Deppras

Hej på er!

Jag har varit hemma och sjuk ett tag. Alltså psykiskt. Svår depression egentligen men ingen läkare vet hur illa det är. Jag gjorde ett försök att jobba i fredags hemifrån. Det var jättejobbigt. Jag flexade så jag började senare och slutade tidigare än mina 4 timmar (och 45 minuters lunch). Det är svårt att prioritera när människor får veta att man jobbar. Dom vill vara sociala, fråga hur jag mår, “ring om du vill snacka lite”. Klart att det värmer, men jag har liksom inte tid och inte ork med sånt. Jag gick igenom mina mail och svarade på en del. Gick igenom mitt schema och ändrade lite. Men sen hann jag inte så mycket mer.

Det är stora svårigheter att kolla i almanackor överhuvudtaget. Det finns liksom inget att se framemot. Allt bara stockar sig i huvudet. Jag får svåra panikkänningar. Nåt som dessutom känns jobbigt är resorna. Jag har alltid tyckt att det är helt okej att resa, men det är på nåt sätt inte själva resan i sig utan att allt som är borta från hemmet tar sån otrolig energi och jag har inget kvar när jag kommer hem. Risken är att jag försämras bara av det.

Det är svårt att vara så här sjuk. Jag vill tala om så folk förstår, samtidigt så är det ändå ingen som förstår och det gör mig desperat. Då tror släkt och vänner att jag ska ta livet av mig. Jag är inte där riktigt. Jag har haft mycket självmordstankar under årens lopp. Har gjort några försök också. Men den här gången handlar det inte om det. Den här gången är jag trött och förstår inte hur jag ska klara saker överhuvudtaget.

Peter ser inte och förstår inte. Som vanligt. Det gör ont. Samtidigt är det ju så att saker inte blir gjorda alls om inte jag gör “min bit”. Vi har våra hushållsuppgifter uppdelade mellan oss och det är bra, men om jag inte gör mitt så blir det inte gjort för han gör bara sitt ändå. Det kan innebära att eftersom han städar övervåningen och jag nedervåningen så blir inte nedervåningen städad på flera flera veckor om jag inte gör det, fast övervåningen blir dammsugen varje vecka.

Igår var jag och hjälpte Peter med att sätta upp en pressening över båten. Men jag var helt psykiskt sjuk efteråt och har förbaskat ont i ryggen. Idag hade vi tänkt ta en jeeputflykt men en heldag är helt omöjligt, så vi får ta en tur i eftermiddag. Peter har så storslagna idéer kring allt jämt. Jag orkar inte. Försöker säga det men är så dum så jag inte vill göra honom ledsen. Knäppt. Jag är jättesjuk och orkar inget och ändå säger jag inte nej.

Överhuvudtaget har jag svårt att säga nej till nån överhuvudtaget. Förra veckan fick jag Gabriellas personal att städa tidigare än en veckostädning. Hela den grejen är en speciell grej. Jag skrev en lapp om att jag ville att dom flyttade lite på några kartonger och kassar i hennes walking closett för att dom skulle kunna dammsuga bakom nu när det är musinvation överallt och även hon har förstås fått in möss. Men då fick jag ett ilsket mail från deras chef att personalen inte fick lyfta möbler! Jag hade inte ens tänkt mig att dom skulle LYFTA möbler, men undrar samtidigt att vems ansvar är det att dammsuga bakom saker om det inte är personalens? När jag dammsuger här hemma så dammsuger jag bakom saker och flyttar på vardagsrummet m.m. Tillhör inte det veckostädning? Jag hjälper henne ibland med städning eftersom det blir knepigt om vi ska göra saker på hennes städdag och att då personalen inte har samma möjlighet att flytta städningen till en annan dag. Egentligen hjälper jag ju inte henne utan dom… eftersom jag tar deras arbetsuppgift. Jaja, jag brukar torka ur saker på hennes badrum och sånt gör aldrig dom. Så om jag inte hjölpte till ibland skulle det aldrig bli gjort alls? Vem ansvarar för det!!!

Nu blev det ju konstigt eftersom denna vecka istället blir längre tills nästa städning eftersom jag bad dom städa tidigare än en vecka liksom. Så nu har jag lovat komma dit i morrn och svepa över lite, men allt blir väldigt konstigt. Jag hade tänkt jobba lite och hon vill ha städningen på sitt speciella vis och så är jag sjuk psykiskt och har ont i ryggen……………. och har stora svårigheter att säga nej eftersom jag vet att ett nej är svårt när man har autism. Jag skulle behöva ge ett annat val till henne som var lika bra än en vanlig städning eller…. egentligen borde jag ringa personalen och be dom gå in och dammsuga lite eller sopa eller nåt, men så funkar ju inte Gabriella eftersom det blir fel för henne om man inte följer rutinerna. Jag tror det skulle gå att ändra en gång nu om hon får ordentligt svar på hur nästa städning blir då.

