Påsk med Gabriella

Jag var hemma och sjuk i ca en vecka efter operationen. Det har även varit besvärligt för Gabriella. Hon har fruktansvärt ont i kroppen. Vi vet inte riktigt vad det är, men i kontakt med psykiatrin fick vi veta att det kan vara biverkning efter senaste medicinändring. I onsdags var det hembesök från hennes sjuksköterska Benny från psykiatrin. Han är så bra med henne! Han fick ta ett blodtryck och det var normalt så det var skönt i alla fall. Sen hade han läkarkonsultation och ringde dagen därpå och medicinen ska sänkas lite så får vi se.

Det är ju inte alls säkert att det har med medicinen att göra, men den har i alla fall inte hjälpt särskilt mycket. Det var varit en väldans massa krångel med personalen på gruppbostaden. Många vikarier som inte verkar bry sig ordentligt, så förra fredagen blev jag riktigt arg. G ville ha hjälp att sätta på sig ett par byxor för att hon har så svårt nu när hon har så ont. En personal som varit ganska otrevlig förut skulle gå in och hjälpa henne. En liten stund senare ringde G till mig och sa att hon inte fått nån hjälp utan att tjejen gått därifrån! G sa att hon hade sagt att eftersom inte Gabriella kunde ta av sig de byxor hon hade på sig så behövde hon inte byta. G hade alltså gått omkring med samma kläder i två dagar och blir nekad hjälp!?! För att personal inte tyckte att det behövdes. Så jag ringde in till personaltelefonen och fick prata med henne. Hon sa att de kommit överens om det. G ville även ha hjälp att hitta sin diktafon, men tjejen hade sagt att hon ju inte visste vart den var…. Nej, tänker jag, men man kan väl hjälpa henne att leta då eftersom hon inte kunde böja på huvudet! Senare fick jag veta att G inte ens hade några byxor på sig överhuvudtaget. Hon behövde alltså inte ens ta av sig några för att byta! Så min kära dotter frös om benen och fick inte hjälp att sätta på sig ett par byxor och inte hjälp att hitta en sak som hon behövde! Det innebar alltså att det enda G kunde göra på hela dagen var att sitta i soffan och titta på TV utan byxor!

Men ja, jag kan ju liksom bli ilsken, så det slutade ju med att en annan personal gick in och hjältpte henne!

Jag blir så förvånad faktiskt.

Nu är G här hos oss i alla fall. Hon får den hjälp hon behöver. MEN vårat hus är ju inte handikappanpassat så sängen är ju helt fel! Hon har haft så ont hela natten. Nu ska jag testa att bädda om henne med kuddar och filtar i natt så hon kan sova sittande i soffan istället.

I värsta fall får vi åka hem med henne till sig igen. Jättetråkigt! Hemma hos sig har hon en höj och sänkbar säng med höjbar överdel så man kan göra som med en sjukhussäng och hon kan bli sittande innan hon tar sig upp och ur sängen. Här har vi en ganska låg säng som inte alls är anpassad till hennes storlek! Och till alla gosedjur som ska vara där också! 😀

Vi har även en trappa upp till övervåningen där badrummet är och det är svårt för henne igen. Under många år har det gått jättebra, men för många år sen var det också svårt. Hon fick en klar förbättring i rörelseförmågan runt 2015 tror jag eller tidigare, men nu är det ju sämre igen. Hoppas det är tillfälligt.

Kram på er! Glad Påsk!

Advertisements

“Men det är ju inget fel på dig”

Jag ser det inte som negativt att ha en diagnos. Det låter som om jag gillar orden “superkraft” eller “funktionsvariationer”, men det gör jag inte alls. Man får en diagnos för att man har svårigheter. Sen kan det finnas positiva egenskaper som man får på köpet, men att det bara handlar om variationer tycker jag inte.

Men vad menar jag då?

Ibland får jag höra “Men det är ju inget fel på dig!”. Då tänker jag att det känns jättejobbigt. För om det inte är nåt “fel” på mig så är det detsamma som att jag är lat och bortskämd. För det finns ju uppenbarligen saker som inte funkar.

Jag klarar inte att ha ett organiserat hem. Det kan bero på lathet. Eller organisationssvårigheter och planering.

Jag klarar heller inte att sitta kvar på ett möte om det är nån som pratar på ett tråkigt sätt. Om jag ändå måste sitta kvar så stänger jag av efter ett tag och har ingen aning om vad människan pratar om. Eller så klottrar jag. Jag måste ha papper och penna för att överhuvudtaget kunna sitta kvar. Om jag går därifrån så kan det ju bero på nonchalans, att jag skiter i hur människan som pratar faktiskt mår av att jag går. Men det kan också bero på uppmärksamhetssvårigheter och koncentrationssvårigheter.

