Jag var till akuten i onsdags kväll. Men det verkade ok allt. Ingen kvarstående hjärnskakning eftersom de neurologiska testerna var utan anmärkning. Nån hjärnröntgen behövdes inte.
På torsdagen var jag till min kurator. Hon förstod på direkten när jag kom in i rummet att jag var hypoman.
Igår fortsatte jag flytten från mitt ena kontorsrum in i ett annat. Det är inte “bara” att plötsligt få för sig att göra om allt och flytta på allt… Kan inte säga att jag är färdig…
Igår hämtade jag dessutom Gabriella som nu ska vara här i helgen. Peter åkte ut på sjön med segelbåten. Jag ska klippa gräs (klippte bara halva i torsdags), laga mat, diska, ta hand om tvätt och ägna mig åt Gabriella som säkert vill skriva på sin bok (och behöver hjälp av mig med det). Ikväll kanske det blir film.
Jag tycker det är orättvist att Peter åker bort och slipper ta ansvar, men jag tror inte allt är lättare när han är hemma. Snarare tvärtom. Han och G blir osams om allt och det ska diskuteras och …
Nån skulle behöva slå en planka i huvudet på mig. Men eftersom ingen gör det så “knockar” jag mig med sobril. När jag vaknade i dag hade jag huvudvärk så inåt helsike. Bakfylla…
Vi hade glömt att köpa bröd till mig så jag har tagit en vända till samhället och handlat också nu på morgonen.
Kram på er. Livscirkusen virvlar vidare. Jag är inte lycklig. Jag är nog inte hypoman längre. Det har gått ett snäpp till.
Jag slog huvudet i en vägg i förrgår. Kanske jag borde ha åkt till akuten. Jag är fortfarande inte helt okej. Sitter med en schal runt huvudet.
Den överspeedade Marielle fick för sig att jag skulle byta kontorsrum på jobbet. Jag sprang runt och bar möbler, möblerade om i rummet jag hade fått för mig att jag skulle byta till.
Jag blev kissnödig och skulle gå på toa, men skulle bara ställa tillbaka en stol i ett samtalsrum, en stol som jag inte tyckte passade i mitt nya kontorsrum. Och så gjorde jag en hastig rörelse och ramlade baklänges med världens kraft rakt in i väggen. Det gjorde så förbaskat ont. En kollega kom och kollade mig i huvudet om jag hade nåt sår men det var inget. Hon hämtade vatten och frågade om jag ville lägga mig en stund och om hon skulle ringa ambulans. Men jag konstaterade att jag nog var okej och skulle fortsätta jobba. Egentligen skulle jag åka till en skola och träffa personalen där, men ringde återbud. Jag ringde även återbud till den jag skulle träffa igår. Tyvärr hade jag dessutom klantat mig och missat att skriva upp ett annat besök jag skulle ha gjort igår så en logoped jag känner ringde mig och frågade vart jag var. Typiskt! Jag brukar aldrig missa nåt på det viset.
På kvällen igår hade jag hand om verksamhet på ett studieförbund. Det lät torrt!!! Haha! En kvinna som har kurs om bipolär sjukdom som kommer dit. Jag har det praktiska ansvaret runtomkring liksom. Låsa upp, köpa fika, se till så allt flyter, men också delta i samtal m.m. Jättekul, jag älskar att vara den där spindeln i nätet och vara fixaren, ha ansvaret osv.
En tjej och jag satt länge och pratade efter att de andra gått hem. Så skönt att prata med nån i samma båt. Jag har träffat så mycket härliga människor med liknande svårigheter som det liksom klaffar med på direkten och vi har så mycket gemensamt.
Men huvudet är fortfarande inte helt okej. Jag borde kanske ha åkt till akuten och röntgat. Tänk om hjärnan flyter omkring därinne, fått nån fraktur på nåt. Vad kan hända mer?
I dag ska jag följa med Gabriella till fotterapeuten. Usch.
Senaste tiden har jag fått hjälp från en boendepersonal att fixa sånadär grejer. Jag har varit öppen till henne om att jag känner att det är för mycket. Att jag dundrar på i racerfart och inte vet vart det kan sluta riktigt. Hon frågade om hon skulle ta upp det på deras nästa APT om att det är bra om de kan göra saker med Gabriella så hon trivs med att vara hemma i sin lägenhet mer och att jag kan få lite lugn. Jag hoppas att det kan bli så bra som det låter. Underbart om det funkar!
