Sista inlägget?

Här kommer ett inlägg som kanske blir det sista i denna blogg. Kanske, troligtvis, gör jag ny blogg eller inlägg så småningom i mitt liv i denna karaktär. Vi får väl se.

Min resa i blogglandet började för många år sedan nu. Jag minns inte exakt när faktiskt. Först var det ju en sån där vanlig blogg där man skriver lite om vardagen och lägger ut lite foton. Jag tyckte efter ett tag att det blev ganska banalt att göra så. Jag kände dessutom att det tullade på mina barns integritet. De kanske inte alls ville att jag skulle dela deras liv och foton på dom med hela världen.

Men jag hade ett behov av att skriva. Och beskriva. Om mitt liv och mina bekymmer – små som stora. Så jag började blogga anonymt. I min första anonyma blogg hette jag Mib och barnen hette Tjabo och Tjabolina. Det blev en blogg där jag även beskrev kärleken till en man som inte var den man jag var gift med. Jag var ganska manisk när jag skrev den bloggen och då kan det där kärlekslivet tyvärr bli på tok.

Men jag skrev även mycket om mina barns vardag. Och om autism och ADHD. Min älskade Tjabo genomgick en neuropsykiatrisk utredning för att se om han hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning också. Det rörde till mitt känsloliv totalt. Att mitt ena barn hade autism var ju ett speciellt kapitel i livet men att mitt andra barn också skulle ha något liknande var som en tromb i hjärnan.

Jag skrev även om mitt äktenskap med en man som också var annorlunda. Om att livet med honom ofta var ganska svårt. Och mitt i allt hamnade jag själv i en utredning.

Nånstans där ville jag byta ut en del av mina läsare så jag startade en ny blogg igen, där jag bjöd in de som jag ville ha kvar från den andra bloggen och uteslöt en del andra. Det var skönt med en nystart. Jag döpte om oss ännu en gång. Den bloggen kom att handla om helt nya sidor av livet. Nämligen då dottern brakade rakt in i en mycket svår psykos. Mitt skrivande blev ett viktigt dokument för mig. Jag har kvar det dokumentet men i form av en slags dagbok som jag nån gång i livet tänkt ge ut. Arbetsnamnet i dagsläget är “När isen sjöng om natten”.

Sen har jag fortsatt i känslovärlden. Skrivit om mina egna bekymmer med min sjukdom, skrivit om att leva med barn med Autism som blivit vuxen och flyttat hemifrån, om kampen med livet. Sonen fick ingen diagnos och när han blev vuxen blev han militär. I dagsläget har han pluggat vidare på universitetsnivå till Officer. Många gånger har jag tänkt tanken “Hade detta så positiva i hans liv kunnat ske om han fått en diagnos?” Svaret är tyvärr enkelt, nämligen Nej. Inte då. I dagsläget har en lag ändrats som gör att även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar faktiskt kan få jobb både som militär och som polis om de uppfyller de krav som jobbet innebär.

Han har vuxit och blivit en man. Och vi tror inte längre att en eventuell ADHD behövs som namn på något som faktiskt istället inneburit mycket positiva delar; överaktiviteten, superintresse och intresset för friluftsliv. Det sista kan man förstås undra vad det har med saken att göra, men jo som militär behöver man klara sig i obanad terräng. Jag ska inte beskriva hans vuxenliv mer än att även berätta att jag numera kan titulera mig farmor eftersom han och hans tjej i oktober fick en liten son.

Och så kom ju Coronaviruset till vår värld och numera kriget i Ukraina. Mina känslor som jag beskrivit i bloggen finns ju fortfarande förstås. I vintras hade jag en ny dipp i min bipolära sjukdom med en naturlig paranojja som följd. Och innan dess hade jag förstås varit hypoman. Ganska länge… och tagit på mig massor av jobb. Som jag nu måste försöka reda ut eftersom jag har noll koll på hur jag egentligen hade tänkt mig det där.

Strax innan Corona bröt ut så hade jag skaffat mig en ny jeep. Jag älskar nämligen att leva på klippkanten med en underbar vehicle som är stark och där jag känner utmaningen att köra i naturen på svårframkomliga ställen. Köpet var resultatet efter flera års kamp med att inte klara av att hålla i min egen ekonomi. Total galenskap gör att det kan vara svårt att hålla reda på pengar tyvärr. Och det var så det var: total galenskap. Men så lyckades jag alltså kämpa mig till att klara mer och mer med ekonomin och så kom den dag då jag kände att NU klarar jag att själv betala mina räkningar på internetbanken, jag klarar att ha Swish och jag klarar att ha ID-bank. Det var en revolution i min bipolära kamp. Och då. Köpte jag en jeep. Så den är en slags symbol för att jag faktiskt KAN saker. För att jag KLARAR saker, alldeles själv.