När jag och min man sitter och tittar ut över ett vackert vatten eller nåt annat naturfenomen så tycker jag om det väldigt mycket. Men jag kan inte sitta still särskilt länge även om jag vill. Det kan ses som otålighet och ointresse. Det är det inte. Snarare så har min kropp inte ork och kapacitet att sitta stilla.

Jag kan ofta bli osams med folk. Jag har för kort startsträcka, vilket betyder att från tanke till explosion är vägen ganska kort. Hysteriker har min man kallat mig för… och kanske beror det just på att startsträckan är för kort. Jag hinner inte tänka och göra val utan det blir en explosion som måste få komma ut, annars blir den inåt och det gör ont i hela kroppen. Hysteri eller lätt att falla i gråt kan bero på en inbyggd känsla av frustration som bara finns där. Den är inte uttänkt och har inte alltid med mig att göra utan kan många gånger ha med omgivningen att göra. Om man ger mig luft att ta in information innan man matar på med mer information så funkar det bättre. Folk som inte lyssnar ordentligt på vad jag säger eller som pratar för fort kan jag bli helt galen på. Jag kan bli arg eller gå därifrån. Jag vet inte vilket som är bäst, men jag kan inte välja.

Att läsa tycker jag om. Men det måste fånga mitt intresse på direkten. Ibland börjar jag med att läsa mitt inne i en bok och sedan kanske läser lite här och lite där för att komma igång. En bok med snabba växlingar och korta kapitel fungerar bäst. Om det är facklitteratur kan jag hoppa mellan sidorna och ibland till och med börja bakifrån.

Om jag läser en tidning kan det bli intrycksbomb. Alla olika annonser t.ex., kan göra att jag inte hittar nånting i texten som jag förstår. Då orkar jag inte läsa den alls. Eller så hoppar jag hit och dit och oftast börjar jag faktiskt bakifrån. Kanske till och med jämt… Om jag tänker efter.

Om jag ska se till något positivt ändå så är det min flexibilitet. Att ta snabba beslut och att ha många bollar i luften, att planera strukturerat när det är nåt jag är superintresserad av.

Mitt jobb som specialpedagog fungerar oftast väldigt bra. Att leda grupper innebär att ha kontroll och det behöver jag. Att snabbt skifta aktiviteter fungerar oftast bra. Om jag inte får göra det så blir jag lätt uttråkad.

Om jag blir superintresserad av något så kan jag gå in för det extremt mycket. Men det kan även bli en del av polen hypomani och sedermera mani i min bipolära sjukdom. Då är det fara. Att få ett bipolärt skov är farligt.

‘Men vad är då det positiva? Jo jag har vuxit upp med äldre systrar. Jag är en sladdis. All den hjälp jag har fått av min mamma har jag ju behövt. Men snarare så har jag alltid blivit sedd som bortskämd. Jag har tagit uppmärksamhet och fått hjälp som mina systrar inte fått. När det gäller uppmärksamheten så håller jag inte med. Min syster med alkoholproblem har haft mycket uppmärksamhet från vår mamma även om hon inte visat det. Men när det gäller att få hjälp… så har jag behövt det. Mina systrar har velat ha lika mycket hjälp med barnen och annat, men de har klarat sig ändå. Jag vet inte om jag klarat livet lika bra om jag inte fått den hjälp jag har fått.

Så att vara lat och bortskämd är en syn på mig som jag gärna vill slippa. Att då istället ha en diagnos som förklarar känns bättre. Jag kanske aldrig kan säga det till mina systrar men det är i alla fall skönt att veta det själv.

Så ja, jag vill nog få en diagnos. För att kunna förklara för mig själv.

 

 

Diagnosen ADHD

Nu ska jag försöka. Jag minns så väl alla gånger i mitt liv som jag tänkt att jag är annorlunda. Att jag inte är som andra. Ibland har jag mått dåligt av det och tyckt illa om mig själv. Ibland har jag sett det som en slags gåva. Styrkan som jag har ibland, möjligheten och orken att strida och slutligen få som jag vill. Det finns där. Ibland. Att jag har haft depressioner har jag ju alltid vetat. Ändå har jag döljt alltihopa så väl. Jag har velat vara som andra. Jag har låtsats, och hemligheten har varit så viktig för mig. Ingen fick nånsin ana.