Idag är det dock jag som ska följa med henne, men det är en personal som suttit i telefonkö och ordnat med tiden. Det underlättar verkligen för mig! Sen har G och jag bestämt att hon får komma hem till oss nu i helgen samt Halloween, men att hon förövrigt får vara hos sig ganska mycket och att jag kan ta ett steg tillbaka. Man törs egentligen inte säga så till henne eftersom hon alltid vill vara sämre än mig…
Man kan förstås undra varför det är så, men en fundering jag har är att jag tror att hon blir så osäker när hon får veta att jag inte är helt okej och inte kan finnas för henne hela tiden. När annat kretsar runt mig och hon inte har kontroll över hur situationer ska lösas när jag inte kan vara där, strida och fixa. Jag är hennes ständiga stöd, det enda i livet som han kan lita på.
Och om jag inte finns för henne hela tiden…. hur ska då något kunna vara sånt hon kan förlita sig på? Så då blir hon orolig, och ett sätt för henne att dämpa den oron är att må sämre än mig. Eller så är det faktiskt så att oron i sig gör att hon mår sämre. Att tänka ur andras perspektiv fixar ju inte hon på samma sätt. Och hon är så utelämnad till andra som ska hjälpa henne… och som kanske inte förstår som jag gör. Hon blir rädd helt enkelt och när hon blir rädd så mår hon dåligt… och när hon mår dåligt så säger hon det till mig (förstås)… och då blir jag alldeles skärrad… och så är cirkusen igång. Som alltid slutar med att jag skakar av mig mitt skit, sätter på mig en ilskemask och i ren ilska tar jag mig upp och tar tag i saker, styr upp och… säger de vanliga orden:
DET GÅR JU FAN INTE ATT VARA SJUK HÄR!
Visst kan man tänka att det ju är bra att jag kommer upp ur skiten, min skit inuti mig liksom. Men … jag måste få bli ombrydd för min egen del också. Alla jävla krav som jag alltid har på mig att klara alla situationer med G… det tär så inåt helvete. Jag vill också vara en människa. Men ibland känns det som om jag bara är ett verktyg.
Ja, det finns inte så mycket mer om det att säga.
Kram på er. Ha en fin dag. Ramla inte baklänges in i nån vägg. För det gör jävligt ont. Det lovar jag er…
Oktober är här! Jag vet inte men jag tyckte nyss att det var maj och i väntan på sommaren! Nu hör man om snö i norrland och snart är det snö även i svealand… Och alldeles strax är det Halloween! Hur gick det till liksom? Ändå gick ju inte sommaren obemärkt förbi alls, med den otroliga hetta och torka… och framförallt alla bränder, som var. Ja så är det ju med Tiden, den går hela tiden, stannar aldrig upp. Jag känner sån otrolig stress av det där ofta. Att när man sätter sig ner och tänker; nu kan jag ta det lugnt en stund… så tänker jag alltid på Tiden. Uppstressad inombords. Tänker på allt jag behöver göra, tänker på att nån kommer att ringa om nån katastrof, tänker vad jag borde prioritera just idag, just nu. Vad är viktigt i livet i dag? Fortsätta med äppelkrattningen som jag gav upp för nån vecka sen? Dammsuga? Ta hand om tvätt? Bajsa?
Haha, det sistnämnda är inget skämt. När barnen var små var det ett stort bekymmer… när skulle man få tid att sitta en längre stund på toa? Kanske när barnen hade gått och lagt sig. Kanske inte konstigt att man blev förstoppad för man var ju tvungen att planera det där och om man inte går när man ska utan sparar – ja då blir det väl som det blir… Stress gör mig inte lös i magen, stress gör mig hård.
Men bäst att byta samtalsämne… Jag är ganska uppvarvad. Jobbet är och knackar på hela tiden. I torsdags fick jag ett nytt gallstensanfall. På jobbet. Vi hade föreläsning på Storstadens sjukhus och jag fick ett stort anfall och knallade bort till akuten! Tog värksupp med morfin och blev sen såpass bättre så jag inte fick stanna där utan skulle kontakta sjukvården igen om jag inte blev bättre…
Som tur var så blev jag bättre. Och gårdagen gick riktigt bra. Jag ska ha kurs/handledning med en personalgrupp på måndag som jag ser framemot så mycket. I går satt jag på kontaoret och gjorde i ordning powerpointmaterial och åhörarkopior och läste artiklar och letade länk på youtube…. alltså jag älskar sånt där, jag går verkligen igång!
