Att ramla ner i ett hål… på riktigt

Eller, ja att ramla ner rent psykiskt är ju också på riktigt. Men det här är inte bildligt talat utan bokstavligt.

I går var jag själv hemma. Peter skulle på skyttetävling och sedan ut på storsjön med segelbåten. Så jag gick omkring och plockade lite. Gjorde i ordning bland blommorna. Och våran betongtrappa på framsidan har (hade) en lång spricka över sig. För länge sen hade vi en besiktningsman här. Han sa att det inte var nån fara alls med det där. Och det har ju hållt i så många år. Tills igår.

Jag satt där på trappen och plockade torra, vissna blad på blommorna. Jag var så nöjd. Tills jag hörde hur det började knastra invid väggen. Och allt gav vika. Jag störtade nästan två meter ner rakt ner i sten och betong.

Det är så otroligt att det händer överhuvudtaget. Blandat komiskt och chock. Jag tog mig upp stående ganska fort. Jag ropade och ropade. Kunde inte ta mig upp ur gropen själv. Så småningom kom en kvinna med sin hund och gick förbi på vägen. Jag ropade på henne och hon kom och hjälpte mig. Jag talade om att det fanns en stege på baksidan som hon hämtade så jag kunde ta mig upp. Det var verkligen underbart att hon kom och hjälpte mig. Jag tackade, gav henne en kram och vi pratade lite. Jag hade inte slagit i huvudet och inte brutit nåt tror jag. Jag försökte få tag på Peter, men kunde inte nå honom. Pratade in på telefonsvararen och skickade sms. Men troligen ingen täckning därute på sjön eller så hade batterierna tagit slut.

Resten av dagen levde jag i chocktillstånd. Jag diskade dock och tog med mig Lille C i sele/koppel ut lite. Åt kvällsmat och jordgubbar ute på altan.

Det gick jättebra med Lille C ute förresten. Först pickade hjärtat så snabbt och så började han skaka, men det gick över efter en stund och nu vill han ju ut hela tiden, fast han inte får 🙂

Om jag ska säga ärligt så har jag ingen lust med nån midsommar och inte heller att Gabriella ska komma hit. Men det är bara att köra på.

Får väl se om jag kan köra bil med enbart vänsterarmen för att hämta henne. Höger är helt kaputt….

Orkade inte duscha igår efter händelsen så jag har fortfarande murbruk i hår och faktiskt inne i öronen… Ska väl göra det nu då. Har dock ett stort sår på ryggen så vi får väl se om det gör skitont.

Tänk så livet kan bli…. om man ramlar ner i ett hål av cement…

 

Mitt liv i snabbversion

Det är lite nya läsare i min blogg så jag tänkte göra en liten snabbgenomgång om mitt liv och vem jag är.

Jag är snart 50 och bor tillsammans med min man och våra katter i ett hus på landet alldeles bredvid en vacker sjö. Där kan man bada, åka båt och fiska på somrarna och åka skidor och skridskor på vintrarna.

Vi har två vuxna barn. 24-åringen är den yngsta. Han jobbar som militär uppe i Norrland. Det är lååååångt bort, men nyttigt för oss alla att han bosatte sig där. Han gjorde ADHD-utredning i tonåren men nådde inte upp till alla kriterier, så det blev ingen diagnos. Jag har alltid förr tänkt att det vore bra pga att han kunde få mer hjälp i samhället liksom. Men idag är vi glada eftersom han inte hade fått detta jobbet med diagnos i ryggsäcken. Tyvärr fungerar detta land på det viset. Han tycker väldigt mycket om sitt jobb och det fungerar så bra för honom.

27-åringen är en tjej med mycket komplikationer i livet. När hon var fem år fick hon diagnosen autism, när hon var i tonåren fick hon diagnosen Neuropati och förrförra året gick hon in i nånslags psykos. Troligen har hon OCD, men utredningen blev avbruten pga psykosdiagnosen. När jag fick läsa igenom intervjun som gjordes i OCD-utredningen, såg jag att många svar hon gett bottnat i hur hon tänker utifrån sitt “autistiska tänkande”. Det innebär att de på psykiatrin tolkade resultatet på ett helt annat sätt än jag som är mera insatt i hur hennes tänkande fungerar…

IMG_0012

Gabriella (27-åringen) kommer alltid att ha sina funktionsnedsättningar. Inget växer bort och inget går att fostra bort. Jag och hennes pappa har levt med henne hela livet och vet hur man bäst bemöter henne.