Jag fick ett barn med autism och jag skådade mitt inre. Hade jag också autism? Har min man autism/asperger?

Men det stämde inte. Hennes sätt att vara var väsenskiljt mot hur jag är. Och kanske det är just därför jag klarat det så bra. För att jag varit flexibel och därmed kunnat ta hand om mitt oflexibla barn.

IMG_0014

2011 fick jag diagnosen Bipolär sjukdom. Det var som att landa och förstå. Jag minns det så väl. Det hade hänt så mycket saker som gjort att jag färdats dit. Psykologsamtal och en läkare på psykiatrin som i princip hade uppfattningen om att alla är vi olika. Jag tänkte då att jag aldrig går in genom den dörren igen. Men så sa en väninna till mig att “Du måste.” Så jag skrev ett mail till överläkaren (tillika chefen) på psykiatrin, där jag berättade allt. Jag fick ett telefonsamtal av henne och vi bestämde att jag skulle få komma till henne.

Jag fyllde i en massa skattningsformulär och gav till henne. Vi satt där på hennes kontor. Hon läste, räknade poäng och sa dom magiska orden: “Det här uppnår du ju med råge”. Sen ställde hon fler frågor och skrev in i journalsystemet. Jag minns det som igår. När jag gick ut genom dörren och satte mig i bilen.

“Har du några tvång?” hade hon frågat. Så där i förbigående liksom. Jag kände mig så liten. “Nej det tror jag inte”, sa jag.

IMG_0019

Åren har gått. Jag har haft turen att alltid haft samma läkare (förutom någon vikarie när hon haft semester). Jag har även haft samma kurator under åren.

Så de känner mig väl. De har sett mina uppgångar och mina fall. De har funnits där vid mina självmordstankar och i mina värsta maniska konsekvenser. Som när jag träffade en man på nätet … som jag egentligen inte ville ha, men det var en skön snurr på det hela som gjorde att jag liksom flöt iväg. Eller konsekvensen av mitt pengaanvändande som gjorde att vi nästan satt på bar backe. Jag hade till och med tagit pengar från min mans konto. Vi hade ingenting.

Men de har även varit eniga om att… det bipolära inte förklarar allt. Jag tror att de redan har bestämt sig för att jag troligen har ADHD. Vägen till mitt beslut att faktiskt genomgå en neuropsykiatrisk utredning har varit lång. Jag vet att jag är annorlunda. Och jag har nog tänkt tanken så många gånger så den i stort sett redan är sann. Och vi vet det i familjen.

IMG_0019

Men det kanske inte räcker att vi vet. Jag kanske behöver få det bekräftat. På nåt vis en förklaring som jag visserligen redan vet, men som ändå… kan vara skönt att få berättigat på nåt sätt. Allt det jag inte klarar… kanske beror på annat än lathet.

Jag satt där hos min läkare och sa att “Jo det där med ADHD-utredning… jag tror att jag vill det nu”. Sen har månaderna gått. Väntetiden har inte känts jättelång ändå eftersom jag inte varit säker på att jag verkligen vill.

Men så kom ett brev. En kallelse till en neuropsykiatrisk utredning. Jag skulle ta massor av prover och kissa under bevakning. Det sistnämnda gick inte alls. Men jag fick ett mail där det stod att det var ok, att jag var välkommen i alla fall.

IMG_1380

I måndags kom jag dit på mitt första besök. Jag var så nervös så jag mådde illa, var alldeles kräkfärdig. Jag behövde skingra tankarna så jag bestämde mig för att byta gardiner i två fönster på förmiddagen innan jag skulle dit. Att byta gardiner är aldrig så enkelt som man tror. De knövlar ihop sig, man ska klättra och ta ner gardinstänger, pricka in dem i ett hål och i en fålla. Sen är de ju alltid för långa eller för korta och allt tar längre tid än man trott.

Förstås var jag tvungen att rusa på slutet. Till bilen och till väntrummet. Jag har så svårt för väntrum. Och jag kommer alltid bara några minuter innan jag ska vara där. Dåligt tidsperspektiv (tidsoptimist) eller faktiskt uträknat att slippa sitta där och vänta. Ångest och panik och svett… nej då är det bättre att komma dit när hennes dörr är lite halvöppen och hon kommer ut och möter mig och säger Välkommen!

