Ångest och överaktivitet i hjärnan

Jag mår så himla dåligt igen. Jag är så ledsen. Det verkade ju funka med att höja dosen på quetiapinet. Men den här helgen har varit jättejobbig. Ångest och nån slags överaktivitet i hjärnan. Samtidigt känner jag att jag måste fungera på nåt sätt.

Igår sa jag att jag skulle städa och våttorka golvet i lilla hallen. Det är så lite, bara att ställa ut skorna och mattorna. Hur enkelt som helst, men det gick inte.Sen lagade Peter mat och efteråt tog jag tvätt och disk och det var inga problem, sen såg vi på en serie på datorn.

Det extra quetiapinet har jag tagit vid sänggåendet förut men samtidigt så känns det fel att vara så drogad när jag går upp så igår tänkte jag att jag skulle ta det tidigare, men det gjorde snarare allt värre istället för när jag skulle sova var hjärnan som en babblande överkokt potatis och jag var så yr så jag höll på att ramla ihop när jag skulle göra mig i ordning.

Eftersom jag fungerar ibland och låter helt okej så förstår nog ingen (=Peter) hur jäkla dåligt jag mår egentligen. Det knäppa är även att jag längtar så efter att jobba. Jag springer redan omkring där och jag hakar upp hjärncellerna med allt jag ska göra. Det är så svårt att förklara.

Att inte baka bullar

Ibland funderar man lite. Över orken. Över att en halv dag på jobbet gör mig totalt slut. Ja jag vet att det blivit lite mer nu i och med att vi bytt lokaler igen på jobbet. Men jag tycker ju om det. Jag tycker om att hålla i trådar. Jag tycker om när det händer saker, att få vara kreativ, social, glad. Jag vet att det lätt kan slå över till att bli manisk och sen ramla ner i ett depphål. Jag vet det och jag vet också nu för tiden när jag faktiskt drar upp liiiiite för högt och att det är då jag borde stoppa mig.

Haha, vem vill stoppa sig själv när livet är som en dans? Min läkare säger nåt om att det kanske vore skillnad med ett mera inrutat jobb. 😮 För en liten stund funderar jag över om hen är helt dum i huvudet, vi har känt varann i så många år. Då skulle jag dö, svarar jag. Ärligt faktiskt. Jag skulle dö. Ja jag tror inte heller du skulle må bra av det svarar hen. Vilken tur tänker jag. Efter att hjärtat nästan varit påväg att stanna av panik. Näru!

Någon vän säger till mig att jag inte borde jobba alls. Nej där skulle jag nog hellre hålla med. Vad gör jag med mig själv när jag faktiskt gör mig själv illa? När jag nästan bankar huvudet i en skåpdörr och tror att alla andra tycker illa om mig, att dom viskar och pratar och skrattar och hånar.

När det nya året började tänkte jag att NU ska jag förändra. NU ska jag se mindre på film, sitta mindre framför datorn, göra saker för min egen del – ni vet gå promenader, börja fota, scrapbooka, skriva. Men framför allt skulle jag ta hand om mitt hem. Jag skulle städa och sortera, göra saker fint, kanske baka.

Efter någon vecka tänkte jag att ja om en vecka och sen tänkte jag att Varför? Varför tror jag att jag skulle må bra av det?Och jag tänker att jag må vara en annorlunda människa, men jag måste börja låta mig själv få vara just mig själv och ingen annan.

Jag måste nån gång börja fatta att jag har en bipolär skit men att det är tilllåtet att ändå vara jag. Att dra upp i mani, bli paranoid och ramla pladask, vräka i sig piller och vilja dö. Det må vara både farligt och dumt på alla sätt. Men någonstans där mitt i alltihop finns den där människan som är jag. Ja jag. Alltid.

Vad i helvete ska jag baka bullar för?

Lördag och paranojjor

Nu känns det som att det blivit ordning i våra nya lokaler på jobbet. Men fortfarande tror jag på konspirationsteorier, dvs att alla tycker illa om mig. Jag hade ju ett läkarsamtal i måndags och tog upp detta. Hon nämnde vanföreställningar och det ekar i huvudet på mig. Är det vanföreställningar jag har… Ja på sätt och vis är det ju det eftersom jag föreställer mig saker som inte är sanna i verkligheten. Jag tror på saker som inte har någon grund. Fast just nu mitt i alltihopa är det ju sant. För mig är det sant. Även om det inte är sant för någon annan. Även om andra människor inte ägnar särskilt mycket tid till att ens tänka på det jag tror att dom tänker på och smider planer om, så är det för mig sant.