Jag har även fått för mig att jag ska byta kontorsrum på jobbet. Det är en tjej som har slutat som hade ett mycket större rum än det jag har, så nu har jag fått för mig att jag ska ta hennes rum. Och jag ser fram emot det där så det känns liksom hissnande i kropp och hjärna.
Nån knackar på i min hjärna och säger HALLÅ?!?
Så värktabletter för gallstenen (med morfin), sobril för att lugna ner mig, alvedon för att sänka huvudvärk, quetiapin för att sortera upp signalsubstanser, levaxin för hormoner i sköldkörteln, och så borde jag ha köpt Toilax för bajsandet!
Ett levande apotek som går omkring på två ben och ska fungera lagom av allt det där! Är det möjligt?
Och inte har jag pratat med Gabriella på två dagar faktiskt. Kanske det var i tisdags förresten… Och då kände jag mig helt hysterisk eftersom hon vill komma till oss igen. Jag sa nej, och att jag inte orkar eftersom hon senaste tiden fått så mycket utbrott när hon varit hos oss. Och att jag kan vara på väg mot branten; den farliga branten. Ja då är det ju så att självklart mår hon så fruktansvärt dåligt psykiskt, säger hon. Det snörper ihop inuti mig och jag drar ett djupt andetag och tänker FAN, jag ska inte tala om att jag mår dåligt för henne, för då mår hon alltid mycket sämre!
Jag funderar över det där ibland. Att jag alltid måste låtsas att må bra för om jag blir dålig så ska hon vara sämre än mig. Alltid. Jag tror inte det är bortskämdhet eller nån hittepågrej. Kanske är det nån oro. “Kan mamma verkligen hjälpa mig nu när hon mår dåligt?”, kanske hon tänker och så blir hon så orolig så hon mår ännu sämre? Eller jag vet inte? Jag måste spela teater för att hålla vårt symbiosmående bra. Jag får inte visa mig svag eller att jag är ledsen eller mår psykiskt dåligt, för hon klarar inte det.
Kanske jag inte måste ha ett svar på varför det är sådär. Utan bara acceptera.
Vem orkar fortsätta att läsa här när jag sällan skriver…
Gabriella sa nej till stugan. Det blev så fel när personal glömde bort henne i den lägenhet hon bor i nu. Skulle hon bo själv i en stuga så kanske hon skulle bli ännu mer bortglömd och inte mycket chans till att göra sig påmind.
I förrgår fick jag ett mail från chefen där hon berättar att hon infört ett nytt arbetssätt där personal skulle ha bättre struktur och rutiner både när det gäller telefon och städ. Det kändes så bra. Ett slags seger. Att om man bråkar så kan man få som man vill till slut. Underbart! Nu hoppas jag hennes nya arbetsmetod verkligen gör det bättre. Jag tror aldrig på nåt ordentligt förrän jag sett att det funkar. Pessimisst – javisst… men man blir nog sån efter år av misslyckanden när det gäller att ge min dotter ett respektabelt liv.
Själv är jag lite nere idag. Eller det började i förrgår. Jag var så fruktansvärt trött och sliten när jag åkte till jobbet på morgonen. Kände hur jag liksom var darrig och hispig på nåt sätt. Nån slags skörhet.
Vi hade möte med bägge cheferna och jag orkade inte riktigt hålla mig på topp.
Igår, fredag, stannade jag hemma på förmiddagen. Jobbade lite hemifrån. Skrev ett brev om hur jag tänkte efter mötet dagen innan. “Mina tankar från igår” eller nåt sånt. Mailade chefer och mina närmsta kollegor.
Efteråt mådde jag skit. Det kan bli så när jag utmärker mig på nåt vis. Ångesten som kravlar och liksom stryper mig inifrån.
Vi pratade inget om brevet sen när jag kom till jobbet. Inte ett ord och jag tog inte upp det heller. Men min ena jobbarkompis var precis lika glad och älskvärd i alla fall så det kan ju inte vara helt utdömt då.
Idag skulle jag åka till storstaden för att träffa några kollegor från förr samt min nuvarande närmsta. Men jag avbokade preliminärt igår. Idag skickade jag att jag inte skulle åka. Jag måste varva ner. Det känns som om jag springer och springer och inte hinner i fatt mig själv ens.