Jag vill säga att det inte handlar om att hon är bortskämd eller att hon är självisk eller elak eller nåt. Det handlar om hennes autism.

Ett nej är ju inget svar. Ett nej betyder ju ingenting. Hon måste veta hur det ska bli istället och hon behöver veta processen i ett längre perspektiv. Om jag inte kommer på måndag, hur blir det då istället? Då räcker det ju inte med varken nej eller inte. Hon behöver svar på vad som kommer att hända.

Jag brukar likna det som att ett nej för henne kan betyda att man står rätt upponer och bara står för man har inte fått information om vad man ska göra… och då blir inget gjort och då blir det ju jättekonstigt. Så orden nej och inte skulle behöva raderas ur hennes liv helt. För hon förstår dom inte.

Nu skulle jag ju ha skrivit om hur himla dåligt jag mår, men detta blev istället ett inlägg om Gabriella. Jag vet heller inte riktigt hur jag ska förklara hur dåligt jag mår.

Har skrivit lite på facebook om att jag är sjuk och faktiskt på vilket sätt. Igår ringde min mamma och var orolig för min ena syster hade ringt henne och frågat om hon visste hur illa det var med mig för bägge mina systrar hade blivit oroliga och tänkt åka hit. Så jättegulligt att dom bryr sig, jag trodde faktiskt inte det. Låter kanske konstigt men senaste tiden har dom hängt ihop och jag har inte riktigt funnits med i deras liv. Så jag blev förvånad faktiskt. Men å andra sidan hade det varit ändå finare om nån eller bägge istället hade ringt till mig och frågat hur jag mår. Det skaver faktiskt att dom inte gjorde det. Hon hade visst sagt till mamma att “Det är ju faktiskt min syster”. Det kändes också konstigt. Som om hon plötsligt kom på att Oj, Marielle är visst min syster! Det kändes som om hon liksom inte riktigt visste det förrän hon kom på att jag var riktigt dålig. Och min andra syster… brydde hon sig verkligen? På riktigt? Dom umgås mycket och gör saker tillsammans men ringer aldrig mig. Skitsamma, jag har vänner som betyder mer. Fast det är inte skitsamma egentligen. Det känns som att jag hänger utanför på nåt sätt. Det gör lite ont.

Nu ska jag lägga mig lite igen. Nu vet ni läget. Sängläge och stirra in i väggen eller sova på lite sobril.

Kram!

Bipolär sjukdom

Jag borde förstås skriva lite här. Ett litet hej hur mår ni därute? Jag har varit mycket uppvarvad med mycket ångest och jag har känt varningssignalerna. Den ena polen har ropat Warning, warning. Den andra polen har ropat Kör på, this is a gift!

Jag kanske borde ha lyssnat på den som sa Warning, warning…. samtidigt känner jag att det är svårt och kanske till viss del nåt jag inte är helt säker på att jag vill ändra på. Missförstå mig inte, jag vill inte vara bipolär egentligen, jag vill inte må så här dåligt som jag gör nu. Men… just de där uppåtperiderna när jag får så mycket gjort. Och mycket faktiskt blir riktigt bra… jag vet inte om jag vill vara utan dom. Sen är det ju inte så roligt förstås när man har sån ångest som jag har haft och inte kunnat sova.

Nu kommer tiden i sängen som måste ta igen allt det där. Orkar ingenting. Får panikattack efter panikattack. Jag tycker väl egentligen inte att det är psykiskt faktiskt. Låter konstigt, men det är även ett fysiskt tillstånd. Kroppen blir en annan än innan. Allt som gör så ont och är så tomt… det finns ju där!

Önskar kunna delge er så mycket mer i mitt liv. Önskar att jag kunde börja blogga som förr igen. Men det är stopp här. Jag skriver igen när jag orkar. Så hold on, det kommer. Många kramar till er alla. Var rädda om varandra och er själva.

Det finns inget annat liv än det här, så ta hand om er!

Lite funderingar för dagen

Jag har haft det lite jobbigt. Eller jag har det lite jobbigt kanske jag ska säga. Svårt att sova och när jag väl har somnat så är det dags att gå upp. Det handlar inte om att vända på dygnet utan mera om ångest eller att jag har varit för uppvarvad. Jag har i alla fall tvingat mig själv nu några dagar att åka och jobba ändå. Det har varit bra, för när jag väl är där och träffar andra människor så fungerar det bra.