Det här gör ju också att jag kan te mig ganska illa mot andra för att jag tror att dom är illa mot mig. Det är ju så med paranojja. Jag vet det sen förr. Och ändå kan jag liksom inte stoppa det. Så för att inte göra andra illa och i längden mig själv så borde jag kanske inte vara i jobb överhuvudtaget.

Igår bokade jag in en massa saker jag ska göra framöver på jobbet och jag vet att det drabbar andra om jag blir sjukskriven, så nu ångrar jag det rejält. Men mycket handlar om telefonkontakter så det kanske jag ändå klarar. Det jag egentligen faktiskt inte klarar är kontakten med mina arbetskamrater. Det är dom som smider planer och tycker illa om mig så det är dom jag är elak mot. Själva arbetssituationen är inte jobbig egentligen.

Nej, jag ska nog inte skriva mer om det. Jag ska nog inte grotta ner mig och analysera allt.

Jag har funderat en del på att jag vill ha nån form av devis att följa i året som kommer. Jag brukar göra så och nu har jag kommit på det. Jag har en tavla i Gabriellas/mitt rum med texten: “Do what you love, love what you do.” Den tavlan har väl inte betytt så mycket för mig förut. Men som det är nu med allt så kan jag kanske ta till mig texten och tänka att jag har rätt att göra just det jag vill. Ingen kan ta ifrån mig det. Typ Stolt och Stark.

Idag är det lördag. Andreas kommer framåt kvällen och ska hämta sin bil och lämna tillbaka min som han har lånat för att köra grejer i. Nu följer en veckas jobb för hans del och han har sina jobbsaker i sin bil, så därför behöver han komma hit och hämta det och då byter vi bil igen så han får sin egen och jag min. Han hade fått låna den längre om han velat men det tyckte han inte att han behövde. Jag har åkt i min jeep och det tycker jag om så det går ju bra, men problemet är att det inte är en pendlarbil egentligen utan drar så himla mycket bensin. Några dagar fram och tillbaka till jobbet och så måsta jag tanka igen… Om jag dessutom ska till Gabriella i ytterligare en stad så blir det tomt ganska snabbt i tanken.

Jeepen är nog mest min leksak att åka i skogen med istället. Ju besvärligare terräng desto roligare är det. När vi var ute i onsdags var jag dock orolig över att möta en timmerbil eftersom vägen vi åkte på var skogsavverkningsväg. Och då går det liksom inte att göra så mycket annat än att backa… Jeepen är nog ändå den bil jag haft som det varit lättast att backa med, men det är ju ändå inte roligt…

Nu ska vi se om jag orkar göra nåt eller om jag ska gå och lägga mig igen. Jag är ganska trött.

Kram på er och ha en fin lördag!

Paranojja

Onsdag 6 januari. Ledig dag. Peter och jag har varit ute med jeepen och hade Lille C (ena katten) med oss. Vi åkte på små små skogsvägar och sakta så vi kunde stanna om han krånglade. Han tyckte det var jättespännande. Så det var lyckat. Jag har städat och skurat ur ugnen. Det händer minsann inte ofta så det är lite stärkande att det blev gjort.

I övrigt mår jag väl inte så bra faktiskt. Det gick nog överstyr nånstans mitt i hyperfarten. Paranojjan som gjorde att jag trodde att alla ville mig illa och tyckte att jag var den mest korkade människan på denna jord. Till och med så illa att jag trodde att jag skulle bli avskedad och anmäld för att jag skrivit för många mail.

Igår blev allt riktigt illa faktiskt. Vi har ju bytt lokaler på jobbet och en massa negativt gnäll från en kollega som slutade med att jag blev så trött att jag nästan grät. Jag känner mig då och då kränkt av denna kollega som flyttar runt på saker som jag ställt på nåt ställe. Det går inte att beskriva riktigt mina känslor och vad som händer riktigt.

Min psykläkare ringde i måndags och ska ringa om två veckor igen för att höra hur jag mår då. Så skulle hon inte göra om hon inte hörde på mig hur allvarligt det egentligen var. Så det blir nog bra. Kanske allt är allvarligare än jag själv förstår just nu också.

Ha det så bra ni som läser!

Kram!

Önskningar

Ja det var ju det där med önskningar för 2021. För jag tror inte på att ge nyårslöften utan snarare önskningar eller nån form av deviser att leva efter.

Min allra största önskning handlar om tid. Det är ju inget ovanligt för jag tror att de senaste årens önskningar har handlat just om tid. I år är det speciellt den dag i veckan som jag har ledigt det handlar om. För jag har en dag ledigt i veckan pga min halva sjukersättning. Och jag har fått den ersättningen pga min bipolära diagnos. Det är tänkt att jag behöver återhämtning för att orka och för att inte falla in i skov lika lätt. Det är ett sätt att bibehålla gott mående och inte ta ut mig. Ja det handlar helt enkelt om att det är farligt för mig att jobba heltid.