På måndag kanske det står om mig i lokaltidningen och på tisdag ska jag ha gruppverksamhet. Jag har laddat för det så länge så jag är trött redan nu. Men jag ska väl orka det där. Jag har ju inget annat val faktiskt.
Jag har sorterat lite böcker och ordnat med lite annat i dag. Trött och sliten. Gabriella har ringt men hade egentligen inte tid att prata med mig. Konstigt kanske men det gör mig glad. Hon har ett eget liv och ett liv som är helt okej för henne. Några kompisar som är alldeles lagom för henne. Killar allihop och det är väl vad som funkar bäst för henne. Tjejgäng med skitprat och sånt är inte hennes grej.
Hennes bästa vän, Morgan, har ADHD och troligen bipolär sjukdom. Sen har hon Erik som helt plötsligt för nåt år sen ringde henne efter att inte haft nån kontakt alls på många år. Han sa att han varit förälskad i henne ända sen de gick i skolan ihop, men hans mamma fick cancer och dog och allt var krisartat i hans liv. Nu hade det rätat till sig och han och G blev kompisar. Hon visste inte säkert om hon verkligen var kär i honom så de blev vänner och han kom och fikade hos henne ibland, kanske spelade kort eller Fia. Så härligt när vänskap uppstår av sig själv så där! De blev ihop ett kort tag men han blev deprimerad och Gabriella kände att han “drog ner” henne så de bestämde sig för att göra uppehåll i förhållandet. Nu är de kompisar istället. Sen har hon Filip. De gick också i skolan ihop en gång i tiden. Först var de kompisar men sen blev dom som katt och råtta, eller hund och katt… Hon var riktigt taskig mot honom ett tag. När hon bodde i förra stugan så flyttade han in i stugan bredvid. Och de blev kompisar igen. Bjöd varandra på muffins, delade lokaltidningen ihop… Nu kan han komma på besök hos henne eller prata med henne i telefonen.
Det är ju helt okej, men hon behöver ut också. Inte vara beroende av att jag tar med henne. Hon fick ju en ny kontaktperson före sommaren som inte hörde av sig alls. Nu fick hon träffa en ny härom dagen. Jag var också med. Det fanns ett stort minus. Människan har inte ens körkort… Nu kunde ju inte Gabriella säga nej eftersom tjejen ändå verkade bra för övrigt. Vi får väl ge det en chans och hoppas att det kan lösa sig genom färdtjänst. Men tjejen ifråga måste ju ändå ta sig till Gabriellas boende eftersom G inte gärna åker färdtjänst själv.
Tiden vandrar på och man vet aldrig när nästa katastrof kommer. Hon är ju så beroende av andra människor och jag är envis. Hon ska respekteras! Som vuxen och med sina funktionsnedsättningar. Hon behöver ut ur sitt hus. Någon som behöver engagera sig i att handla kläder med henne eller åka på utflykter eller bara en sån enkel sak som att spela lite kort ibland. Personalen på gruppboendet har inte möjlighet till sånt. Det känns så fruktansvärt att hon är så fast i sin lägenhet, att ingen kan ägna den stunden åt henne ens. Erik eller Filip kommer ju inte så ofta så det kan ge tillräckligt. Och jag är rädd hela tiden, för att hon ska hamna i depressionens mörker och kanske braka in i en ny psykos eller vad det nu var.
Min mamma ville sätta stopp för flytt just av den anledningen. Tänk om hon blev så isolerad att alla “andar” kom tillbaka. Tänk om hon blev så borta så man inte fick kontakt med henne igen. Tänk om hon skulle börja klä av sig alla sina kläder och virra omkring i blöjor. Nej det får inte ske. Eller kan man veta, kan man mota Olle i grind…
Nej, man kan bara hoppas. Eller låta bli att tänka på det. Jag kan tänka på det som dåtid, men aldrig som risk i framtiden.
Jag skriver ju min bok om den tiden. Eller den är ju färdig. Men att få den till bok… jag kommer aldrig till det stadiet att orka ta kontakt med förläggare eller tryckeri eller nåt. Jag har gått in på internet och läst lite möjligheter men mer än så blir det inte.
Det är så synd. Jag skulle vilja hålla en bok som jag skrivit i min hand i bokform. Pärm och skrift inuti. Min skrift. Men det blir aldrig av. Jag tar aldrig steget. Jag förstår själv inte riktigt varför…
I natt var det storm i Sverige. En björk på kalhygget ovanför vårt hus blåste ner men annars hände inget stort. Jag tände ytterbelysningen när det var som värst och stod och såg ut genom fönstret. Träden vek sig nästan. Det var läskigt men ändå häftigt. Åska och drivis är nåt jag hatar. Men blåst, det liksom fascinerar och känns renande på nåt vis.