I måndags, tisdag och onsdags var Gabriella hos oss. Jag jobbade måndagen och hämtade henne efter jobbet. Tisdag och onsdag var jag ledig. Det har gått jättebra. Vi har inte gjort några stora grejer. I tisdags plockade vi blommor och gick till djurgravarna. Förstås var det ganska igenväxt eftersom jag bara rensar där när hon är med dit. Så nu har jag rensat bland våra fina stenar och små hjärtan och grejer. Det är viktigt att alla får lika antal blommor men nu bidde det fel i beräknandet så en stunds funderande innan hon tyckte att det var okej ändå.

Jag tror att det var skönt för henne att komma hemifrån. Det har varit så mycket jobbigheter i hennes relation till en del personal. En del av dom tycker jag är nästan olämpliga i sitt yrke faktiskt, men sen finns det en del som vill så väl men som hon inte klarar av i alla fall.

En av hennes faddrar på boendet slutade för ett tag sen och det har pratats om vem som skulle bli det i stället. Lite nervöst faktiskt, för hur skulle det bli om hon dissade den totalt? Den som finns kvar är jättebra.

Och häromdagen fick jag ett glädjande besked! Den personal som hon har som fadder just nu kommer att fortsätta att vara det själv. Kanske det blir ännu svårare att komma ut på olika saker men å andra sidan är det nån bra som är med i planeringarna och det betyder mycket.

Nu i helgen ska Peter gå nattvakt på båtbryggan och så kanske vi tar oss en sista tur på söndag. Nästa helg ska masten tas ner och sen är det dags för båten att vila för vintern. Andreas och hans tjej ska komma och hjälpa till med masten. Det blir så kul att träffa henne igen. Jag längtar verkligen. Knepigt, jag saknade henne direkt när hon gick ut genom dörren sist de var här.

Lite funderingar för dagen. Nu är det dags att ta hand om tvätt 🙂

Ha det bra!

En jobbig vecka och ett rusande hjärta

Jobbig vecka. Jag har sovit över hos Gabriella en natt och därefter var vi på skiktröntgen i storstaden. Det var besvärligt eftersom hon skulle få kontrast. Att dricka en liter vatten innan var verkligen inget svårt för henne som har “vattendrickartvång”. Men hon är väldigt svårstucken så den väldigt snygga manliga sjuksköterskan hittade inte några bra vener. Två sprack och två där slangen inte kom in. Så det bidde ingen kontrast men de trodde att läkarna skulle se vad de behövde se ändå. Efteråt har jag funderat över vad dom menade egentligen. Såg dom nåt väldigt tydligt på dataskärmen som visade röntgenbilderna?

Det var fruktansvärt jobbigt alltihopa. Den enda trösten var att sköterskan var snygg och med ett oändligt tålamod. Han tog sig an henne och gav henne liksom all tid som behövdes. En helt underbar människa!

Hon var väldigt slut efteråt men orkade ändå med en promenad och storshopping på apoteket. Sen åt vi hamburgare från Max drive in. Jag måste säga att jag är lite trött på hamburgare för det är ju enklast och uppiggande efter sjukhusbesök och annat.

Igår jobbade jag som vanligt igen. Hade träff med en montör som skulle sätta upp krokar i våra lokaler. Och därefter skulle jag vara med på skype i ett möte men det funkade jättedåligt med uppkoppling m.m så jag drog mig ur och gör nytt försök ett annat datum istället. Tyckte ändå inte att jag hade så mycket att bidra med i det där mötet så mig gjorde det inget.

Har fått en ny medarbetare på jobbet som är jätteengagerad och vill veta en massa saker och frågar och grejar och det är jätteroligt men enormt stressande. Jag brukar tycka om sånt men det här blev bara för jobbigt. Jag skrev ner en massa punkter om vem som ansvarar för vad och skickade till min chef med frågan om jag fick skriva ut och låta ligga nånstans. Kopierade till en annan kollega också så han fick titta och säga sitt liksom.

Efteråt ångrar jag mig förstås. Varför går jag igång så himla mycket ibland och blir fullständigt provocerad och stressad av såna här saker? Det är ju så onödigt! Kanske det handlar om dåligt samvete också. Att jag borde ha mer koll i lokalerna om vart saker finns osv.