Min man köpte en segelbåt och vårat liv fick en slags ny dimension på nåt sätt. En era av det där enkla. Kaffi och bullar i naturen, barfotavandringar på en enslig ö, koka korv på ett stormkök. En livskvalitet för oss. Ett sätt att pausa corona, bipolära symtom, livet med ett vuxet barn med autism.

Att packa jeepen med campingbord och ihopfällbara stolar eller fara ut på de stora läskiga vattnen och sova i en hamn nånstans blev det liv jag ville dokumentera istället. Så jag startade en annan blogg bredvid den här. Och det har blivit svårt att hålla ordning på två bloggar varav den ena skildrar positivitet och den andra stillsamma tårar i mörkret. Jag tror i och för sig att bägge sätten att skriva är ett behov för mig.

Men just nu gör jag en paus från den här sortens skrivande. Ni får följa med mig om ni vill även fortsättningsvis. Och mina mörka sidor kommer säkert att skymtas även i den andra bloggen. Men den är mest en blogg där jag försöker se lite lycka. Och nu med krig inpå knuten så behövs den bloggen mer för mig. Så om du vill läsa där kan du skriva en kommentar här så lotsar jag dig vidare dit.

Ni som kanske inte vill det, säger jag hej då till nu. Kanske för ett tag eller kanske för alltid. Det sistnämnda vore ju jättetråkigt tycker jag. För på nåt sätt lär man ju känna varandra så väl i blogglandet där man hittar gemensamma nämnare av att läsa och kommentera i varandras vardag trots allt.

I mina djupa stunder har jag skrivit en bok om min väg till diagnosen Bipolär sjukdom. Den heter “Den tionde sommaren”. Man kan söka på google och hitta den på flera olika bokhandlar och även på en del bibliotek faktiskt. Men man kan dessutom köpa den direkt av mig så skriv en kommentar om det också så håller vi kontakt om hur man går till väga då.

Ha det så bra allihopa! Tack för den här tiden! Ni har stöttat mig mycket och ni som skrivit kommentarer och gett mig inblick i era egna bloggar har betytt och betyder mycket för mig. Oavsett om ni följer med mig in i nästa blogg eller inte så vill jag ge er en stor kram!

Tack! ❤

Ett rum

Jag skriver för att jag behöver få detta ur mig. I lördags skulle dom komma upp till oss. Lilla familjen från Småland. Jag har längtat efter att dom skulle komma. Förstås. Och lite speciellt att inte bara få träffa dom utan att de faktiskt skulle komma till oss. På nåt sätt handlar det om att jag vill att vårat hus också ska bli ett ställe som mitt barnbarn känner. En plats som han vet är farmors och farfars. Något han växer upp med. En plats som han kanske kommer att sova över på. Ett rum som de kan ha som sitt när dom kommer hit.

Jag skulle möblera om så det passade en liten familj. Mamma, pappa och mitt lilla barnbarn. Han skulle kunna vara med farfar ute på gården och snickra sina första plankor och farmor vid diskhon och fumma runt med diskborsten i löddret. Och så skulle han träffa faster och sitta i hennes knä. Hon skulle vara så stolt. Och vi skulle få se katternas reaktion när det kom en liten bebis till vårat hus. Hur skulle de reagera när bebisen skrek, undrade vi. Faster längtade och såg fram emot sin lilla brorson.

Men visst tänkte jag tanken. Att de kanske inte skulle komma. Att något skulle göra att de blev förhindrade. Mamman började må dåligt. Psykiskt. Utmattning sa dom. Det lät inte så farligt. Hon var trött och behövde sömn.

Jag ville att vårt hem skulle omfamna vår svärdotter, att hon skulle kunna känna trygghet här och vi skulle ta hand om henne. Skämma bort henne. Trösta.

Min älskade son ringde. Ta det här på allvar nu mamma och utgå inte ifrån dig själv. Men vi kommer inte. Hon mår så dåligt så vi orkar inte, sa han om sin tjej. Hon som vi skulle omfamna och ta hand om. Hon bodde nu hos sina föräldrar. Hon kan inte ta hand om sig själv och sonen, sa han. Så hon bor hos sina föräldrar. Och det tycker jag är bra, sa han.

Jag sa ”Vänta lite. Jag ringer upp igen” Och så la jag på luren. Jag slog med handen i bordet och skrek ”Fan!”. Sen ringde jag upp tillbaka. Och grät. Jag ville att dom skulle ändra sig. Jag sa att jag skulle fortsätta att möblera om för dom skulle komma hit. Sen la vi på. Och skrev. Jag skrev om min ledsamhet, att jag förstod men inte kunde acceptera. Vi ringde igen. Och jag bad att dom skulle ändra sig. Jag grät och jag var arg. Samtidigt.