Nu hoppas jag min man kommer och lagar mat. Vi är bara vi två här hemma och är på varsin våning. Det är lugn och ro. Mitt sinne får vila lite.
Kram på er därute som är inne här och läser! Trots allt.
Mmm vad smart det är när man har känningar i gallblåsan och har ätit massa taccos och dessutom sitter och äter kex med ost nu… Bara att hoppas att ingenting händer.
Gabriella är här och än går det ganska bra. Ett litet :-O utbrott igår för att min telefon började larma och jag var på övervåningen och inte hörde. Hon hittade den inte först och när hon äntligen hittade den så kastade hon iväg den. Fodralet for av men som tur är gick den inte sönder.
Det har varit mycket tankar på stugan som hon fått erbjudande på. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker och inte hon heller. Nu verkar det ändå som om det skulle bli problem pga att hennes säng är för bred i sovrummet. Den plus nattduksbord kommer att spärra vägen för altandörren. Och den måste hon ju kunna öppna om hon behöver. Alternativet är att göra en sovhörna i vardagsrummet. Och då kunna göra TV-rum i det som egentligen är tänkt som sovrum. Ett sånt projekt skulle dock innebära nån form av skärm eller draperi eller så i själva vardagsrummet eftersom det är öppen planlösning och man kommer direkt in i vardagsrum – hall – matplats när man öppnar dörren. Men… känner jag oss rätt så lär det ju inte bli fixat i första taget.
Det hände även en sak i veckan som gör mig ännu mer tveksam. Så här skrev jag i ett inlägg i en grupp för föräldrar till barn, ungdomar, vuxna med autism:
“Gabriella bor ju i en “länga” som hör till ett gruppboende, det är alltså en slags lägenhet kan man säga. Hon har bott där sen 2016. Innan dess bodde hon i en stuga utanför ett annat gruppboende. Men hon blev psykiskt mycket sjuk från höst 2015 – höst 2016. I mars 2016 bestämdes att hon skulle flytta så hon kom närmre personal. I dagsläget mår hon psykiskt bra. Lägenheten som hon bor i nu är mkt lyhörd och hon hör de som är i gemensamhetsrummet så väl som om det var i hennes egen lägenhet. Hon är ju mkt ljudkänslig så det är jobbigt. Vi tycker inte heller att personal på detta boende klarar av att se till hennes behov, dels när det gäller autismen men även att respektera henne som en vuxen människa. Hon har autism med normalbegåvning och en neurologisk sjukdom som gör att hon har stor smärta ständigt i hela kroppen och rörelsehinder.
Förra veckan blev hon erbjuden att flytta till en stuga igen. Denna ligger precis bredvid det boende hon bor i nu. Förra helgen var vi där och tittade med Gabriella. Det var svårt för henne att föreställa sig hur det skulle se ut med hennes möbler eftersom den kvinna som bor där nu har sina möbler ju. Mkt svårt med dålig föreställningsförmåga hos G alltså. Planlösningen kändes lite konstig och ingen direkt wowkänsla då tapeter m.m. inte alls var i Gs smak. En väldigt positiv sak är att stugan är större än lägenheten hon bor i nu. Hon skulle kunna köpa fler bokhyllor som hon önskar och även ha ett separtat skrivbord att pyssla vid. Bara en sån sak vore toppen!
Men hon kan bli isolerad. Redan i nuläget kan det hända att inte personal kommer när hon ringer till dom eller ens att dom svarar. Härom dagen hade hon diarré och stormens. Det kom på golvet och hon ringde om att hon ville att dom skulle komma in med blöjor åt henne, som dom förvarar i ett skåp bland mediciner och sånt där. Det tog över en timme! När hon ringde och frågade varför dom inte kom så blev personal jättegrinig och sa på ett otrevligt sätt att det visste inte hon för hon hade nyss börjat. Lite senare kom den personalen iin och skulle hjälpa G med städ. För G är det viktigt att överenskommelser om hur städ ska vara inte bryts. Men denna kvinna diskuterade allt möjligt och ville göra på sitt vis, vilket gjorde att de blev osams… helt onödigt enligt mig!