Jag har lagt mitt schema utifrån vad som kan funka för just mig. Det är flera års erfarenhet som ligger bakom. Och utifrån det har jag valt att jobba heldag en dag i veckan och vara ledig en dag. Så långt funkar allt bra.

Problemet är dock att den där ledighetsdagen. Eftersom Gabriella har så mycket saker jag behöver vara med henne på och att det har blivit mer de senaste åren så blir det ingen ordentlig ledighet för mig.

Och jag behöver det. Jag behöver få ha min lediga dag så det är faktiskt den största önskningen detta år. Såklart handlar det även om ett hopp att Gabriella får vara friskare, det hör ju ihop.

Jag hoppas även att Andreas och hans tjej får ett bra och stabilt liv tillsammans. Har jag berättat att de skaffat ett hus tillsammans? De fick nycklarna igår. Det känns så himla spännande! De kommer att hyra det av en bonde som bor i närheten så det känns som ett bra alternativ. Ett helt hus men enkelt att flytta ur om det skulle behövas. Jag hoppas så himla mycket att deras förhållande ska hålla. Jag tycker så himla mycket om henne.

Jag skulle vilja ta hand om mitt hem mer. Jag vet ju precis som skrevs tidigare att jag inte har samma ork som andra (utan funktionsnedsättningar), men ändå är det ett hopp och en önskan även om det mest är en utopi. Jag försöker fundera ut strategier, men jag vet inte om det är möjligt. Jag är uppvuxen i ett hem med ständig ordning på allt. Men det var en familj där vi inte brydde oss särskilt mycket om varandra på nåt vis. Det var ett matriarkat. Mamma bestämde allt. Jag och min syster gömde oss på hennes rum när mamma blev arg. Det behövdes inte mycket för att vi skulle bli rädda. En blick från mamma. Det var ingen bra uppväxt och jag tänkte under alla år att så ska jag inte ha det när jag får barn. Kärlek ska vara viktigare än ordning och städning. På det planet har jag verkligen lyckats, men ordningen ligger kvar i mitt sinne som ett ouppnåeligt strävande ändå.

Fast lite mer ordning skulle jag vilja ha. Jag tror att det kan komma om jag får mer tid för återhämtning. Mitt hopp hör ihop. Om jag får mer tid så får jag mer ork och då får jag automatiskt mer tid och då kan jag använda den till annat än att kippa efter andan och försöka springa i kapp mig själv. Jag ska försöka komma hem i vettigare tid de dagar jag jobbar. Kunna sitta en stund vid datorn men sen ta hand om mitt hem när jag har “vilat” där ett tag. Jag tänker mig att jag inte ska sitta och se serier lika mycket utan använda tiden på ett sätt som jag känner att jag regerar över den.

Tiden framför datorn ska jag försöka ändra innehåll på. Att sitta och scrolla fram och tillbaka på facebook ger ju ingenting alls egentligen. Så ett mål är att faktiskt komma igång och läsa bloggar igen och att skriva här. Att försöka skriva på nån ny bok och att jobba med föreningsarbete istället för bara en massa meningslöst scrollande. Facebookläsandet får mig tyvärr att må dåligt när jag läser och ser bilder på allt duktigt andra människor gör och lägger ut. Jag vet att det är en fasad, men det spelar ingen roll eftersom jag ju ser ATT dom gör det oavsett vad de gör utöver det i sitt liv.

Jag vill även använda tid till att komma ut på promenader regelbundet. Förr om åren har jag gymmat och simmat men senaste åren har det inte funkat särskilt bra och nu i coronatider så är det ju i princip omöjligt. Om jag istället använder den tid jag tänkt för de sakerna till att gå promenader så kanske det kan bli av bättre.

Men promenadernas syfte är inte att gå ner i vikt eller få bättre kondition. Faktiskt. Utan det handlar om att komma nära naturen igen. Jag älskar naturen. Det är som min egen religion på nåt sätt. Just att komma ut och se solglittret i sjön, höra fåglarna kvittra, känna värme eller blåst (som rensar mitt huvud), lukten av jord på våren, smaken av nyodlade tomater, vandrande på stigar i skogen. Jag kan komma närmre det där när jag åker min jeep och den ger mig en lycka i sig också. Just att känna spänningen när den klättrar över berghällar eller djupa vattenpölar som man inte vet alls hur djupa de är.

För några år sedan fick jag en konstig åkomma med andningsproblem. Det blev bättre när jag slutade med litiumet men tyvärr hade jag även fått balanssvårigheter. Jag har svårt med reflexen att parera än idag. Så jag har svårt att gå i skogen själv och tycker att det är lite läskigt att simma helt själv. Det är sorgligt. Jag som älskar ensamhet.