Så i måndags satt jag där. I svett och panik och erkände att jag var fruktansvärt nervös. “Men du ska ju bara till mig, du känner ju mig, vi har ju träffats så många gånger.” Ja, jag förstår kanske inte heller varför jag var så himla nervös. Men på nåt sätt är det en ny väg att gå. Att bli bedömd och att någon har åsikter, värderingar om att jag har det jobbigt. Att mitt liv är så svårt. “Vad jobbigt du har det”. Ja det är sköna ord som landar i mig.

IMG_0355

Alla mina hopplösa dagar, då jag inte får ihop livet alls. När jag sitter på golvet och gråter av ångest… så kanske det inte enbart är ett bipolärt gråtande. Även fast jag tror att det ändå är den största anledningen till det mesta.

“Varför har du kommit fram till att du vill göra det här nu?” Vägen hit har inte varit självklar. Nej, den har aldrig varit självklar.

Jag känner mig så liten. Jag berättar om min mammas inställning till hur jag är. Att jag alltid varit minst och inte klarat lika mycket som mina storasystrar. Att jag varit så liten i mammas ögon att jag har känt mig tvungen att göra revolt och supa hela tonårstiden. Att jag sen i vuxen ålder pluggade vidare och fick bra jobb. Mina systrar gjorde inga såna saker. Den ena blev alkoholist och den andra fortsatte i sitt dagbarnvårdaryrke tills hon så småningom istället fick jobb på en förskola. Det var inte så att jag ville hävda mig och visa mig duktig. Tror jag. Allra mest ville jag ha ett eget liv på mitt sätt. Allra helst handlade det om en racerhjärna som behövde ständiga kickar, nya händelser. Att inte kunna vara stilla utan hela tiden söka nytt nytt nytt. Ibland har det gått åt helvete. Och ibland har det gått bra.

IMG_0328

Ibland har jag sett mina förmågor och min styrka som nåt värdefullt. Ibland har jag tänkt att jag inget hellre på denna jord har velat vara “normal” som min ena syster. Hon hade kanske inte ett så fint jobb som jag, men hon klarar så himla mycket. Hon är urtypen för hur man är när man är normal. Min andra syster är också höjd över skyarna. Numera. Vägen till den inställningen hos mamma var lång. Under alla år som hon söp var hon ständigt anklagad. Ändå kände jag mig alltid liten.

Jag var för liten för att få sörja när mina hundar dog, när min syster söp, när pappa dog. Det var alltid mammas förlust. Min sorg var aldrig värd något. Jag skulle vara den där dockan som bara fanns.

Så jag har gjort revolt. På många sätt genom årens lopp. Jag har visat och bevisat. Att jag kan saker. Och jag tror att jag har lyckats faktiskt.

IMG_0357

För det är så konstigt. För oss alla tre systrar är det så viktigt att bli accepterade och respekterade av mamma. Vi lever i ett matriarkat, där mamma är huvudpersonen. Där vi alltid strävar mot att bli erkända av mamma.

Nu är hon gammal och så småningom kommer hon inte att finnas längre. Så är det ju. Vi föds och vi dör. Hur blir våra liv sen, när vi inte har henne längre?

Jag måste inte göra den här utredningen för hennes skull. Inte för mina barns skull. Inte för mitt jobbs skull. Jag behöver inte bli erkänd av någon annan. Jag måste inte bevisa att jag inte är lat för någon annan. Jag behöver inte bevisa att jag faktiskt är duktig trots att mitt hem ser ut som ett kaos. Jag behöver det inte för att få hjälp och stöd.

Jag behöver bara veta, fast jag vet inte vad jag behöver veta. Och det är väl det som har gjort att jag väntat så länge innan jag har sagt ja. För jag är inte helt säker på vad jag ska ha diagnosen till.

20160416_182501

Livet kommer aldrig att bli lätt. Inte ens med en diagnos. Några bokstäver. Jag kommer aldrig att vara nöjd ändå. Tror jag. Eller så kan jag erkänna att det bara är som det är liksom.

Den bipolära sjukdomen är farlig. ADHDn ger problem i vardagen. Två helt väsenskilda saker. Så oavsett om jag når upp till alla kriterier eller ej i ADHD, så kommer jag alltid att vara bipolär. Alltid. Och det är nog det som är värst. Det är en farlig sjukdom.

Så vad ska jag med en ADHD-diagnos till? Sitta där och svara på frågor som bara gör att jag nedvärderar mig själv. Frågor som liksom slår på mig själv. Talar om alla fel jag har.