Åter till detta med flytt. I nuläget kan hon gå ut till personalen och säga til om de glömmer bort henne. Hon gör det ju inte alltid men hon kan. I stugan skulle hon inte ha en möjlighet till det alls.
G har jättesvårt att ta beslut själv. Jag är rädd att hon blir isolerad och inte får den hjälp hon behöver.”
I onsdags var jag på läkarbesök på psyk. Jag berättade om jobbproblemen och vilka försämringar dom skulle innebära för mig. Men jag älskar verkligen min läkare! Psyk står bakom mig till 100 %. Hon kan skriva intyg, vara med på möten, prata i telefonen med dom, och det kändes så skönt. Jag gick därifrån med en stor lättnad. Och… om allt det där ändå inte skulle lyckas så sjukskriver hon mig och så försöker vi nå sjukersättning på heltid så småningom.
Det kändes som om livet fått en mening igen.
Torsdagen fick vi mer info på jobbet och sedan hade jag möte med mina chefer om min situation. De hade tänkt på ett sätt först men när jag pratade om att jag varit hos min läkare och vad hon sagt samt att hon kunde stå bakom mig och skriva intyg m.m. så ändrade de sig snabbt. Så nu verkar det som om jag får som jag vill. I alla fall fram till jul så får vi se sen. Vi ska ha fler möten och med psyk i ryggen känner jag mig mycket säkrare.
(Solkatten och Lille C har myspys!)
I början på veckan fick Gabriella erbjudande om flytt. Hon bor ju i en “länga”, typ lägenhet som sitter ihop med övriga gruppboendet där hon bor. För några år sen, innan hon blev sjuk 2016 så bodde hon i en stuga utanför ett annat gruppboende. Sen blev hon alltså väldigt psykiskt dålig och gick in i nånslags psykos. Då var hon så dålig så hon inte klarade att bo kvar såpass självständigt utan personal hela tiden. Så det blev bestämt att hon skulle flytta. För en gångs skull var vi nog alla helt överens om det.
Så 2016 flyttade hon alltså till denna länga – lägenhet – som hon bor i nu. Vi visste ju inte alls om hon skulle bli bättre överhuvudtaget. Men sommaren 2016 började det vända. Och nu mår hon helt okej igen. Det känns nästan som att hon nu är bättre än på många år.
Men varje liten glimt av psykiskt dåligt mående får mig att bli så rädd. Jag vill verkligen aldrig hamna i samma otäckheter igen.
(en jeep som jag såg på en parkering. Jag vill så gärna ha en jeep igen!)
I det boendet som hon bor i så finns det ingen i hennes “nivå”. Alla de övriga har ganska grava utvecklingsstörningar. En kvinna får ibland stora utbrott och skriker och gråter jättehögt. Isoleringen till Gabriellas lägenhet är närmast obefintlig och även personalens prat och skratt låter som om det är nästan i hennes lägenhet. Vi bråkade till att börja med om detta med ljudisolering men det som hände var att hon fick ljudisolerande plattor i taket som tog bort ekot i hennes egen lägenhet, men att få ljudisolerat till gemenskaphetsutrymmet fick vi nej på.
Så i början på veckan fick hon alltså erbjudande om att få flytta in i en stuga igen. Denna stuga ligger på ett helt annat ställe än den förra och det finns saker som är mycket sämre med denna. Dels ligger den bredvid en väg. I stugan bredvid bor också en person med grav utvecklinsstörning som låter mycket. På sommaren när hon vill ha fönster eller balkongdörr öppet så kommer hon att höra honom mycket.
Och jag är rädd. Tänk om hon blir isolerad igen. Hennes promenader kommer kanske att bli mer inskränkna igen eftersom hon måste gå antingen på en stor gräsplan som troligen inte skottas på vintern eller en väg som bilar kör ganska fort på och som inte har nån trottoar osv.
(present från våra sommarstugegrannar när dom skulle åka tillbaka till storstaden efter sommarens vistelse. De har fått plocka både äpplen och vinbär och hallon – hur mycket som helst, så en twistpåse brukar vi alltid få när dom ska åka iväg på hösten. Så fina människor ❤ )
Vi var till den erbjudna stugan och tittade igår tillsammans med G. Hon hade inte tänkt sig att planlösningen skulle vara som den är eftersom den är väldigt olik både den lägenhet hon har nu samt stugan hon bodde i förut. Och med Gabriellas tankesätt utifrån hennes autism så är det ju jättesvårt med föreställningsförmåga om hur det skulle kunna se ut med hennes möbler eftersom vi nu såg det med den kvinnans möbler som bor där nu.