Min reaktion var inte förnuftig. Jag trodde inte att jag skulle reagera så där. Jag kände inte igen mig själv. Jag visste ju att dom kanske skulle avboka. Jag visste hela tiden. Och ändå.

Det där stora rummet jag hade gjort i ordning. Resesängen som jag skulle bädda. Lakan jag hade bytt i stora sängen. Extrasängen jag tagit fram. Jag hade gått upp jättetidigt och städat.

”Du måste hjälpa mig igenom min kris”, sa jag till min son. Som om han inte hade nog med mammans kris. Men det hjälpte inte. Jag förstod hur hon mådde. Men det hjälpte inte.

”Hon kan gråta i bilen, det tar bara tre timmar och sen kan hon vara på rummet så mycket hon vill och behöver”.

Han sa nej. Jag sa att dom fick ringa till faster och berätta. Det fick de göra för jag ville inte.

Farfar sa att jag inte skulle pressa dom mer. De pratade med varandra i telefonen. Skrattade om andra saker. Sen ringde jag igen. Bad om ursäkt. Sa förlåt. Och mådde dåligt av min reaktion. För jag förstod ju egentligen hur hon hade det.

Sen la vi på. Han sa att han förlät mig. Och ändå. Det fina rummet jag gjort i ordning. Vad har det för värde när hon mår så dåligt? Jo värdet för mig var att de skulle känna sig hemma här. Att vi skulle vara lika mycket värda som hennes föräldrar. Att de skulle komma hit och känna vår kärlek. Också.

För det var orättvist. Hennes familj finns ju alltid där. De kan prata med varandra jämt, de kan träffa varandra jämt. Hon hade ju bara lite utmattning. Hon var ju bara lite trött.

På kvällen framför Tvn sa jag till farfar: Jag åker ner till dom.

Jag har skämts över mitt beteende. Väldigt mycket. Och ändå står jag för det. Min reaktion var inte egoistisk. Den utgick inte från mig själv. Den utgick från fasters och brorsonens relation. Och vårt barnbarns relation med vårt hus. Med ett rum som skulle vara deras här.

Så tog jag då mitt pick och pack och åkte dit. Tre härliga dagar. Jag ska inte beskriva allt där för det blir för mycket här.

Allt är förlåtet. De har förlåtit mig och jag har förlåtit dom. Den lilla utmattningen är en depression och det är inte så ”litet”, den är ganska svår. Men allt är förlåtet och det är dags att gå vidare. Dags att ändå hoppas och tro att dom kommer en dag.

Men just nu ska jag gå och lägga mig. I den sängen som jag tänkt att min svärdotter skulle sova i. Ja det är bara en säng. Ja det är bara ett rum. Men för mig är det mer än så. Det är en känsla som säger att jag är oduglig på nåt sätt. Att jag inte är värd lika mycket.

Jag är hemskt ledsen. Men oavsett allt så är det svårt. Att se det rum jag möblerat om. Det är svårt.

Långpaus

Hej kära vänner!

Tiden går och här skrivs ingenting :-O Det är inte så att jag inte har nåt att skriva om. Livet knallar vidare. Uppför berg och nerför kanten. Fast ändå inte så allvarligt. Efter att jag blev farmor har jag varit och hälsat på den lilla familjen några gånger. Så underbart.

Och så har det varit jul och nyår med Gabriella. Och så min man och hans föräldrar. Förra julen var vi helt själva och då var Andreas hos oss också. Sån vändning det blev. Och inte är Corona särskilt mycket bättre. Nej då, det ökar för fullt. Och trots detta bär vi oss åt som om det inte fanns alls.

Jag har börjat med en ny blogg. Inte en sån här utan något jag kallar för Äventyrsblogg. Nej så stora äventyr finns väl inte i mitt liv, men små äventyr finns. Våra jeepturer och våra seglingsturer. Det där lilla livet som ger guldkant på tillvaron. Vackra vyer i Sveriges avlånga land.

Om ni vill läsa den så släng ett inlägg här så lotsar jag er vidare. Här är jag ju lite hemlig, men den bloggen är inget hemlig alls så jag kan inte skriva här hur ni hittar dit. Men jag kan lotsa er i pm-världen.