Det finns ju mycket man önskar förstås i vardagen. Som att katterna får vara friska. Vi har ju två kattpojkar. Bortskämda som pojkar lätt blir – haha! Men minstingen är speciell för mig. Han har en grav hörselnedsättning och fel på tårkanalarna. Och är min älskling. Han tyr sig till mig och vi brukar säga att jag är hans mamma. Men nu i jul när barna har varit här mycket så blir det inte lika mycket. Det är nog lite rörigt för honom. När någon kommer i närheten av honom så tänker han bara en enda sak: MAT! Tyvärr är han även överviktig vilket gör att man ständigt kommer lite i dispyt med honom… Man säger nej men sen försöker han med nån annan. En häftig grej med den lilla kisseskiten är att man kan prata en hel del teckenkommunikation med honom. Han har lärt sig så mycket och visar det ofta på direkten.

Ja ni kära vänner. Jag fick ihop ett inlägg idag igen. Det känns bra och med hopp om att kunna fortsätta så här år 2021 så avslutar jag dagens inlägg.

Ta hand om varandra!

Gott nytt år!

2020 har varit ett skitår på många sätt. Coronapandemin speciellt. Men jag har även mått psykiskt dåligt i min bipolära skitsjukdom. Gabriella har haft fortsatt ont i sitt nyckelben och det har varit en del sjukhusspring.
Positivt är dock att Andreas gjort klart sina studier och hittat en tjej som är jättemysig.

Jag har fått en ny idol kan man säga. Allt han säger är absolut inte bra och inte rätt. Många spådomar har visat sig helt fel. Men själva mannen… som står där alltid. Seg och stark. Vad kom han ifrån, liksom, och hur kunde han från ingenstans bli så himla känd!? En ikon för landet Sverige. Som bara dök upp och verkar klara det mesta från intervjuare och folket av Sverige. Klart att jag pratar om Anders Tegnell.

Angående videon så är Margaux en av Gabriellas idoler. Detta år har faktiskt även präglats av Gabriellas idoler från Vlogg-riket. Bianca Ingrosso, Margaux Dietz, Therese Lindgren. Och alla deras produkter som de gör reklam för i vloggarna. Som ska köpas av Gabriella.

Hennes apoteksshoppingar. Hon kan gå och klämma och känna och läsa och … njuta av att få shoppa på apotek. Nu gick ju inte det väldigt länge, men i somras när hon äntligen vågade följa med in på ett apotek…. Vilken lycka!

Men det hela har även en stor baksida. Hon med sina tvång och bacillskräck… kan alltså ägna timtal på toaletten med dessa produkter och smörja sitt ansikte och runt ögonen m.m. Hennes duschande kan ta en halv dag. I praktiken en hel dag faktiskt. Eftersom hon tar sån tid på sig med morgonsysslorna och är färdig efter lunchtid och sen ska duscha på eftermiddagen och är färdig lagom till 17-tiden då hon är så vrålhungrig och ska fixa lunch…

Hemma på boendet har året präglats av utbrott på personalen som bara gör “fel” hela tiden och inte följer hennes tvång. Ingen människa kan veta allt vad hon bestämt exakt. Men ibland är det ju faktiskt så att de gör och säger saker som inte är riktigt acceptabelt faktiskt ur ett autismperspektiv. De har inte utbildning och förstår inte alls skillnaden mellan att ha autism och en utvecklingsstörning… eller ingenting alls. Och då undrar man ju vad dom tror att hon bor där för? Tills dom plötsligt säger att Oj det förstod vi inte. Fast det är ganska sällsynt att de säger så. Oftast är det ju mest besvärligt att vara personal till henne. De pratar om personkemi… medan jag hävdar att de kan förändra situationer genom att förstå sin egen inverkan, genom att vara öppna för att faktiskt kunna förändra sig själva.

Vad önskar jag av 2021?

Det får komma i nästa inlägg. För nu behöver hon hjälp med kläderna.

Kram!

Vad vill jag?

Vad skulle jag önska av det nya året?

  1. Att ha ett finare hem. Det är många som jobbar hemifrån eller inte jobbar alls som säger att de har tråkigt och att de har det städat och fint och bakar och gör alla möjliga saker. Men jag är lika trött som förut. Jag har ett lika stökigt hem som förut. Ja jag skulle faktiskt önska att jag också kunde jobba helt hemifrån. Men även att lillkatten blev stor nån gång! Han välter ner saker och är ganska jobbig ibland faktiskt. Det är även lättare att få ett finare hem om inte barna är hos oss så mycket. Och ibland tänker jag tanken att…. kanske skulle jag vilja vara ensamstående. Alltså att få bo själv och regera själv över mitt liv.
  2. ?