Så hennes irritation var stor. Jättestor! Jag fick flera gånger försöka sära på henne och personal som var med så hon inte skulle bli förbannad över deras trevlighetsprat. Om abstrakta saker. Peter var också med och jag försökte få honom att gå i förväg tillsammans med den personal som följde med oss dit för att G inte skulle bli förbannad på nån av dom. Men att det ska vara så svårt för andra att känna igen hennes signaler! Personalen borde ju kunna ha nån slags lyhördhetskänsla (eller tänker dom att hon är bortskämd?) och Peter har kännt henne hela livet… Fast det är ju ingen nyhet att han inte känner av de signalerna alls.
Efter att vi tittat på stugan så åkte vi till en restaurang och sen handlade åt henne. Väl hemma hos sig bäddade hon ner sig och tyckte att det var jätteskönt när vi äntligen åkte därifrån. Mitt älskade hjärta ❤ , jag hoppas hon tackar nej till stugan faktiskt.
(kopparödla)
För övrigt har hon så ont i sin kissblåsa. Det svider mycket både när hon kissar och annars. Jag vet inte vad man ska göra. Vi har ju farit runt till doktorer och på urologen och hos gyn… men ingenstans vet man vad som är fel. Igår grät hon och så ska hon ju inte behöva ha det. En undran som finns hos mig är… kan det vara njursten? Peter säger att “Nej då skulle hon ha ännu ondare”. Men, tänker jag, hur ska man kunna veta hur ont hon har?
Peter var och tog bort sitt gips i början av veckan också. Inget verkade brutet men han har väldiga invändiga blödningar. Hans handled ser hemsk ut. Igår fick jag nån tanke ifall han har fått en blodpropp, men han vill inte åka till akuten och behöva vänta där i flera timmar.
Nu har han gett sig iväg till stan och spelar Discgolf (frisbeegolf) och ska väl kolla in båten. Jag bråkar inte mer om den där jäkla handleden för han är vuxen människa och får faktiskt ta ansvar själv för om det ska ringas nån akut eller ej.
(Peter och jag brukar köpa “Fem små rätter” när vi äter på thairestaurang. Så gott!)
I eftermiddag ska jag försöka klippa gräset. Det är ganska fuktigt, men hinner kanske torka upp lite till eftermiddan. Och för närvarande ligger en katt och spärrar min väg halvvägs upp på knät så det känns mysigt. Svårt att resa på sig och ta tag i dagen då ju 🙂
Ska försöka komma iväg och rösta sen också. Har tänkte så flera dagar att jag skulle förtidsrösta, men alltid kommit nåt annat i vägen. Idag finns ingen återvändo utan jag måste.
Hoppas denna dag slutar med att sjuklingar mår bättre och att jag har hunnit få en del saker här hemma gjorda.
Det är rörigt på jobbet. Mycket prat om förändringar. Sånt gör att jag mår mycket sämre igen, men ändå inte i mitt bipolära, alltså jag är inte på väg in i nåt skov utan är allmänt risig ändå.
I torsdags sjukskrev jag mig halva dagen och köpte glass på mcdonalds och åkte sen en lång åktur ut i skogen på små skogsvägar. Ville bara rensa hjärnan och tänka. Fredagen jobbade jag igen.
Igår var Peter och jag i storstaden på shoppingrunda och kollade sedan in en båt som han var intresserad av. Han vill ha en större så det ska bli bekvämare för mig att följa med. Jag är inte dunderglad åt idén faktiskt. För om det gör att han har svårt att klara att åka själv eller om han tycker att det är så bra allting för mig så jag nästan känner mig tvungen att följa med så är det inte bra! Faktiskt! Jag vill kunna säga “Nej jag har ingen lust!” utan att det blir surt eller att jag känner mig taskig.
Jag har ett behov av att få tanka ensamhet och tycker att det är skönt när han åker bort ibland. Det är bara så jag är.
Jag har inte känt av mina gallstenar på ett tag och ändå har jag slarvat rejält med maten.
Jag tycker att det är svårt att skriva här nu innan jag vet hur omorganisationen kommer att drabba just mig, det är så mycket jobbtänk i huvudet på mig. Så ni får nog mer uppdatering nästa helg istället.