För så försöker jag leva just nu. I det lilla äventyret. I det som numera kallas för Hemester. Ett liv som vi alltid levt men som jag inte orkat se de senaste 11 år sen. 2011 fick jag min diagnos och sen dess har jag skrivit bloggar. Både om mig själv, men även om livet som förälder till ett barn med autism. Hon växte upp och flyttade hemifrån. Hon blev sämre i sin neuropati och deprimerad. Så småningom var en svår psykos ett faktum. Jag skrev och skrev.

En bok blev till och jag har skrivit mer sen dess men inte låtit det bli publicerat. Mitt mål detta år är att åtminstone ge ut en bok till. Jag hoppas verkligen kunna det.

Kram på er och hoppas ni är några som fortfarande tittar hit. Jag lever.

Att sova eller inte – det är frågan

Att inte sova. Vad gör det med en människa egentligen? I längden menar jag. Det är inte så att jag ligger och ältar eller vänder och vrider. Jag är bara klarvaken. Och just då gör det inget. Lillkatten kommer och lägger sig hos mig och ger trygghet. Ibland oroar jag mig över regnet. Som öser hela tiden. Speciellt på natten. Jag oroar mig över ifall det ska regna in hos Gabriella. Människor säger åt mig att det inte är nån fara. Men hur kan man veta det? Det är översvämningar på alla möjliga ställen så varför inte där?

Jaja. Jag somnar så småningom. Sen vaknar jag på efternatten. Oftast täppt i näsan och lika klarvaken igen som innan jag somnade. Stoppar i mig några extra piller. Somnar om och vaknar tidigt. Lägger mig en liten stund till och då sover jag rätt gött när klockan ringer. Borde nog gå upp när jag vaknat istället. Men det är precis som att JUSTDÅ fattar kroppen att hjärnan behöver sömn.

Det går över, jag vet ju det. Men kommer det en krasch då? Har pratat med min chef och talat om hur det är. Det var bra. Han frågade om jag behövde sjukskriva mig. Jag sa att jag ville försöka jobba ett tag till. Jag vet inte hur länge “ett tag till” är. Vi får se.

Kram på er som ännu tittar in i bland ❤

Ikappskrivning

Ja kära vänner…. Life goes on.

Jag mår ganska bra. När jag tar mina mediciner. Jobbar inte lika mycket hemifrån längre vilket istället gör att jobbdagarna blir längre eftersom jag pendlar. Egentligen har vi fortfarande rekommendationer att göra så mycket som möjligt digitalt, men det är många av de jag jobbar med som har svårt med det digitala och då går jag dem tillmötes. De är vaccinerade två gånger och jag också. Egentligen gillar jag inte det argumentet för nu stiger sjuksiffran igen och vi vet egentligen inte helt säkert om man verkligen håller sig frisk på dessa två doser. Folk säger att jamen man blir inte lika sjuk som om man vore ovaccinerad. Ja det är bara att hålla tummar på att det stämmer.

I mitten av augusti dog min moster. Det var hemskt. Hon var bara strax efter 70, pigg och social. Men så fick hon cancer som inte sågs först eftersom hon hade andra sjukdomar som man trodde att hon blivit sämre i. Jag träffade henne i vintras och då var hon ungefär som vanligt. När sen cancern upptäcktes sa dom att hon kanske hade två år kvar att leva. Men hon blev bara sämre. I våras när hon fyllde år så var min mamma och ena syster där och grattade. Sen sa min syster att hon var jättedålig och det nog inte var så att hon skulle överleva vår mamma. Våran mamma är 86. Och nej min moster dog i augusti. Fick cancerdiagnosen i vårvintras. Det var ju bra att allt gick väldigt fort. Hon behövde inte vara så dålig så länge. Men det är klart att det är tomt utan henne. Hon var en varm och social person. Inga elakheter nånstans på nåt endaste sätt.

Förra fredagen var det begravning. Det är klart att man tycker att det är hemskt just för mammas del och även mina kusiner som miste sin far tidigt och nu även sin mor. Jag tycker att det är ofattbart. Ett hål på nåt vis.

Mycket i livet har även kretsat kring mina systrar. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Ena stunden talar de om hur mycket de älskar sin lillasyster och nästa stund får man nånslags dolkstöt. Jag har många gånger tänkt tanken att när mamma så småningom går bort så behöver jag inte ha med dom att göra alls. Men just nu är det ganska bra mellan oss och det känns bra.