20160416_173504

Eller ett erkännande. Att jag har rätt att vara den jag är. Att det är okej att jag inte klarar att sitta på långa möten utan att behöva få gå ut en stund mitt i allt. Att det är okej att gräva runt i väskan efter nyckeln som samtidigt ligger i min jackficka. Att det är okej att tvinna håret eller ha svårt att sitta still med fötterna. Att det är okej att leva i ett hus av kaos. Att göra klantigheter som får andra människor att skratta på ett hjärtligt sätt.

Ett erkännande för mig själv. Att jag är okej. Att det här är jag. Jag är inte lat och jag behöver inte sträva efter att bevisa att jag är nån som jag inte är. På nåt sätt att man ser att det finns förståelse hos en del. Människor som ler av värme. Dom finns där nu, men jag behöver ett slags erkännande för mig själv att jag är värd andras värme på nåt sätt.

Jag kan liksom sluta spela teater, sluta strida för att bevisa att jag är nån som jag inte är. Den där hemligheten… jag behöver inte hålla det inne på nåt sätt. Jag kan få vara den jag är. Med svårigheter, men också erkänd att duga.

Ja det kanske är just det, att få vara erkänd av mig själv och att duga.

Att duga.

Så därför sitter jag där hos kuratorn och svarar på alla frågor som känns som ett slags nedergång, men som faktiskt visar att jag duger. För att mitt liv är svårt. Jag gör så gott jag kan. Och det duger, det räcker.

Fortsättning följer

Igår påbörjade min ADHD-utredning. Jag är totalt dränerad efter det.

Idag skulle jag till vårdcentralen och visa upp min talgkörtel som blivit inflammerad. De opererade bort den. Efteråt fick jag veta av en bekant att om den är inflammerad så biter inte bedövningen… och jag är inte förvånad. För jag fick bedövning efter bedövning och kände i alla fall alltihop. Så många svärord som kom ut ur min mun samtidigt, så jävla ont! Har aldrig varit med om nåt liknande!

Jag skriver nog mer om ADHD-utredningen en annan dag. Just nu är jag helt knäckt…

Kram!

Våren är vacker, men hatad

Våren är här. Den är vacker men svår. Medan andra älskar den, så hatar jag den istället. Jag får panik. Jag skulle kunna hoppa över den. Man kan inte göra allt. Men jag kan inte välja. Människor tycker om olika saker och struntar i det dom inte tycker om, eller tvingar sig till att göra även sånt man inte tycker om. Men jag kan inte göra allt. Och jag kan inte välja. Jag klarar det inte. Man borde förstås inte jämföra sig med andra, men det gör jag kanske inte heller. Jag vet egentligen inte vad jag ska sätta för ord på det, men jag bara hatar den här tiden.

När vi flyttade ut till huset så var det mars. Så kom våren och en granne till oss gick runt med mig i trädgården och berättade om blommor och växter. Han som hade huset före oss var väldigt trädgårdsintresserad. Jag trodde att jag också var det. Jag köpte trädgårdsböcker och planerade. Sådde frön och rensade rabatter. Öste bort grus för att flytta på en rabatt. Skurade växthuset.

Jag hade en drivkraft. Ett intresse. Nu är det borta. Jag är inget intresserad alls. Min mans tankar om att vi ska byta fasad gror i mig som en svart ångest.

IMG_1374

Du kanske tänker: “Men herregud flytta in till stan istället då!” Men det är inte så ju. Jag älskar den här platsen. Det är det vackraste som finns på jorden. Och ibland får jag nypa mig i skinnet för att förstå att det är sant. Att det här faktiskt är vårt. Att detta är mitt. Här bor jag liksom. Helt underbart.

Men våren… Den starka solen. Alla blommor som kommer upp utmed husväggen. Det är så fint. Men jag hatar det.

Det har nog med min eventuella ADHD att göra också, att jag inte kan organisera min tillvaro. Att jag börjar med nånting och plötsligt börjar jag med nåt annat och sen helt plötsligt börjar jag med nåt tredje… Och sen står jag där… och vet inte vart jag ska fortsätta. Jag har verkligen ingen aning!

IMG_1378

Min man vill att vi gör saker tillsammans. Och jag vill bara göra sånt som för mig är viktigt. Jag tycker också om att göra saker tillsammans, men jag vill inte kompromissa. Att gå en halv kilometer (högst), ta lite foton och sen gå hem och dammsuga ett rum och så sätta mig och scrapbooka och sen skriva lite på min bok eller nån av dom i alla fall för jag kan ju inte skriva på EN bok utan har hur många projekt som helst på gång, byta en gardin nånstans och så skriva här på min blogg och läsa nån annans och och och och.