Självklart är det en sorg, mestadels för hennes egen skull, men även för mig som mamma. Det viktigaste för mig är att hon ska vara respekterad överallt, i alla situationer. Många kan säga att jag curlar, men det gör jag inte. Hon har funktionsnedsättningar som hon behöver hjälp utifrån och det jag hjälper till med är sådant hon inte klarar. Om hon skulle klara det, dvs om hon inte behövde hjälp… ja då skulle hon ju inte ha några funktionsnedsättningar.

Sen finns det ytterligare problem… nämligen att jag också har diagnos, nämligen bipolär sjukdom. Ibland går jag upp i mani och har nån form av racerhjärna… Ibland går jag ner i depression och ligger i sängen och gråter. Panikångest, Agorafobi, blandepisoder, paranojja är väl andra former av psykiska problem jag har. Det finns mycket om detta. Men precis som för min dotters funktionsnedsättningar, så blir jag aldrig helt frisk. Jag har mediciner, jag kan jobba efter strategier, strukturer osv. Men jag blir ändå aldrig helt frisk.

IMG_0002

(Troligen) har jag även ADHD. Jag har dock aldrig gjort någon regelrätt utredning, vilket innebär att jag inte kan få medicin för detta. Man kan säga att diagnosen är en slags “arbetsdiagnos”, dvs något som kan användas när man tänker hjälp och stöd på olika sätt. Mina hjälpare på psyk säger att utifrån lång kännedom och mkt samtal så har jag diagnosen, men de kan inte sätta den på pränt om jag inte fullföljer utredning. Nån gång blir det väl av, men det kräver en del ork och det finns inte i mitt liv idag.

Ja och så är det ju förstås min man. Han är en prick för sig 🙂 Han gör det han ska. Och han har egna intressen. Vi har varit ihop i 33 år. Vi lär oss mer om varandra hela tiden och ger inte upp. Vårt förhållande är inte enkelt. Men vi tragglar på 🙂

Djur har funnits i vår familj i form av katter och kaniner. För närvarande har vi en katt som jag kallar Solkatten och en katt som jag kallar Lille C.  Lille C är bara 12 veckor och flyttade in hos oss förra helgen. Solkatten är en helt underbar långhårig pojke. Våra katter har alltid varit blandraser mellan bondkatt och Norsk Skogskatt.

20160511_125524

Nu ska jag gå ut i solen. Kram på er alla!

Kollaps

I lördags började nånting konstigt. Jag blev så fruktansvärt dålig i magen. Allt bara rann ur mig. Satt på toa med diarré och med en hink framför mig till spyer. Det blev mest bara spott och slem, men med en sveda från mage upp genom strupen.

Söndagen var rätt okej. Måndagen också. Då följde jag med Gabriella och tog prover. Jag tog  mina litiumprover samtidigt. Det gick ganska bra alltihopa.

Men senare på kvällen drog det igång igen. Huvudvärk, sveda upp igenom hela magsystemet och upp i matstrupen och svalget. Jag har sovit med hink nedanför mig men endast spott och slem igen.

Helt slut i hela kroppen. Det känns som om jag har kollapsat. Hela kroppen är bortkopplad. Jag gråter. Och jag vet inte vem jag ska be om hjälp.  Det finns massor av saker att ringa och ordna när det  gäller G.

När ska hon få ny tid hos Neurologen? Är det bättre att spola öronen än att vänta till ett senare datum då hon  får tid hos Öron,näsa, hals för utsugning av vaxpropp och annan koll i  öronen? Tid för vc-koll ang hennes smärta när hon kissar och upp i njurområdet, kan hon få en tidigare tid än 26/6?

Och om det bara vore att lyfta luren, slå numret och prata. Men det är ju dessa jävla telefonköer…

Och jag orkar inte. Mitt system har kollapsat, men vem tar vid?

Om man har ett barn med funktionshinder så kommer man aldrig loss. “Jamen du måste släppa taget”. Ja jag skulle gärna vilja. Men jag har kämpat för hennes rättigheter  hela hennes liv. Varför skulle jag släppa nu? Skulle hon få det bättre om jag gjorde det? Skulle jag få det bättre? Nej knappast.

Men vad gör man när kroppen kollapsar?

20150804_165634

Lite kattnews!

Ssch! Dom sover! Nästan som när man hade småbarn en gång i tiden. Fullt ös och så blir det tyst och tystnaden fyller liksom hela mig med nån känsla av ro och kärlek. Eller som när vi hade kaninen Ballebus. Solkatten och kaninen älskade verkligen varandra. De lekte helt sjövilt och kunde sedan somna nästan i varandras famn faktiskt. Det var så härligt, och det var så sorgligt när Ballebus blev sjuk och vi var tvungna att ta bort honom, Solkatten sörjde förstås.