Gabriella har det jobbigt på boendet med alla jäkla vikarier hela tiden. De vet inte hur dom ska bemöta henne. Och det gör henne rädd på nåt vis, hon vet inte hur hon ska bete sig, hon vet inte hur hon ska kunna säga ifrån när nåt inte känns bra. Duschningen är fortfarande ett dilemma. Jag fortsätter att hävda att man måste få säga nej när det gäller att få hjälp av nån man inte känner sig ok med, men så fungerar det inte inom funktionsnedsättningsvärlden. Man får vara nöjd över att få hjälp. Om sen hjälpen ges på ett bra sätt är inte lika viktigt… Jag har skrivit till chefen flera gånger om detta men inte fått svar. Nu fick jag ett elektroniskt svar i veckan om att hon är sjuk tillsvidare och så ett telefonnummer till en annan chef. Henne har jag pratat med förut och hon verkar ganska bra faktiskt. Men ibland tar ju stridarorken slut. Jag kan inte orka hela tiden. Jag kan lyssna på Gabriella, trösta och försöka säga bra saker till henne. Klart att jag ringer in till personalen om det är nåt och även skickar sms, men jag försöker formulera mig snällt ändå. Det ger inget bra att bara skälla. De är ju människor som faktiskt försöker. Även om det blir helt uppåt väggarna fel ibland. Och då ser jag det faktiskt som min plikt att tala om det för dom. Att nu blev det faktiskt inte bra. Och jag förklarar varför. Men då har ju dom nåt svar och även om man ska vara vänlig så blir samtalen ganska långa och det är just det jag inte orkar med. Senast så började plötsligt den personal som jag pratade med, att prata om att G behövde göra mer saker i sitt hem; diska till exempel. Jag kunde väl till viss del hålla med henne, men G orkar faktiskt inte pga sin värk. Och så blev då vårt samtal ganska långt och till slut kände jag att JAMEN JAG PRATAR MED FEL PERSON OM FEL SAKER! För det är ju hennes kontaktperson på boendet som det ska planeras såna här saker med. Och i ett möte med Gabriella medverkandes. Så ett långt samtal om helt onödiga saker som inte skulle leda till nåt väsentligt ändå. Jag blir helt slut efteråt. Jag ringde upp igen sen och sa som det var, att jag kände mig så fel som hade pratat med henne om det där. Sen skulle ju det redas ut… Alltså jag kan inte använda mina dagar till att diskutera med fel personal om fel saker. Det gör mig bara ledsen.

Ikväll kommer Andreas och hans tjej hit. Det ska bli så roligt. Jag skulle ha städat igår inför det och eftersom jag inte har städat på ett bra tag. Men igår fick jag vetskap om att en väninna till mig blivit våldtagen och misshandlad. Och jag går omkring som en zombie efter det. Har svårt att fokusera på nån städning överhuvudtaget. Men framåt kvällen igår stoppade jag in telefonsnäckorna i öronen och vred upp volymen och lyssnade på Thåström. Då fick jag lite gjort faktiskt. Men det mesta måste göras nu.

Och så alla borden som snart kommer att nocka mig. Jag har hållt mig uppe så länge. En rejäl dipp eller knäpp eller vad man ska kalla det var ju i antågande när jag skrev sist, men så hände allt med min moster och jag var tvungen att hålla ihop mig. Egentligen är jag så fruktansvärt trött.

Men vi behöver fortsätta på vårt husprojekt också. Själva balkongräcket måste dit och det är nog inte det lättaste upptäckte vi.

I veckan som kommer så skrapade jag ihop timmar som jag jobbat över och tänkte ta ledigt en sammanhängande period men så ringde Gabriella igår och grät och ville hit. När jag bläddrade i almanackan insåg jag att det inte fanns nån bättre helg till det heller eftersom det är läkarbesök på så dumma dagar framöver och då kan hon inte komma till oss i alla fall så det bästa är ändå helgen som kommer. Men där rök alltså min sammanhängande ledighet. Jag hade tänkt få tanka ensamhetsenergi genom att ta jeepen och åka iväg själv. Jag hade planer på att boka nätter på vandrarhem och sova i bilen och kunna faktiskt vara borta helt själv i fyra dagar. Tänk vilken grej! Jag har längtat efter det där sen i början av augusti. Men det sprack. Som om jag trodde nåt annat….. Det borde jag ju ha förstått. Och ibland blir jag nästan vansinnig inuti mot att alltid vara BEHÖVD. Jag vill inte. Men jag borde ju ha planerat den där resan mer. Kollat i almanackan i veckorna omkring liksom och kollat, pratat med Gabriella och personalen osv om det var möjligt för mig att åka. Men varför i helvete måste jag det hela tiden… Varför kan jag inte bara få sätta mig i bilen och åka… Det hade varit en sån skön känsla. Att andra liksom skulle ta vid på nåt vis. Men nej…. det var dumt tänkt. Fan!

Så nu får vi se hur livet går vidare. Ingen egen resa utan snarare dagar då jag måste ägna en massa tid till en vuxen dotter som flyttat hemifrån. Att ta hand om. Jag vet att många har det som jag och en hel del har det värre. Men det är ingen tröst. Faktiskt.

