det är svåra tider att bo på ett gruppboende. Att vara utelämnad till personal som är stressade. Ständigt är någon sjuk och någon vikarie sätts in som inte vet eller kan saker. Ordinarie personal har ju på sin lott att vidarebefordra viktiga saker till nya tillfälliga människor som kommer dit och kan en massa praktiska saker, men inget om bemötandet. Det blir brister och utbrotten från min tjej blir stora. Och egentligen är det inte utbrotten som är problemet utan att hon lider.

En dag kom t.ex. en vikarie som varit där mycket men tydligen inte fått viktiga instruktioner om bemötande. G tycker inte om henne och man kan undra varför eftersom det är en trevlig kvinna när hon och jag pratar. Men det hjälper inte. Att ha trevliga samtal är inget som gagnar Gabriella utan snarare tvärtom. “Prata så lite kallprat som möjligt!” är mitt ständiga råd och många tittar på mig som frågetecken. Ja jag kan förstå att det låter konstigt. Vill jag som mamma att de inte ska vara trevliga? Nej, det är klart att jag vill att dom har en vänlig röst och en vänlig inställning! Men prat kan så lätt bli meningslöst för en människa som G när det handlar om saker som är helt oviktiga. Eftersom G har svårt att göra flera saker samtidigt så stannar hon upp och lyssnar och då är frågan…. hur länge ska man stå och lyssna när man har massor av saker att göra och dessutom saker man behöver hjälp med?!

Sen har hon ju perceptionssvårigheter. Det innebär att för mycket oviktiga ljud helt enkelt blir som ett långt irriterande ljud… som fräter i sinnet faktiskt. Det blir som ett långvarigt otäckt surr i huvudet. Kanske som en bisvärm eller nåt. Jag vet ju inte av erfarenhet utan pga kunskap. Teori och praktik i ett nära samarbete. Att förstå varför är något man måste kunna rent teoretiskt faktiskt.

Kommunikation. Något så otroligt viktigt i livet. Men det betyder inte “prat”. Kommunikation handlar om att förmedla. Vi runtomkring G behöver förmedla saker till henne och hon behöver kunna förmedla saker till oss. Om man då har svårt för att höra för mycket så behöver vi hitta andra alternativ. Och det finns sådana! Och hur man använder teorin på precis just henne, på precis just den individ man har med att göra, är något man behöver veta av erfarenhet och lyhördhet.

För att återgå till vad som hände när denna vikarierande personal kom in och började babbla, så fick aldrig G luft att få säga vad hon tyckte. Det var en lång ström av ord utan uppehåll från personalen. Misshandel. Ja det låter som ett hårt ord. Men det är en hård situation. En mycket svår situation. Ett lidande! Till slut är det ett så stort lidande att G skriker. Det är jobbigt för personalen att en brukare skriker. Det är ett perceptuellt lidande för personalen som inte har en aning om varför hon skriker.

Handlingsplan. Ja det finns faktiskt en väl utarbetad handlingsplan. Som fungerar. När G skriker så ska man backa. Om hon dessutom skriker “Gå ut!” så ska man faktiskt gå ut. Även om hon skriker “Din jävla kokosnöt!” som var det som hände då med denna vikarierande personal. Som är så jäkla oinsatt i situationen att hon tänker att G är ouppfostrad och personalen därmed tar ett steg framåt istället och säger… “Du säger inte så till mig!” Hon säger det skarpt och högt. Så många fel på samma gång! För om man som G tolkar det som sägs bokstavligt så blir det vääldigt konstigt. För hon har ju nyss sagt Din jävla kokosnöt… och så kommer denna personal med informationen att hon inte säger så. Lyssna på meningen, vad är det egentligen som förmedlas? Och dessutom med en skarp röst som gör ont rent perceptuellt.

Handlingsplan. Tillsammans med mig som förälder har boendet arbetat fram en handlingsplan. Man ska helt enkelt vara tyst när G skriker saker och så ska man gå ut så G får utbrotta färdigt. Om G kastar saker så ska man låta henne göra det. Faktiskt. Huvudsaken är att hon inte kastar saker på någon annan och då bör man befinna sig någonannanstans. Man går ut genom dörren och befinner sig i närheten. Man har telefonen i fickan och när hon utbrottat färdigt så ringer hon. Ett kontrakt som gjorts upp med henne i en lugn stund. Så enkelt och så viktigt. Och faktiskt så klarar den ordinarie personalen oftast av det. Sen kan dom missa det där med att ha telefonen tillgänglig och det är ju inte alls bra, men de vet hur de ska tackla situationen i alla fall. Och det är en stor brist i verksamheten att inte vikarien vet det. Om då vikarien hade haft kunskap så hade hon förstått situationen. Men så är det ju ofta inte. Då är det ännu viktigare att handlingsplanen faktiskt förmedlas till vikarierna också.

Och i stunden är det inte viktigt att dom har kunskapen om varför det blir tokigt. Just i denna stund är huvudsaken att dom vet hur de ska göra. Dvs babbla inte! Gå ut om hon börjar utbrotta! Säg inte emot och gå inte framåt!

Så långt detta blev. Något som faktiskt handlat om en enda sak: Respekt!

Ha en fin dag! Nu ska jag lösa bekymret om att G är här på visit men har fått mens och inte har tillräckligt med bindor…

Kram!