När jag åkte hem från jobbet igår kändes det väldigt konstigt i hjärttrakten. Det gjorde inte ont men hjärtslagen var väldigt tydliga och det liksom rusade i hjärtat. Så svårt att förklara. Lätt att tänka att det är ångest, men jag är faktiskt tveksam över om det verkligen är det. Det kändes hela kvällen. Peter var ute med båten och jag ringde till honom och berättade men vi sa att det nog var lugnt så jag satt ute och sen gick jag och la mig.

Senare på kvällen kom Andreas hem. Vi satt uppe alla tre och pratade till sena natten och sen tog jag även hand om tvätten innan jag la mig. Klockan var halv två men sen somnade jag rätt okej.

Idag är det inte bättre. Jag känner att jag inte vill prata med Gabriella om det för mycket. Hon ringde mig igår när jag åkte hem och det höll på just då också men vi pratade om saker som var jobbiga för henne. När jag sen sa att jag troligtvis hade fått en panikattack fick jag svaret att jag inte engagerade mig i att lyssna på henne när hon pratade. Ibland blir man liksom väckt av tanken att hon har så svårt att ta andras perspektiv. Man kan tro att hon är egoistisk vid såna tillfällen men det handlar inte om det. Hon är egentligen en väldigt känslosam människa med ett fint hjärta och vill de flesta väl. Men att i stunden byta perspektiv när hon är så inställd på allt som är jobbigt för henne själv är nästan omöjligt.

Ja idag är jag trött och hjärtat rusar. Jag orkar inte prata med henne känner jag. Vill inte. Ändå kommer hon ju att ringa mig sen och jag måste återigen lyssna på allt som är jobbigt för henne.

Nu har Andreas och Peter åkt till staden och ska skjuta på skjutfältet och sen handla. Vi får se vad Andreas vill att vi äter. Det blir nog bra. Peter är ju duktig på att laga mat. Själv tänker jag sätta mig ute ett tag och hoppas jag blir bättre. Peter ville att jag skulle ringa hans mamma som haft problem med hjärtat för ett tag sen och prata, men hon skulle säkert bara säga att jag skulle åka in till akuten och det vill jag inte.

Nåt helt annat som retar gallfeber på mig är att jag börjar gå upp i vikt igen. Så irriterande! Jag måste verkligen göra nåt åt det! Nu!

Ja i alla fall bara för att tänka på nåt annat än Gabriella och mitt rusande hjärta…

Kram på er därute och ta hand om er.

Det bodde en ängel i mitt hus

När man undrar om det kan vara för bra för att vara sant och när man inte vet om man vågar tro.

Andreas har hittat en tjej som varit här och hälsat på under helgen. En helt underbar “varelse”. Kan nånting vara så bra?

Hela hon är liksom så fin inuti och utanpå. Och jag tror att vi kom nära varandra och att hon trivdes hos oss och med oss. Vi har pratat om allt möjligt. Från depressioner till Laiv, från hästar till Mali, från skogshus till folkhögskolor, från funktionsnedsättningar till goda värderingar.

Som Gabriella skrev i sms efteråt. “Jävlar viiiilken häääärlig tjej!!! Jag hoppas redan att dom en dag gifter sig och får ungar”.

De åkte nämligen hem till Gabriella och fikade. Bara det liksom! Att verkligen vilja träffa henne och lära känna henne. Andreas storasyster. Att vilja möta henne över en kaffe och chokladboll,

Vi har pratat och umgåtts på ett sätt som det var längesen vi gjorde med nån överhuvudtaget.

Samtidigt ropar min själ på nåt sätt att inte våga tro. Att det är för bra för att vara sant. Ja det finns förstås nånting som inte är bra. Som är tillräckligt obra för att riskera ett fall av förhållandet. Jag måste liksom tro det för att inte bli alltför kraschad om det händer nåt. Det är klart att nåt måste hända, att nåt måste vara fel. Vi kan inte ha sån tur.

Man kan inte hitta en ängel. Det går förstås inte, men jag hoppas ändå att det är sånt som är överkomligt. Sånt som är helt okej. Alla bråkar ibland och allt är aldrig perfekt. Frågan är bara om det är lagom. Om det ändå är sånt som är okej, som alla går igenom. Oavsett om kärleken är stark. Men att det ändå varar.

Ja det är ingen ängel i rummet förstås, inte på det sätt som Eva Dahlgren sjunger. Men ändå ett stort hopp. Nån som alltid ska vara välkommen hos oss. Bara att se henne när hon kom… gjorde att det skuttade i hjärtat. Hennes skratt och lagoma prat.

Men det är den sången som fastnade ändå.