Nu ska jag äta nåt och dra fram dammsugaren. Stoppa in öronsnäckor och musik i öronen. Trötthet får botas av bra musik.

Kram! Jag vet att jag är dålig på att skriva och många har säkert slutat att titta in här, men det kommer mer. Nån annan dag. Det är bra att ni “ropar” på mig i kommentarerna eftersom det kommer i min mailbox så jag ser det. Så det är bra.

Vi har inte åkt så mycket båt. Och när vi var ute sist tyckte jag det blev jobbigt. Att ägna så mycket tid att sitta långt ute på vattnet…

Jaja här är ett kort i alla fall på ätande på segelbåten.

När manin krossar mig

När kreativiteten möter kaoset som inte går att få ordning på, så slår jag pannan i dörrkarmen eller sitter på golvet och viker ihop mig till ett litet pappersark som jag önskar att någon tog upp och kramade och sa att ta dom här tabletterna så ska jag bädda ner dig och ta hand om din disk och ditt ostädade golv. Jag sitter där och har precis skrivit på mina powerpoints som jag ska ha som bakgrund i min nya bok som jag har stora planer för.

Jag sitter där på golvet och är ett litet skrynkligt russin.

Välkomna in i autismlivet lite

🙂
Det blir ju bara en liten glimt eftersom det är väldigt komplicerat. Jag är ju van eftersom vi har levt i det här livet med Gabriella i 32 år men då blir det ju desto svårare att förklara istället. Jag ska göra ett litet försök.

  • Sommar. En sån där tid då människor vill vara impulsiva. Man vill åka dit man har lust och när man har lust. Detta är en tid som man har längtat till och känner tjusningen över att vara ledig och få göra just vad man har lust.
  • Vädret – spelar stor roll. Man anpassar sina aktiviteter utifrån vad det är för väder. En del saker kan man planera några dagar framåt men oftast vaknar man på morgonen och tittar ut genom fönstret, kollar termometern och avgör vad man har lust med.
  • Socialt liv – kan de flesta människor ha mer av när man inte jobbar och det är nåt man kan längta efter när snöflingorna faller och tiden bara handlar om jobb och bilar som inte startar….
  • Resor, är nåt man ofta gör mer på sommaren. Både inomlands och utomlands. Under senare år har vi lärt oss ett nytt ord: Hemester. Det innebär i princip att inte åka utomlands. Den restriktionen blev en rekommendaton att inte göra och numera är det faktiskt en hel del fölk som nästan glömt att vi haft Covid 19 överhuvudtaget. Man orkar inte bry sig, man tror att det är slut och ekonomin behöver gå runt i samhället!
    Så människor åker hej vilt, man sparar pengar och sätter sig i ett flygplan eller i bilen. Sen är det vila, kanske en solstol eller nån häftig upplevelse och att umgås med vänner tills natten säger att man är trött.
  • Lite alkohol med goa vänner eller åtminstone på foto med fötter med nymålade tånaglar på en vacker plats.

Jag missunnar ingen ovanstående liv. Jag kan sakna det där impulsiva, men är samtidigt så van vid mitt ickeimpulsiva liv så jag inte sörjer det heller längre så mycket, bara till viss del. Eller ganska stor del ändå. Mer än min man tror jag. Mest kan jag sakna att träffa människor som jag tycker om. Men det kan man ju inte nu ändå så det har ju blivit mer rättvist nu under Coronapandemin faktiskt. Och jo… jag kan vakna på morgonen och tänka att jag bara har lust att gå här och strutta på gården, ta ett dopp, plantera om mina morötter, måla en planka till fasaden och gå en promenad. Och få möjlighet och lust att skriva färdigt en av mina påbörjade böcker. Jag hade som mål när sommaren kom, att skriva färdigt en enda av mina påbörjade böcker. Hm… vet inte hur det ska gå till riktigt, men sommaren är ju inte slut än…

32 år har lärt oss mycket. Och vi lär oss varje dag helt nya saker. Igår lärde jag mig varför det tar så enormt lång tid för Gabriella på toaletten. När vi var ute på miniresa till Sjötorp så följde jag med henne in så det skulle gå lättare. Det gäller att finnas, kunna rycka in vid behov men ändå inte i stunden sätta i gång att tjata om att hon ska göra på ett annat sätt. Sen efter att ha observerat henne en dag i de olika toalettbesöken så kan man fundera på hur man ska kunna förändra. Och så får man hitta nån passande pedagogisk metod för det och göra ett långsiktigt arbete.