Andreas har flyttat nu. Eller inte helt kanske men den 1/1 får han och hans tjej nyckeln till sitt första hus. Liten blir stor på nåt vis. Han har bott hemifrån i många år men nu är det på ett annat sätt. I förrgår plockade vi ihop hans saker; porslin m.m. och så åkte han iväg. Det känns lite konstigt. Så definitivt. Hoppas jag. För jag hoppas så att det kommer att gå bra. Lite orolig är jag. Han har precis som jag alltid haft ett starkt ensambehov. Kommer han att kunna ha det även fortsättningsvis?

I går var jag och hjälpte Gabriella att städa. Det gick jättebra. Jag grundstädade på hennes toalett, sorterade saker osv. Varför orkar jag det hos henne när jag inte orkar hemma? På jobbet har vi bytt lokaler. Jag har packat och packat upp, ordnar och sorterar och möblerar. Varför orkar jag det på jobbet men inte hemma?
Jag tänker att jag borde kunna vara ute nu när jag jobbar halvtid faktiskt. Men jag orkar inte. Varför?
Vi åker på våra jeepturer ibland och då orkar jag. Då mår jag bra. Men jag skulle vilja ha det fint och ordning hemma först och sen kunna göra fritidsintressen. Peter är tvärtom. Han gör sina fritidsintressen först och tar hand om ordning om det blir nån tid över. Det blir det ju aldrig. Men så får han ju “ryck” att gå in för något och då är han inget rolig att vara i närheten av alls. I flera dagar har han skött tvätten och vill ha bekräftelse på att han varit duktig hela tiden. Det är som nånslags kapptävling som likväl betyder att jag är en dålig människa eftersom han är bättre… Och då ger jag upp.

Allvarligt talat så är det faktiskt så att jag inte klarar av att göra saker; baka, städa, ja allt det där som jag önskar att jag orkade… när Peter är i närheten. Jag är så trött på hans kritik, hans kommentarer om allt. Det enda som funkar är när han inte är hemma alls.

Jag känner tyvärr att det behöver hända nåt radikalt. Jag vet inte hur det ska gå till. Jag vill inte skiljas egentligen, men jag vill ha ett eget liv som jag regerar över.

Människor säger att jag kanske borde sluta jobba. För att orka. Men hur skulle mitt liv se ut då? Vill jag verkligen ha ett liv där jag bara har det fint och klarar saker hemma? Vill jag det?

Vad vill jag av 2021? Att Corona tar slut förstås. För det vill ju alla. Allra mest vill jag att mina nära och kära och jag själv slipper bli sjuka förstås. Men det som blivit av samhället; att bara gå i affärer för det allra nödvändigaste, att slippa springa fram till folk och kramas när man möter nån man känner… det kan finnas lite positivt i det faktiskt.

Gott nytt år på er därute i cyberspace. Nåt inlägg längre fram ska jag skriva nåt positivt. Att livet är bra liksom.

God fortsättning på julen och Gott nytt år!

Det har varit en annorlunda jul i år. För väldigt många människor som inte kan träffas som vanligt. Vi brukar ha barnens farmor här med sambo och hund. I år träffades vi en stund på parkeringen utanför huset och drack glögg och åt lite pepparkakor. Det var ganska lagom faktiskt. Vi kunde äta vår julgröt och låta tomten komma samt äta själva julbordet när det passade oss helt enkelt. Det blev lite släpigt för Gabriella efter att Farmor m.fl hade åkt och det inte var klart och tydligt när vi skulle ta julklappsöppnandet men det gick bra sen i alla fall.

Jul och nyår är svåra tider för oss i bokstavsfamiljen. Peters behov styr ganska mycket medan jag utifrån det försöker strukturera Gabriellas dagar. När det gäller Andreas vet man inte riktigt när han tänker göra vad förrän han gör det!

Det låter kanske konstigt att det är Peters behov som styr. Men så är det. Mycket lever kvar i hur hans barndomsjular sett ut och han har svårt att tänka att våra jular kan vara annorlunda. Det är oftast han som lagar mat i vårt hem och det blev ganska tydligt på julafton om hur han funkar. Eftersom han var mätt så var det inget bråttom att fixa Jansson även fast Gabriella och jag var hungriga. Nu är jag ju ganska van vid allt det där, så jag är den som ser till att allt flyter och det går bra. Jag har inte tid att reflektera över mitt eget mående, men känner att jag nog kommer att braka så småningom ändå.

På jobbet har vi ju bytt lokaler och jag är ganska paranoid över vad folk tycker om mig. Själva flyttandet i sig har bara varit roligt, men att nu ha kollegor som är enormt negativa över allt möjligt gör att jag tar på mig känslor kring den negativiteten som att allt är mitt fel.