Eva Dahlgrens version. Grundbulten.

Panik i affären

Jaha… nu har det ändrat utseende på det här stället också. Först var det facebook och sen här. Jag tycker att det är lite besvärligt. Tänk om allt kunde vara konstant liksom… Ungefär som när mataffärer plötsligt börjar möblera om. Så ska man lära sig hitta saker igen och irra runt. Jag har ju väldigt svårt med min panikångest i affärer. Det är några som funkar, där jag har koll på vart saker är och när dom möblerar om så tvingar jag mig att handla under tiden som dom ändrar, då är det lättare att hänga med istället för att vänta tills dom har ändrat färdigt.

Min panikångest i affärer är väldigt speciell. Ofta utlöses det av att jag inte hittar nån specifik sak och inte klarar av att fråga nån expedit om hjälp eftersom det ger nånslags uppmärksamhet på mig. I en affär vill jag helst vara en grå osynlig mus. Inte höras och inte synas. Om någon kommer fram och slänger sig runt halsen och kramas och högt och ljudligt säger “Heeeej, vad kul att se dig!” Eller nåt sånt så är det obekvämt.

Nu för tiden är det ju i och för sig ingen som kramas och det är rätt skönt. Man behöver inte heller fundera över vem och varför man ska kramas. Det bara är så att man inte kramas längre.

Förutom att man inte hittar en vara eller att man träffar någon man känner så är det jobbigt att fundera på vilken sorts märke eller nåt som min man vill att jag köper. Vill han ha sojamjölk eller havremjölk och är det outly eller vad den andra nu heter och är det med eller utan socker, är det med eller utan mandelsmak typ original… Och varför minns jag det inte?

Ja och så kommer den där paniken, ångesten, svetten, blixtrarna i synfältet, yrseln osv och jag går runt runt runt eftersom jag inte klarar att tänka och jag klarar inte att ha människor för nära. Ibland kan jag bli stående och glor på en hylla utan att ens veta vad jag glor på. Minutrarna går och andra kanske undrar varför jag står där…

Överhuvudtaget just det där vad andra människor tänker, är svårt. Jag blir paranoid mitt i min panik. Måste ut måste ut måste ut. Ändå är jag snäll och ställer mig i kön. Kopplar bort verkligheten. Alltså inte på nåt bra sätt utan helt apatisk på nåt vis. Sen när det är min tur kan jag vara trevlig (IBLAND) men när jag sen står och ska plocka i mina kassar så kommer det igen. Främst paranoijan. Tankarna på att andra kanske tittar.

Ibland får jag tipset att jag ska ta sån där mojäng som man scannar och då slippa kön, men då får jag för mig att andra tittar mer på mig. Och det är ju inte kön i kassan som är problemet utan det där att packa ner i påsarna. Och det blir man ju inte hjälpt av med en scanner.

Ja det var dagens inlägg. Så längesen jag skrev sist. Och varje gång tänker jag att VARFÖR skriver jag inte oftare.

Men nu håller jag på att ladda in bilder från telefonen i datorn så nu måste jag ta mig an det istället.

Stor kram! Vi ses! Jag lovar!

Sommarstress

Hej på er govänner. Eller jag vet ju inte vilka som läser längre nu när jag skrivit så här lite.

Igår och idag har det varit härlig sommarvärme. Jag älskar det här. Men det gör ju inte min kära dotter så det är kluvet för mig med den där kärleken till värmen.

Hon har fortfarande en väldig smärta där bölden satt som hon hade förra sommaren. Det känns även som om hon har en utbuktning fast på ett annat ställe på övre bröstregionen. Alltså inte på ett bröst utan ovanför brösten. Det känns som om det är nån slags vätskeansamling. Vi har fått en tid för uppföljning på kirurgmottagningen så får vi se vad dom säger. Tyvärr är det en förmiddagstid och eftersom vi har ganska långt att åka till sjukhuset så är det inte optimalt alls. Jag ska ringa och se om det finns någon annan tid som är ungefär i närheten men annars får vi vackert ta den tiden och se till att komma upp ur sängen i god tid istället.

Jag mår väl kanske ganska bra men alla krav som finns på sommaren är jobbiga. Det tar överhanden när man borde njuta istället. Pågrund av hennes smärta kan vi inte bada vid vår badplats eftersom det är lite knöligt att ta sig ner till själva vattnet. Det är så himla synd när vi bor så bra, men jag vill inte ens försöka med henne. Vi får hoppas att nästa sommar är bättre för henne. Det finns en annan badstrand som funkar men den ligger ganska långt från oss så vi måste åka bil rätt långt ändå.