Visst låter det konstigt? “Herregud det är väl bara att säga till henne!” Nope! Det är inte bara att säga till henne. Min man, dvs hennes pappa gjorde just den tabben igår kväll och det förstörde hela kvällen och morgonen idag. När vi kom hem igår kväll så sa han irriterat till henne att det är vattenbrist och Anders Tegnell har sagt att man ska tvätta sig 20 sekunder! Suck! Kaos! Slutade med att när G skulle ha hjälp med nattprocedurerna så grät hon och frågade mig hur länge 20 sekunder var, och att hon ju inte kan tvätta sig så länge eftersom hon brukar tvätta sig flera gånger varje gång. Hela hans poäng blev ju liksom helt fel.

Nu har jag skrivit sociala berättelser om hur jag bär mig åt på toaletten. De ligger här på köksbordet nu i väntan på att hon ska råka komma ut i köket och läsa dom. Antingen blir hon kränkt och arg eller så går det bra. Man vet aldrig säkert.

Så här är vårt liv. Sånt som är småsaker för andra är stora saker för oss. Och sånt som för andra kan vara jobbigt kan vara enkelt för oss. För att vi är vana och för att vi faktiskt har kunskap om autism. Eller i alla fall ofta. Ibland kanske man har kunskap i huvudet men klantar sig rejält i stunden. Då får man också kunskap och det gäller att spara den kunskapen tills den behövs nästa gång…

Nu ska jag gå in på dom där punkterna jag skrev om hur människor kan ha det på sommaren.

  • Sommar. En sån där tid då vi absolut inte kan vara impulisiva. Gabriella vill göra aktiviteter mer än annars. Hon har önskningar och vi skriver upp det på en lista som vi sen när sommaren är slut bockar av. Detta är en tid som jag INTE har längtat till.
  • Vädret är sekundärt. De flesta aktiviteter som vi har planerat går att genomföra oavsett vilket väder det är! Badning kan vara svårt, men man brukar veta typ tre dagar framåt ungeför vilket väder det ska bli så det går att planera det också.
  • Socialt liv – kan vi i princip glömma helt! Jo om det finns människor som förstår exakt vilka bekymmer och glädjeämnen vårat liv innehåller. Det är lite ego kanske att bara träffa de människor som funkar med Gabriella, men det är vårt överlevnadskit på sommaren. Spontanbesök hos oss undanbedes vänligt men bestämt! Det kan sabotera flera dagar….
  • Resor, kan vi faktiskt också göra. Och det kan fungera riktigt bra. Båda våra barn är vana sen de föddes att följa med på det man i dagsläget kallar hemester. Vi har alltid varit friluftsmänniskor. Bra kläder för alla väder, bra skor att gå i och en bärstol på den enas rygg och ryggsäck på den andras rygg med en rulle tält och liggunderlag var vad ledigheter handlade om en gång i tiden. Att åka till Liseberg eller Legoland funkade inte alls. Det största traumat var att åka till Astrid Lindgrens värld i Småland. Det var en dag full av skrik och tårar. För mycket människor, höga ljud och sånt som inte alls var planerat eller förberett blev helt jävkla fel! Skog och natur har funkat mycket bättre. Det där är olika för olika familjer med barn inom NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, typ autism, ADHD mm). Detta är hur det har fungerat för oss. Och våra naturresor fungerar ju för att Peter och jag är friluftstkunniga, annars hade det ju inte funkat. Att åka till större städer och shoppa är helt uteslutet om man inte i förväg planerar det noga och gör sånt som Gabriella är intresserad av. Kanske att köpa nya kängor på Naturkompaniet, äta nån god mat och nån annan dag gå på ett museum med så lite folk som möjligt. Jag kan upplysa om att shoppingrundor på Mariebergs köpcentrum i Örebro är totalt idiotiska…… Kan dock göras i nödfall väldigt välplanerat om det är nåt speciellt man ska handla som finns just där. Det bästa är om man kan planera exakt vilka affärer man ska besöka och gärna vart de ligger. Saker och ting brukar ju flytta på sig och det är inte så kul men idagens ålder kan hon ändå ta det.
  • Lite alkohol med goa vänner eller åtminstone på foto med fötter med nymålade tånaglar på en vacker plats…. ??? Nä jag är nykterist sen 2010. Det har mest med min bipolära sida att göra och att jag faktiskt druckit för mycket i stunder av tröstbehov… Att då och då träffa vänner som är MINA bästa goaste som finns tycker jag så förbaskat mycket om. Älskar det! Men det behöver också planeras väl. Jag måste veta att allt funkar med G först innan jag kan boka in det. Nu sen hon flyttat hemifrån är det ju så mycket enklare och det NJUTER jag av. Och jag har ingen sorg över att inte kunna dricka alkohol, jag har lika roligt ändå och kan umgås precis lika bra med folk som dricker även om jag själv inte dricker. Detta att träffa vänner och dricka ett glas vin på krogen när G bodde hemma var inte så enkelt. Och nu på sommaren måste även detta planeras väl. I morrn kanske jag ska åka till några jag känner på eftermiddan. Det ska bli så kul att träffa dom. Eftersom Gabriella är hos oss så kan hon antingen följa med eller stanna hemma hos oss. Då får jag ta mig tid att förbereda dels vad hon ska göra men också systematisera i köket så inget kan vältas ut i kylskåpet eller att saker står i vägen till exempel om hon ska använda micron.