Nu kom en annan krabat in i Solkattens liv. De första två dagarna var de väldigt avvaktande mot varandra. Solkatten fräste och morrade. Men nu leker dom för fullt. Samma beteende som med Ballebus kommer ju fram ibland, dvs brottningsmatcher som går lite för hett till. Så där så jag får ryta till rejält för att Solkatten ska släppa taget. Det är ju faktiskt en väldigt liten varelse han brottas med… som faktiskt kan göra sig illa av Solkattens “tjuvnyp”. Jag sitter på helspänn… som alltid förr.

Igår var jag till veterinären med Solkatten. Han har haltat sen en vecka (eller mer) tillbaka. Han är bättre men eftersom vi nu hade den tiden så tyckte jag att det var bäst att åka. Det där jävla besöket tog nästan 2 timmar!!! Han är inte helt ok med sina höfter men inget allvarligt. I röntgen syntes ingenting.

Så vi åkte hem snabbt som attan. Jag slängde i mig nåt att äta jättesnabbt, för sen skulle jag till min läkare på psyk.

Men det får jag skriva mer om nåt annat tillfälle. Datorn har nåt konstigt för sig och jag vill få ut detta så det inte försvinner.

Kramar!

Det finns så mycket att skriva om

Det finns så mycket att skriva om. Som att Lille C har flyttat hit. Det är en söt och gullig kisse, som på nätterna kan förändras till ett monster. Han har bara bott här några nätter och de två första var rätt okej. Han sov och åt och drack och sket och kissade. Och for runt en del men ändå helt okej. Sen har han varit helvaken och helvild. I natt heeeeela natten. Det är väl lite mitt eget fel. Han fick sova för mycket igår kväll så när natten kom så var han inte trött. Som ett barn ungefär.

Och som att vi igår firade nationaldag med G i hennes lägenhet först. Vi hade med oss Lille C och så åt vi rabarberpaj som Peter hade lagat. Vi åkte ut till en stenig pir och Gabriella gick långt ut i vattnet, tills shortsen blev blöta. Så underbart att se henne funka så där. Och att hon kunde gå så långt alldeles själv. Vi avslutade kvällen på en uteverande till en pizzeria, med full uppsikt över bilen med nervevade fönsterrutor och blöta handdukar över halva kattburen. Solen sken och det var underbart varmt.

DSC03805

Ibland slår det mig … att det bästa är att SE livet och inte vara rädd för morgondagen. Jag har en dotter som för ett år sen var riktigt riktigt sjuk. Vi kämpade oss igenom den svåraste tid som vi någonsin haft. Det är nog inte många som har haft det så jävligt faktiskt. Och ibland ser jag och känner jag, vilken otrolig resa vi gjorde.

Ibland slår det mig … att jag måste få vara mig själv också. Jag måste få ha min egen sjukdom. Det låter konstigt. Men jag har levt med Gabriellas sjukdom så mycket och det gör mig förstås trött. Och på nåt sätt så är tiden min nu. Min tid att få ha rätt att vara sjuk ibland.

Just nu, just idag – en blåsig dag i juni 2017, känns det rätt så okej i sinnet. Visserligen var Peter och jag väldigt mycket osams igår. Jag blir så arg på honom ibland. Han har ett egotänk där det inte går att tänka utifrån hur jag känner över det han säger. Allt ska dissekeras in i det minsta och svaras emot. Jag blir trött och jag blir ledsen. Och då är det lika bra att hålla käften.

DSC03913

Alldeles nyss ringde telefonen. En kompis till mig som inte har hört av sig på ett tag och som mått dåligt. En gång i tiden fick jag en diagnos som jag aldrig i livet hade trott kunnat sättas på mig. Ändå var det så självklart och så hemskt och jag ville så gärna ha hjälp. Och en dörr öppnades till en värld där jag lärde känna människor som var som jag. Och det förändrade mig, så klart att det gjorde. Det förändrade hela mitt liv.

Jag är så glad att hon hörde av sig idag.

Det finns så mycket att skriva om. Jag har så mycket att berätta. Som att Lille C har flyttat hit. Han har en fjunig orange päls, kanske han blir långhårig. Vakna ögon som betraktar allt jag gör (förutom när han sover). Ganska stora öron och små vita tassar. I pannan har han ett mönster som bildar ett M. Som i Marielle.