Peter åkte iväg på sin segelsemester för ungefär en vecka sen. Visst har jag njutit några dagar, men så hämtade jag Gabriella i fredags och då är det mycket att göra hela tiden. Till exempel tar det över en timme att duscha eftersom det är såna procedurer hur saker ska göras och hon behöver hjälp med ganska mycket. Då hon klarar sig själv måste jag ändå finnas i närheten.

Sen är det ju så att även om jag känner mig tärd inuti så fungerar dock en del saker ändå. Till exempel lyckades jag göra en jättegod makaronilåda igår fast jag hade ångest inför det. Jag har fått väldigt dåligt självförtroende när det gäller att laga mat så det är svårt att klara det. Kanske det låter löjligt. När barnen var små var det ju alltid jag som lagade mat. Peter har dock varit väldigt speciell med vad han tycker om och hur det ska vara lagat så när jag slutade som dagmamma lämnade jag över matlagandet till honom. Nuför tiden är det alltid självklart att han lagar maten och jag diskar. Det har jag inget emot alls. Så det är den regel som gäller här.

Nu när han är borta så tar jag ju förstås allt och det är väl kanske inte så konstigt eller svårt egentligen, men jag drar mig alltid för att sätta igång, jag har redan i förväg tänkt att maten inte kommer att bli bra.

Jag känner mig som om jag inte är en riktig kvinna på nåt sätt. Allt det där som andra klarar: laga mat, städa, tvätta, diska – det låter inte så mycket och det är ju rätt banala saker, men i ett rätt så stort hus där ingen annan ställer rätt saker eller lägger det så det ser hyfsat ut så är orken borta. Förr fick jag springa efter Peter hela tiden och lägga tillrätta sånt som han stökat till. Det gick ju inte i längden så till slut gav jag upp. Nu är vardagen så stökig så jag mår dåligt av det.

När jag säger att jag har svårigheter med att organisera min tillvaro till exempel städningen så stämmer det ju till viss del, men om det inte finns någon grundordning så klarar jag inte att göra det resterande som behövs heller. Jag är inte den där idoga människan som gör och gör och gör, utan jag kan bli sittande och bara glo på datorn istället. Inte för att jag är lat utan för att jag inte har någon början och slut i det jag ska göra. Vad är det man brukar säga… Släcka bränder? Det är så tillvaron ser ut och det splittrade i livet klarar jag inte. Jag vill göra en sak i taget tills den är färdig ocn när jag är färdig med nånting så har det oftast tagit så lång tid så jag är helt slut, då finns det ingen extra tid för att underhålla det som gjorts eller till nåt slags “finlir”.

Jag kanske har blivit latare med åren. När barnen var små så var det så självklart att jag skulle gå där och plocka i ordning och ha det snyggt. Nu är den orken borta. Kanske den skulle kunna komma tillbaka om jag var hemma jämt och aldrig jobbade.

Min mamma sa häromdagen: “Men Marielle, ska du inte ta sjukpension?”. Det var ju från en annan tidsålder… Så kunde man göra förr, men i dagsläget går det inte så lätt. Att söka sjukersättning som det ju heter är en himla procedur, det är inte bara nåt man “tar”, utan försäkringskassan är hemsk. Bara en sån sak som att prova alla möjliga andra arbeten innan man kan få igenom det, känns som en omöjlighet. Då tar jag hellre ut mig totalt i det jobb jag har…………… Problemet är ju dock att jag just tar ut mig. Att jag inte gör saker lagom.

Min mamma…. och Peter blev rejält osams den kvällen då han skulle åka. Det är en ganska lång historia egentligen så jag vet inte om jag kan berätta den som den verkligen var, men jag kanske kan försöka lite.

Jag skjutsade honom till båten förra söndagen. Jag sa åt honom att om nåt glömdes så kunde han ringa så åkte jag ín med det till honom antingen senare på kvällen eller på morgonen därpå. När jag hade lämnat honom så åkte jag alltså hemåt. Till råga på allt hade jag råkat sätta telefonen på ljudlös nån dag innan. När jag parkerade bilen på vår parkering såg jag att jag hade fått ett sms från Gabriella där hon undrade förfärat om nåt hade hänt. Sen ringde mamma och sa ungefär detsamma. Peter hade försökt nå dom om att jag inte gick att få tag på. Så vi alla försökte få tag på honom men det var bara upptaget hela tiden. Jag blev riktigt irriterad över allt ståhej. Det visade sig så småningom att han ringt och krånglat för att jag råkat åka hem med hans kamera och maten han skulle haft med sig. Han hade även ringt sin mamma och hon skulle hämta honom och köra hem honom till oss. När jag pratade med Peter sen så var det bara prat om att sakerna var glömda i bilen och han var sur för att jag inte svarat.