Det låter som om jag ju hinner göra massor av saker… som om jag springer runt hela tiden med andan i halsen… Ja fast värst är min ångest. Så allra mest skulle jag vilja gömma mig under täcket och bara vänta på att sommaren ska komma.

Att åka på en härlig utflykt och njuta av det vackra vädret, se på vitsippor och låta solens strålar värma mina kinder, höra fåglar och bäckar som porlar. Ja det är väl härligt. Men jag har hela tiden den gnolande känslan av att vilja hem. Även om det är så härligt och skönt just då så missar jag ju saker att göra här hemma. Och om min man vill att vi samarbetar med nåt i trädgården eller tycker att jag sitter för mycket framför datorn, så blir jag ännu mera stressad.

IMG_1369

Jag tänker på gamla par, t.ex. min svärmor och hennes sambo, som GÖR saker tillsammans jämt. Som pratar om hur det ska göras, som planerar och grejar. Bygger och sågar och målar och dränerar huset och ja allt sånt där. Och människor som säger att man får sån energi av våren. ??? Jag får absolut ingen energi av våren! Jag känner bara stress och hat.

Jag fotar den trots allt. För visst är den vacker. Solen och löven på träden som börjar komma och vitsipporna. Jag hatar inte det vackra. Men eftersom det stressar mig så föder stressen ett hat som inte har nåt med utseendet på våren att göra.

Nu har jag snurrat in mig i ett väldigt konstigt inlägg om det…

IMG_1370

Igår var vi till storstaden och köpte en ny skrivare. Och lite kläder och åt god mat. Vi hade jättetrevligt. Så jag ligger inte under täcket. Jag sitter här i morgonrock. Och tänker på allt jag hatar.

Ett drömscenario vore att vila hela dagen, sitta ute på trappan med en kaffekopp på förmiddagen, kunna skriva vid datorn, jobba mina 50% och sen åka hem och fota lite. Och lägga mig i sängen. När kvällen kommer och hela världen sover så skulle jag kunna lyssna på bra musik och städa i mitt kök.

Jag mår dåligt på dagen när solen skiner och världen är vacker för att det är vår. Och natten ger mig en frihet och trygghet som jag känner att just den tiden är för bara mig. Den är min. Jag kan gå ut och ställa mig på verandan och tänka NU ÄR NU! Jag kan tänka att min dotter inte lever i en psykos som 2016. Det finns massor med saker som inte är bra med Gabriella, och hon mår dåligt av syner ibland men hon är inte “borta”.

Hon sitter i soffan och tittar på serier och skrattar.

Konstigt inlägg det här…

Fick just veta att min man ska åka till Staden efter lunch och hälsa på Gabriella och hjälpa henne att klippa tånaglarna. Nu gick solen i moln. Stressen avtar. Jag kan göra vad jag vill.

IMG_1396

Nu räcker det

Magkatarren kom som ett brev på posten. En lång tid med psykisk påfrestning fungerar inte. Eller jag fungerar inte. Ibland känner jag att jag liksom gör bort mig i tillvaron. Som om jag är expert på att krångla till det på ett sätt som andra inte gör!

Idag hände nåt på jobbet som blev jätteknäppt. Jag skrev ett mail till en sekreterare eller assistent kanske det heter, om en sak som var viktigt för alla att tänka på. Men jag skrev även att hon skulle skriva så det blev anonymt liksom. Typ från en medarbetare och inte just från mig. Hon tog det jag skrev, kopierade det och skickade ut. Jag kände mig jättedum för att folk på jobbet skulle förstå direkt vem det kom ifrån och för att jag skrivit klantigt i det mail jag skrev till henne.

Jag kände mig så dum och skrev ett lite otrevligt mail tillbaka till henne. VARFÖR GÖR JAG SÅNA HÄR SAKER??? Sen skickade jag ut en förklaring från mig, vilket ju verkligen outade mig! När jag senare läste vad hon skrivit så var det kanske inte så dumt som jag tänkte först. Men då hade jag redan skickat ut till alla just från mig och därmed alltså outat mig själv. Och så hade jag skickat ett litet ilsket mail till henne.

Nu mår jag jättedåligt. Tänk om hon blev jätteledsen! Vad tänker jag med???