Livet går helt enkelt omkring i nånslags stresscykel. Så här är det ju alltid och nu är det bara att vänta på att själva Nyårsaftonen är över så vardagen kan ta vid. Jag vill inte ha nån jävla nyårsafton. Det är den värsta dagen på året.

Idag ska Gabriella åka hem till sig några dagar. Hon vill egentligen inte men gör det ändå. Tyvärr hänger mycket på vilka personal som jobbar. En del klarar hon helt enkelt inte av så hon vill inte åka hem om det bara är personal som hon inte tycker om som jobbar. Jag har sagt till dom sååå många gånger att mycket beror på om de pratar mycket eller inte. För det är dom som pratar mycket som hon inte tycker om. Men de fattar ju inte det. Efter nyår ska de börja med ett nytt arbetssätt vilket kommer att bli jobbigt för Gabriella. Det känns som att de inte tänker i den individuella boxen utan hela tiden vad som fungerar överlag. Och då är det oftast sånt som fungerar för just personalen.

Äh det blev ett negativt inlägg det här. Jag känner mig rent psykiskt rätt okej men tröttheten kommer ifatt mig.

Kram och ha det så fint!

Sådant är mitt liv.

Hello World!

Ja jag kanske skulle ha kollat när och vad jag skrev sist innan jag började skriva nu. Men det gjorde jag inte, så det får väl bli en sammanfattning av senaste läget. Öh… och nu kom min man och “störde” när jag nu äntligen fick arslet ur vagn att skriva.

I oktober brakade jag ner i en ganska svår depression. Jag mådde sämre än på många år faktiskt. Jag hittade dock strategier som funkade bra. Att vila var största hjälpen faktiskt. Det känns som en slags erfarenhet. Att inte bli desperat och tänka att jag ville dö utan istället tänka att jag behövde vila ut all trötthet och ångest. Jag försökte även hålla hjärnan igång på ett väldigt lagom sätt som inte tärde på den genom att lösa enkla korsord, göra frågesport på facebook och måla mandalamålningar. Bilturer med jeepen har också hjälpt till.

Något som jag däremot ångrade var att jag avbokade Gabriellas besök på mammografi och hos kirurg. När Corona drog igång igen så oroade jag mig för att hennes läkarbesök skulle bli inställda. Jag var även irriterad på mig själv över att ha bokat det så långt fram. Människor sa till mig tröstande ord som t.ex. att jag ju var sjuk och var tvungen att tänka lite på mig själv. Ja det var så jag också tänkte först när jag gjorde avbokningarna. Men sen kom alltså ångesten över det hela i november.

Den 24 november var hon lite snuvig så vi avbokade mammografin, men fick träffa kirurgen i en särskilt avdelning på lasarettet. Det kändes lite konstigt att komma in i ett kalt rum med endast läkaren sittande mitt i rummet inkapslad i allt vad skyddsdräkter innebar. Hon berättade att de sett på röntgen att nyckelbenet inte var helt läkt utan betedde sig som en fraktur där benen låg lite omlott och det såg man på röntgen som en liten knöl eller vad man ska kalla det. Det var helt förståeligt att hon har jätteont men man kan inte göra något åt det. Det måste läka av sig självt och det kan ta tid. Det var ett svårt besked för oss båda men samtidigt tycker jag att det var skönt att få bekräftat att hennes smärta är befogad och beror på något konkret. Jag och omgivningen har ibland tänkt att hon kanske fastnat i ett beteende att alltid få hjälp med vissa saker, men så är det alltså inte utan det är väldigt befogat att hon behöver hjälp.

Mammografin kan vi göra närsom helst. Den känns inte lika viktig längre eftersom svaret på smärtan ändå är fastställt ändå. Men det är nog bra om den görs så småningom.

Gabriella mår psykiskt dåligt och är fortfarande lite snuvig. Kanske man borde testa henne, men jag tänker att personalen kanske skulle ge en hint om att det behövs i så fall. Det är ju dom som är närmast henne trots allt.

För ett antal veckor sen började en extrem huvudvärk. Jag har nog aldrig varit med om en sån extrem huvudvärk. Den höll på ihållande i två veckor och jag levde i princip på alvedon. Peter får huvudvärk ibland men det har han alltid haft. I övrigt mår jag rätt bra fysiskt.