Han sa ingenting om att han varit orolig för mig för att jag inte svarat. Jag pratade med mamma igen om varför han ville ha tag på mig och jag var riktigt ilsken på honom när jag pratade med henne också. Jag åkte in med grejerna och vi blev väl sams i alla fall. Men emellan dess så hade Peter och min mamma pratat och hon hade skällt ut honom och dragit upp en massa gammalt skit och sen sagt gonatt och lagt på luren!!!

Det där har fastnat i mig och jag tycker att hon bar sig så himla dumt åt. Jag tycker att hon var rent elak faktiskt. Och jag har sån ångest över alltihopa för det var ju så att han varit orolig för mig även om det inte var det första han sa och om han hade gjort det så hade jag nog reagerat annorlunda. Då hade det ju värmt istället.

Jag fick även reda på att det inte var han som bad sin mamma skjutsa honom utan det var hon som erbjöd sig. Vilket också gjorde hela situationen annorlunda. Om jag vetat det tidigare så hade jag inte tänkt att han var bortskämd och egotrippad som bara tänkte på sina glömda saker och att det var katastrof.

Nu är det ju samtal’et mellan Peter och mamma som tär mest inombords. Så onödigt! Hon hade inte behövt skälla alls. Och definitivt inte dragit upp en massa gammal skit. Jag kommer inte att anförtro mig åt henne igen eftersom jag inte kan lita på henne.

Nuuu måste jag alla fall skynda på att göra mig i ordning.

Kram och jag ska försöka skriva oftare så jag inte blir så här stressad 🙂

Att ramla omkull

Det finns säkert en massa att skriva. Sitter just nu i min säng. Peter är och handlar. Ikväll skjutsar jag honom till båten. Sen ska han vara borta i 10 dagar.

Jag är lite orolig för Gabriella. Hon har nåt som buktar ut över brösten. Jag är orolig för att hon är påväg att bli lika dålig som förra året. Den här knölen sitter mera mitt på så den är inte på samma ställe som den förra. Den här är mer mjuk och kanske som en vätskeansamling, men vem säger att det inte kan vara detsamma som förra. Vätska kan lika gärna vara var, eller hur!?

Det har hänt en del sen förra inlägget. Jag har varit ute till sjöss med nya båten och till och med sovit över. Jag fick en massa hejjarop på facebook om att det var så rrooooligt och att jag var så duuuktig. Det är ju fint tänkt av folk eftersom de vet att jag har problem med balansen och att jag är så rädd för att gå på och av och att vara långt från land. Men jag tyckte inte om att andra människor bestämde åt mig vad jag skulle tycka var roligt.

Nu har jag som sagt åkt med några gånger och tycker att det är lite okej ändå. Igår kändes det väldigt positivt. Höga vågor men jag hade ändå nånslags kontroll över situationen på nåt vis. Jag styrde även en del när vi seglade och det kändes bra i höga vågor och rejäl blåst.

I natt hände nåt konstigt. Jag var ju yr efter seglatsen när jag la mig men det var också så att jag hade glömt mina mittpådagenmediciner så innan jag la mig tog jag alla medicinerna samtidigt. Sen kunde jag inte somna utan var länge vaken. Framåt morgonen vaknade jag av att jag var kissnödig. Men när jag skulle gå ur sängen ramlade jag handlöst över nattduksbordet. Pang! Och jag gjorde mig så jävla illa. Nu har jag ont överallt. Ena låret, en fot, en arm.

Jag sitter i sängen och känner att jag mår dåligt fysiskt av en förlamande trötthet och hjärtklappning. Det är nåt som inte stämmer. Och jag börjar fundera över om mitt fall i natt kanske beror på nåt annat.

Jag vet inte. Tänk om jag fick nån liten TIA egentligen. Men mår man så här efteråt? Har det nåt samband? Eller nåt annat, vet dock inte vad.

Jag behöver duscha, diska, ta hand om tvätt. Och jag gör det snart. Alldeles snart.

IMG_1923

 

Måste jag tycka att

Jag skulle kunna stå där och styra mot höga vågor. Jag skulle kunna vara kung, känna spänningen inuti, låta vinden blåsa i mitt hår. Jag skulle kunna känna piskande regn i ansiktet och känna att jag lever på gränsen. Living at the edge. Ju högre vågor desto mer spännande. Så nära döden som möjligt, men ändå klara mig. Jag skulle kunna sitta där på relingen och …. njuta av farten som blir när vinden brallar i seglen.