Så där komplicerat och okomplicerat är vårat liv. Kan vara ganska skönt att veta flera dagar i förväg vad man ska göra. Slippa vakna på morgonen och ta beslut utifrån vad man har lust med och slippa tänka impulstänk utan “vägen” framöver redan är utstakad och bestämd. Och med min panikångest så är jag glad att slippa gå i trånga shoppingcenter en potthet sommardag. Vi har levt detta liv i 32 år och så länge saker följer Autismens utstakade spår så fungerar det ganska bra och då är det inte så komplicerat som det en gång var innan vi visste hur behoven verkligen såg ut. Det tog några år. Ganska många år. Och flyter inte helt än idag. Men när det gör det så är livet ganska skönt.

Ja det var dagens inlägg. Och jag kände mig liksom tvungen att skriva det. Och nu känns det riktigt skönt. Den sociala berättelsen om toalettbesök ligger på bordet och väntar på att hon ska läsa det. Vet fortfarande inte reaktionen. Det jag vet nu är att jag har möjlighet i planerandet att gå och duscha. Känns rätt gött att veta vad hon har planerat och när det finns möjlighet att duscha i dagens schema 🙂

Kram!

Hello!

Sommar. Sommar och sol. Älskar faktiskt det här vädret. Runt 30 grader. Men ibland är det olidligt… Vi håller på att byta fasad över balkongen. Till att börja med tyckte jag att det var kul. Såga och måla. Men att mäta och spika fast bräderna är inte lika roligt. Vi mäter fel och tappar bort grejer. Lägger ifrån oss saker och glömmer vart vi lagt det.

Handskar, hörselskydd, solglasögon, olika verktyg… En liten tröst är väl att vi är lika glömska bägge två, så det är inte en av oss hela tiden.

Men nu känner jag att jag vill att det ska vara FÄRDIGT! Jag är faktiskt jäkligt trött på hela skiten. Antar att min eventuella ADHD med koncentrationsproblem och ja att jag blir distraherad och inte orkar göra saker på djupet hör till det hela. Peter är ju tvärtom. Han ska gå till grunden med ALLT och det ska bli perfekt.

Nästa sommar är det ena gavelns tur. Och jag känner att jag inte vill. Men han lyssnar inte. Jag vill hyra in några som gör det åt oss, men han vill att det är vi och så har han en massa argument om att vi ska starta tidigare och hur det ska gå till. Att jag tycker nånting annat lyssnar han inte på.

Ett problem är ju att Gabriella också vill hit och hon kan inte komma så länge det är en snickarverkstad precis våningen ovanför hennes rum. Så jag har PANIK. Det måste vara färdigt på tisdag! Helst i morrn. Söndag!

Andreas kommer hit sen och ska hjälpa till. Men i morrn vill han åka på utflykt. Jag vet inte hur Peter tänker kring det hela för han tycker inte att utflykt är lika viktigt. Grejen är ju att det kan ju inte riktigt han bestämma över Andreas. För Andreas har ju rätt att bestämma själv om han vill åka på utflykt eller ej. Han är ju vuxen. Peter kan ju inte tvinga honom till nåt ju.

Nej jag måste erkänna att jag känner en viss hysteri inombords.

Dessutom är det ju det där med min ensamma vecka. Den är ju inte värd nånting. Eftersom inte Gabriella har kunnat komma när vi har snickrat så måste hon ju få komma när vi är färdiga och då åker väl Peter på segeltur. Men nån egen tid till mig finns ju inte för då måste jag ju ta hand om Gabriella. Vi ska hinna massor på en vecka och det går ju inte. Så resten ska vi göra på eftermiddagarna efter att jag börjat jobba. Ja det går ju. Inga problem. Men min egentid? Och när ska jag hinna städa detta hem? Jag har en massa lappar om saker jag skulle göra nu under sommaren som inte funkar eftersom jag inte har tid.

Var är min tid?

Var är min tid?