Jag har dock varit lite uppvarvad. För ett litet tag sen fick vi besked på jobbet om att vi ska byta lokaler igen. Pust och stön. Men jag tror att cheferna på jobbet ser det jobbigare än vad jag gör. Detta är inte nåt som de påverkat utan snarare försökt stoppa. Det är en annan verksamhet som vill ha våra nuvarande lokaler och tyvärr går det inte att säga nej pga olika anledningar. Det är klart att det är jobbigt att flytta. Att packa och packa upp, märka möbler osv. Vi gjorde det för två år sen och då hade precis en omorganisation gjorts vilket innebar att det endast var jag som skulle vara stationerad i de nya lokalerna. Övriga kollegor skulle ha det som satellitlokaler dvs komma dit ibland. Det gjorde att jag drog ett tungt lass just i den flytten men samtidigt tyckte jag att det var roligt att få planera.

Det som jag tycker är jobbigast är egentligen alla möten som blir runtomkring med olika andra aktörer: flyttkoordinator, chefer för andra verksamheter, de vi ska byta lokalerna med, konsthandläggare, städchef, servicecenter, flyttpersonal dvs de som ska köra och bära våra möbler, målare m.m. Så mycket konstiga saker som varje ansvarsmänniskor har med att göra. Man tycker att det väl bara är att packa och packa upp. Men så är det alltså inte.

Egentligen kanske jag inte måste vara med i alltihopa och ansvara lika mycket som förra flytten. Vi har provat den här organisationen ett tag nu och det finns andra som borde kunna ansvara för saker också. Det skulle jag vilja ha en tydlighet för men cheferna är jätteluddiga. Risken är att ingen annan på jobbet tillfrågas och då gör cheferna som de vill och tror är bra. Det blir såna där moderna saker som folk kanske inte tycker om. Kontorslandskap t.e.x som är så “inne” nuförtiden. Men det är ingen som vill ha det! Det är bara cheferna som tror att det är bra, ingen annan.

Jag skulle vilja göra en ansvarsgrupp med dom som nyttjar våra lokaler och dela upp områdena mellan oss. Men jag vet inte varför cheferna helst vill göra så luddigt som möjligt. Irriterad är jag. Men mitt i allt varvade jag alltså upp och fick idéer som jag mailbombade mina chefer om. Tex att de kunde skapa en ny tjänst åt mig som samordnare istället. Och så blev jag paranoid. Det är jag fortfarande. Får för mig att andra vill mig illa och att jag liksom är utanför och nästan mobbad. Att folk tycker illa om mig och att jag liksom inte får vara med. Att folk har åsikter.

I torsdags sa en kollega faktiskt till mig att det inte är nån som är avundsjuk på mig. Då vaknade jag till lite. Han har säkert rätt och ändå tror jag inte på honom.

I lördags fyllde min mamma år. Vi systrar skulle hälsa på och gratulera. De andra två hade gått ihop och köpt present tillsammans. Ingen hade frågat mig. Jag tycker fortfarande att det känns konstigt. De hade köpt massor av blommor och en stor korg med godis, kex och ost m.m. Utan mig. Jag köpte en liten burk med schampo och diverse krämer m.m. från apoteket samt en blomma med en jättesöt tomte på krukan.

När vi var hos henne började min ena syster prata om vem som ärver hur mycket osv. Eftersom vi är halvsystrar så ärver jag mest pga att min mamma och pappa var gifta senast och det är nånslags lag på det där. Jag har sagt att jag vill att vi ärver lika mycket men då måste jag skriva ett gåvobrev till dem. Peter tycker att jag är urknäpp. De har ju redan ärvt sin pappas lott och jag ärver min pappas lott. Jag behöver ju inte känna nån slags dåligt samvete över det, så jag behöver inte alls skänka pengar till dom så vi ärver lika mycket. Egentligen vill jag mest avsluta hela samtalsämnet. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata om nu. Mamma lever ju fortfarande. Jag tycker att det känns fult på nåt sätt att diskutera pengar på det sättet. Hon kanske inte har några pengar alls. När det gäller saker så har jag hela tiden tänkt att jag kan ta sånt som är efter pappa så kan dom få allt resten.

Dom är så pryl och pengaintresserade. Det är jag som har lägst summa pengar. Vi lever jätteknapert. Halv sjukersättning och att pendla till jobbet ger ingen fet summa. Dom har så dom klarar sig och så bär dom sig åt så där. Sitter och pratar om prylar hela tiden som inte intresserar mig ett dugg. Det är till och med så att jag känner att jag inte vill ha så mycket med dom att göra men ändå är jag avundsjuk och paranoid över att de har så mycket bra kontakt med varandra där jag liksom inte ingår. Mamma säger att det inte är så utan att de tycker att jag har så mycket kring mig, att de inte förstår hur jag orkar!

Men vad ska jag tro när dom ständigt åker till varandra och fikar och sen köper en stor present tillsammans utan att fråga om jag vill vara med på den?