När jag satt på mitt kontor och kände mig totalt urpuckad så dunkade jag pannan i skrivbordet av ångest. Ja jag vet att det är rätt knäppt! Men nu gjorde jag det i alla fall. Och blev alldeles röd i pannan… Sen skulle jag luncha ihop med våran psykolog. Jag försökte dölja min röda panna, men tyckte att han tittade lite konstigt på mig. Fast ingen av oss sa nånting om nåt mail eller nån röd panna…

Har även haft kontakt med min kära dotter. Hon sa ifrån till sin bästa kompis i lördags om att han skickade för mycket sms till henne, att hon inte orkade. Sen hörde han inte av sig, så jag blev jättenervös. Hon kan ju inte bara slarva bort en så bra vän hur som helst tänkte jag. Så jag kontaktade henne och hon skulle ringa honom, men hann inte. Däremot hade hon smsat honom och allt var lugnt. Man kan ju undra vad jag hade med det att göra… men social kontakt är viktig här i livet…

Dagens positiva grej var i alla fall att min älskade bil gick igenom besiktningen utan en endaste anmärkning! Hurra!

Mamma är dålig också. Jag var hos henne i lördags en sväng och hon hade inte en enda fönsterlampa tänd så jag blev jätteorolig. Hon sover och sover och sover. Har gjort illa handen så den är uppsvullen till  max. Jag tror att vi är oroliga alla i släkten i princip. Mina systrar ränner där med mat och annat. Jag har funderat över om det är nån slags kapplöpning :-O Jag minns när pappa dog och jag åkte med mat till mamma. Fick skit av min syster Cissi om att mamma minsann kunde ta vara på sig själv. Men nu är det dom som är där och hon har massor med mat i frysen. Men hon tar tacksamt emot. Ingen grälar på mina systrar.  Ja det har ju gått många år och nu är hon ju dålig, så det är ju skillnad. Men min paranojja säger mig att det sker av elakhet mot mig. Helt oresonligt, inte ens vettigt.

Idag kom jag på att det kan vara deras dåliga samvete. Dom har inte alls haft lika mycket kontakt med mamma som jag har haft. Så … jaja dom får väl ränna där med mat det är väl egentligen bara bra.

Nu har Peter testat att göra kristallhealing på mig. Sen kom Lille C och la sig på mitt bröst och så somnade vi, både lille C och jag. Sov skönhetssömn i flera timmar. När jag vaknade trodde jag att det var natt. Nu ska jag gå och lägga mig igen. Har ätit glass. Ska bli väldigt skönt att sova. Vill nästan sova bort livet. Kunna få vakna och vara en helt vettig människa, en annan än den jag är. En sån där vanlig människa.

Gonatt!

I morrn kväll har jag studiecirkel. Lite osäker på vilka som kommer, men jag åker väl dit i alla fall.

IMG_1375

IMG_1377

Gynbesöket som blev fel

Nu har jag fått lite distans till Gabriellas och mitt besök på gyn för några veckor sen så nu ska jag skriva lite om det här.

Gabriella har länge  haft en otrolig smärta i underlivet och nästan skriker när hon kissar. Det här blir värre och värre. Hon har gått igenom hur många urinodlingar som helst. Ilband har det varit urinvägsinfektion men ibland inte. Och det är ju dom där gångerna då det inte har varit det, som är bekymrande.

Som vanligt har sjukvården varit passiv och bara gjort urinprov och satt in penicillin när det behövts och ingenting annat. I januari fick vi ok på att göra sövning och undersökning då. Det blev lite diskussioner om remisser och vad som skulle undersökas. Nu tror jag att det har beslutats att de ska undersöka äggledare, äggstockar m.m. samt en kamera in i urinblåsan. Förhoppningsvis ser de nåt när det nu är så att hon är sövd så de kan göra undersökninigen utan att hon ska vara ledsen och ha ont.

IMG_0093

Men så fick vi ett datum på gyn i storstaden där det skulle bli ett bedömningsbesök. Jag förstod inte vitsen med det alls. Men vi skulle alltså komma dit. Och läkaren ställde frågor om saker som inte hade med det att göra, t.ex. mycket frågor om mensen och till slut fick Gabriella panik.

En vattenflaska for genom luften mot läkaren som satt vid sitt skrivbord. Den träffade henne inte och som tur var ej heller hennes dator som var alldeles bredvid eller fönstret som var där, utan den landade på skrivbordet. Jag fick ut Gabriella därifrån och hon skulle gå på toaletten. Jag satt kvar hos läkaren men hörde då ett illtjut. Gabriella hade kommit emot larmknappen på toaletten och två sköterskor rusade dit och sa: “Du tryckte på larmknappen”. Ibland kan en mening bli så totalt fel… för det första var det ingen fråga (enligt ett autistiskt sätt att tänka, fast det ju från sköterskans sätt att tänka faktiskt var en fråga) och för det andra så hade hon ju inte tryckt på knappen!