Med en trolig ADHD och med mitt bipolära känsloliv så borde jag ju tycka om det där.

Så det måste ju vara nåt fel på mig (eller hur man nu ska säga). Alltså det måste vara så att jag borde tycka om det där eftersom jag har de där diagnoserna.

Istället så är jag nästan livrädd.

Och på förmiddagen när vi låg vid en brygga med segelbåten och regnet smattrade mot rutan medan vi satt i kabyssen, Peter skrev dagbok och jag hade en korsordstidning…. så borde jag ju ha tyckt att det var mysigt.

Och det var mysigt. Strax innan så hade Peter tagit en promenad medan jag stod och filmade den fina omgivningen med små öar och skär, fåglar och småfisk i vattnet. Vi hade lånat en specialbluetooth av Andreas och det var jättebra ljud och jag spelade new age-musik.

Ja det var vackert. Och det var ganska häftigt att få känna mig stolt över att jag faktiskt klarade av att åka igenom ett vatten med jättehöga vågor och sen klara att ta oss i land, gå omkring på båten fast den åkte.

Jag med min fruktansvärt dåliga balans borde ha fått guldmedalj. Och jag fick jättemycket beröm av Peter när jag klarade av att styra jättebra.

Att sova var jävligt obekvämt och sovsäcken som jag istället använde som täcke bara ramlade av. Men man blev ändå utvilad och jag har inte varit trött på hela dagen sen faktiskt.

På förmiddagen ringde Peters mamma och han berättade att jag var med på båten. Jag hörde hela deras samtal… Hon tyckte att det var så ROOOLIGT att jag var med och att jag var så DUUUUUKTIG.

Ett telefonsamtal som skaver i mig. Peter berättade inte om att vi hade åkt genom ett helvetesväder, vilket mest får mig att känna mig som en liten flicka eftersom jag ju var så DUUUUUKTIG. Vaddå duktig? Och varför är det roligt att jag är med på båten? För vem är det roligt?

Och så kom då den ständiga frågan ringande i mitt huvud. För visst kan det ju vara så att det är mysigt, skulle kunna vara spännande och att man ser fina ställen och vackra vyer.

Men….. Måste jag tycka att det är kul? Vem har egentligen rätten att begära att jag måste tycka att det är roligt?

Det ger mig nämligen i stort sett ingenting. Samtidigt så är det mysigt, vackert och ibland riktigt häftigt.

Men jag gör det för Peters skull. Samtidigt säger jag det inte till honom eftersom han då skulle bli ledsen. Och en ledsen Peter är detsamma som att han skulle kunna lämna mig. Men vad är det som gör att det är så förfärligt med det? För en människa som begär att jag ska tycka nåt är roligt som jag inte tycker är roligt, kan man ju undra om …. ja.

Vi har firat vår 36-årsdag. Jag älskar honom. Faktiskt. Vi har suttit i båten och ätit sombrerochips och skålat för vår egen dag. Och det är fint. Mysigt.

Det går inte att förklara.

När vi närmade oss vår brygga så sa han: Nu har man nåt att jämföra med när det är sol och 30 grader varmt. Då kan man tänka på det här och tänka att det är så fint och mysigt och att det ger så mycket mer när man vet kontrasterna.

Ja jag vet inte vad han sa egentligen men jag svarade:

Men när det är sol och 30 grader varmt vill jag inte åka nånstans. Då vill jag vara hemma. Och så känns det när det är så vackert och varmt och jag kanske ska åka till jobbet eller till stan och handla, att jag inte vill åka nånstans. Jag vill inte hålla på och åka flera mil till en båt och packa in tusen grejer och göra i ordning och sen dra ut.

Men… vad är jag för en fegis om jag vill sitta på altan och dricka mitt morgonkaffe och sen kanske gå ner och ta ett dopp i vår fina lilla sjö? Om jag vill göra BARA det en fin solig varm sommardag?

Jah, jag har ju min jeep förresten. Den kan jag besegra berg med, eller i alla fall plöja genom skogar med så oländig terräng som möjligt.

Ja man får väl ge och ta kanske. Jag får väl följa med på sjön ibland.

Men måste jag tycka att det är roligt? Måste jag bli glad över att nån säger att jag är duktig?

Det finns andra tankar också kring det där. För jag känner mig så använd hela tiden och jag vill ha egentid som jag inte får. Ej heller genom att åka på segeltur.

IMG_3037