Ja nu är det snart jul…. Och många kommer att fira annorlunda jular i år. Vi brukar ha besök av Peters mamma och sambo och deras hund. Jag vet inte, men för mig kan jag lika gärna fira bara vi i familjen. Man ska inte vara för många och de är gamla. Men jag vet inte hur de tänker kring det hela. Kanske det på nåt sätt finns nån självklarhet för dom antingen kring ena eller andra sättet. Jag ska ta tjuren i hornen och ställa frågan, men har inte orkat riktigt.

Det känns också konstigt att vi firade mamma. Jag försökte hålla avstånd och gå lite omvägar hemma hos mamma men det är ju ändå inte lätt.

I efterhand med tanke på presenten så kunde jag lika gärna vara hemma. Men min ena syster skrev till mig i messenger att det var roligt att jag kom. Vi chattade en stund och det kändes bra faktiskt. Hon skrev att hon älskar mig. Min paranoida jag skriker att det inte är sant.

Nu har jag ramlat igen känns det som. Deppen lurar bakom hörnet och jag är totalt dödstrött. I morrn kommer i alla fall Andreas hit och det känns bra. Hans universitetsstudier är avslutade och vi skulle behöva ge honom nån present. Jag har dock fortfarande ingen aning om vad som skulle vara en bra present. Det är lite irriterande.

På mammas “kalas” fick jag reda på av min ena syster att det stod skrivet på hans facebooksida att han och hans tjej letar hus. Öh… jaha. I närheten av hennes föräldrar. Och då kommer den där paranoida sidan av mig fram igen. Tycker dom inte om mig, duger jag inte, varför vill dom inte bo här i närheten…

Jah…. får väl vila ut mig lite igen och försöka blunda för mina egna tankar på nåt vis. Jag söker bekräftelser hela tiden från andra om att jag duger och det blir förstås jobbigt för min omgivning.

Idag har vi varit ute och kört offroad med min jeep. Det har en slags antidepressiv inverkan på mig och jag mår så bra i det. Så nu är jag trött och ska lägga mig tills min käre make lagat mat åt oss. Han ska göra en gryta som det blir kvar tills i morrn också så Andreas kan få mat och bli firad i morrn när han kommer.

Julpynt och städning. Nej det går inte så bra. Jag vill vara som andra. Jag vill ha det fint. Men det går inte. Jag klarar det inte. Och det gör ont. Det föder liksom den depressiva sidan hos mig nu. December brukar vara en fruktansvärt jobbig tid och nu kommer det. Allt det där som jag vill men inte klarar. Allt det där fina som folk visar upp på facebook. Så jag har gjort paus därifrån nu. Ska försöka hålla det för jag orkar verkligen inte se alla fina saker som folk visar upp. Bakningar, pyssliga tomtar i vrårna, ljus och fina dukar och gardiner. Jag vill ju… men det funkar inte. Jag försökte i alla fall sätta små mål som t.ex. att en bestämd dag ta fram jullådan från garderoben och en annan bestämd dag ta fram ljusstakarna. Nu har jag till och med hängt ett slags ljusnät på framsidan av vår ingång. Det är jag lite mallig över, det har jag aldrig lyckats med förr. Och så har jag gjort nån ljusgrej runt ledstången på trappen. Det är jag faktiskt rätt mallig över.

Nu har jag skrivit hur långt som helst.

Så jag finns här. God fortsättning på december tills jag orkar skriva igen ❤ Håll er friska!

Huvudvärk, oro och psykiskt skit

Idag har nästan varit en mardrömsdag. Jag har haft fruktansvärd huvudvärk hela dagen. Legat i mörkt rum. Jag liksom??? Annars brukar det vara min käre make som gör sånt. Jag brukar bara ligga under täcket om jag är deprimerad.

Han har städat i ett litet utrymme som är innan trappen ner i källaren. Vi har tyckt länge att det luktar död mus där och trodde väl båda att det skulle ligga nån under all bröte vi hade där. Men det var bara en massa musbajs. Ingen död mus. Den ligger väl i väggen eller i nånslags ventilation. Ingen rolig lukt… blä!

Nu har jag ätit för mycket mat så jag kommer att få ont i gallan igen. Känner av det nu så det blir väl värre med det där.

På tisdag får jag åka iväg med G och ta prover inför att hon ska till kirurgen den 24/11. Hoppas allt går bra. Jag ska ringa i morrn och höra vart vi ska gå in nu i Coronatiden. Jag mår psykiskt dåligt av det här. Jävla corona! Och all restriktion som det är nu överallt.

Nä jag skulle nog kunna fortsätta min depression pga corona faktiskt. Jag vet inte riktigt vad jag orkar just nu. Jag orkar inte alls.

Det här var ett negativt inlägg. Men det är så jag känner.

Kram och hoppas på bättre tider.