Solkatten blev plötsligt en stor farbror. Men de har till och med lekt en del. Ätit mat ihop. Först morrade och fräste Solkatten, men redan dagen därpå hade han börjat acceptera sin lille kompis.

Det finns så mycket att berätta. Som att det nästan blåser storm ute idag. Och jag älskar blåst. Det känns som om den rensar min kropp. Lite duggregn. Stora vågor på sjön. Så jag går ut en sväng och känner blåsten rensa ut känslor som behöver bort. Som bygger upp mig igen. Det som rasat.

 

Platt eller inte…

DSC03842

Jag var sjukskriven förra veckan. Ja det var ju bara tre dagar eftersom det var Kristihimmelsfärs. Fredagen åkte Peter och jag till Leksand på medeltidsmarknad och lördagen åkte vi ut med hans segelbåt. Faktiskt härliga dagar. Solen sken och det var underbart varmt.

Så måndagen och igår jobbade jag. Det är jobbigt faktiskt. Inte som förr när jag längtade till jobbet och älskade det. Fast ibland undrar jag om det där platta som jag tycker är enormt tråkigt och jobbigt…. kanske beror på mediciner som plattar till livet istället. Man har ju hört att Litiumet kan göra så tillvaron blir platt och onyanserad. Och då kommer frågan, vilket liv man vill leva? Platt och slippa alla jälva skov, eller ett liv som känns kreativt och som känns som…. jag? Svaret är egentligen enkelt: Jag vill slippa skoven. Men den andra varianten är inte enkelt heller. Det är tufft som fan. Det är tufft att vara som andra.

DSC03868

Jag brukar ju tänka på min ena syster. Hon är nog den normalaste människa jag vet!! Eller så behöver jag bara en bild av normalitet och då sätter jag dit henne, för hon är den lättaste att hitta… Hon lever i ett hus med fyra vuxna barn och sambo. Alla har sina skavanker förstås. En dotter med psykiatriska problem och ett barnbarn med funktionshinder. Men hon tycker om att gå på stan och köpa kläder (inget supershopping utan helt normalt), hon jobbar heltid på en förskola och har väninnor som har män som träffas ibland och dricker ett glas vin och lagar mat och bjuder varandra på. Ibland åker de till Sälen eller Stockholm eller hyr en stuga i Danmark. Hon och hennes sambo tjänar normalt med pengar och har en helt ok budget. Som sagt ett liv med skavanker. Barnbarnet med funktionshinder är ju en sorg. Man går omkring och väntar på första barnbarnet. Att snosa på håret, räkna tårna, läsa små böcker för barnet som sitter i knät och jollrar. Och så blev det inte så.

Och jag tror att alla människor som man tror är normala ändå har ett liv med baksidor. Själklart för det ju det som gör oss till människor. Nämligen att livet är sitt eget på nåt sätt. Vi kan forma och bestämma en del men inte allt. Vi sätter oss i en karusell och vi vet inte vad som kommer att hända.

Oj…. och jag börjar skriva och vet inte vart det kommer att ända!

En skillnad mellan mig och  min syster är att hon inuti lever ett liv som jag bara kan drömma om. Hennes beslut är lättare. Min karusell är brantare och nedfarterna går fortare, och det går aldrig att hejda.

Jag brukar tänka att jag skulle vilja ha det som min syster. Och det är nog sant. Men jag har ju aldrig funkat så, så jag har ju egentligen ingen aning alls…

Jag har kommit till en punkt där jag funderar på om jag så småningom kommer att behöva välja: Jobbet eller hemmet. Det låter konstigt…. för kan jag egentligen välja jobbet? Vad händer egentligen med mitt hem? Men att gå igenom en ny ansökan om sjukersättning och denna gång hel sådan…. hur i helvete ska jag orka det???

I eftermiddag ska jag till min kurator. Jag ska visa henne en bild på hur mitt kök kan se ut när det är som jävligast. Jag sätter inte in den här. Den är hemsk och jag vill inte ha kommentarer.  Men människor på mitt jobb kan sitta och prata om sina hem och sina resor till Kanarieöarna. Det finns till och med många med bipolär sjukdom som jag känner som har hem som ser bra ut. Och jag…. klarar inte det. Jag är ledsen, det gör mig sorgsen… att jag inte klarar det.

Ikväll ska vi iväg och kolla en kattunge med farmor och hennes sambo. Kanske Gabriella följer med. Och den katt vi har (Solkatten) kom in och haltade igår morse. Vi hittar inget yttre fel, så kanske vi behöver iväg till veterinären. Vi får se.

Jag sätter mig i karusellen och tänker att det kanske är bättre att gå bredvid istället.

DSC03890