Sköterskan sa samma idiotiska mening en gång till “Du tryckte på larmknappen”. Då hade jag hunnit fram och förstått situationen. Men Gabriella hann butta iväg sköterskan och när jag kom och antagligen sa att hon skulle sluta eller nåt sånt så gav sig Gabriella på mig istället. Jag är ju van… men … det gjorde ont ändå, i alla fall rent psykiskt. Det känds som om jag tappade greppet, kontrollen. Vad som helst kunde hända och jag var maktlös. Men då la sig Gabriella på golvet. Så jag stod med rullstolen och väntade in, gav tid. Läkaren kom och frågade om hon kunde ringa mig någon eftermiddag. Hon frågade även Gabriella om det var ok att hon ringde mig, och det sa hon att det var.

Vilken respekt! En eloge från mig faktiskt att läkaren just frågade G om det var ok att hon ringde mig!

IMG_0080

Gabriella kom till slut upp och i rullstolen och vi gick därifrån. Stannade vid några bänkar på sjukhuset och pratade. Det blev ett bra samtal och sen köpte jag färdiga pannkakor med sylt och grädde och tog med mig i bilen och så åkte vi till en MAX och köpte hamburgare till G på Drive In, som vi sen åt på parkeringen i bilen.

Resten av dagen skojade vi och var som vanligt.

När läkaren väl fick tag på mig hade det gått nästan en vecka. Jag gick runt på ett shoppingcentra och väntade på hennes telefonsamtal men hon ringde inte förrän jag var på väg därifrån och satt i bilen och körde. Det gick bra ändå, jag åkte in på en parkeringsplats. Läkaren hade en idé om att samtidigt som undersökningen även sätta in en hormonspiral, men att vi skulle tänka ett tag och sen höra av oss så vi kom in i kön. Väntetid är ca 3 månader……….

Men nu är det så här att vi inte kan bestämma oss. Hon har fruktansvärt jobbigt med sin mens och gruppboendet försöker påverka henne att ta P-spruta, så kanske hormonspiral är bättre.

IMG_1288

Härom dagen när G och jag pratade så försökte jag få en dagsbild på hur det egentligen är.

Och så här är det: Hon har jättemens i ca tre dagar med mensvärk. Sen har hon mens i ca en vecka och regelbundet. Efter de tre dagarna är det normalmens.

Förr har hon fått ha blöjor utanpå bindorna för att det inte ska läcka ut åt sidorna. Nu finns det nån konstig princip att man inte ska använda blöjor som mensskydd eftersom de inte är gjorda för att vara mensskydd. Men hon använder ju bindor inuti och det är mest för att det inte ska rinna ut åt sidorna och mestadels på natten som hon använder dom.

Nu har hon provat nåt som heter förlossningsbindor, men det spelar ju ingen roll om uppsugningsförmågan är bättre där eftersom det inte är det som är problemet utan att det rinner ut vid sidan.

Nu finns det ju internetsidor där det säljs vuxenblöjor, men jag vet ju inte vilka som är bäst, jättesvårt att se liksom. Samtidigt tänker jag att Ska det vara så jävla principfast? Vi kan köpa blöjor av kommunen om det är pengar som är problemet! Men istället ska dom prata om P-sprutor och hormonspiraler! För att hon har riklig mens i tre dagar i månaden?

IMG_0043

Nu väntar vi på Gabriellas svar… och hur enkelt är det att ge?

Ja…. sen håller hon ju på med medicinjusteringar för sina psykiskiska besvär och vid ett tillfälle ringde hennes samtalskontakt till mig. När jag berättade om vårt gynbesök bröt jag ihop helt.

Det värsta är på nåt sätt att jag alltid kallar henne för hjälte som går igenom så mycket och alltid klarar det så bra. Men nu… efter gynbesöket med de stora utbrotten så vet jag inte längre. Jag har inte kontroll längre. Jag vet inte vad som kan hända. Och det är så läskigt och ledsamt.

IMG_1294

Den 8 april ska jag träffa min samtalskontakt. Jag skulle så gärna vilja prata om så mycket, men tanken med träffen är att påbörja en ADHD-utredning så nåt annat hinner vi nog inte med.

Tiden går och läker alla sår? Jag är inte rädd för henne och jag är inte arg, men jag är ledsen på ett slags hopplöst sätt.

Kram och ha en bra helg!