Att vara eller icke vara utan att ha…

Det började för så länge sen. Mitt skrivande. Jag kanske var 6 eller 7 när mina första dagböcker tog form. Stora ojämna bokstäver och huvudfotingar. Faktiskt redan då handlade det mycket om känslor. Den äldsta dagboken jag har börjar med en dag då jag lekte med en tjejkompis och hennes storebror. Någon kastade gräs i munnen på någon. Om det var jag som proppade in gräs i henne eller om hennes bror proppade in gräs min mun minns jag inte just för tillfället. Men jag minns att jag skrev om känslorna kring det där. Hemska. Skuld och skam eller förnedring. Det var naturligtvis inte de ord jag använde då, men om man öppnar dagboken (en sån där gammal med lås och en borttappad nyckel så jag liksom fick skära upp den) så ramlar man in i känslan av att någon får gräs i munnen av någon annan.

Jaja, där började mitt skrivande i alla fall. De allra första åren i skolan, fast mest kring vardagens lekar och cykelturer. Ingen satt inne framför datorn… men man var faktiskt själv ibland och satt och ritade (eller låg på mage på golvet med fötterna viftande i skyn). Vuxna tyckte att det var helt okej, det är sånt som barn gör, men om man var ensam för mycket så blev förstås de vuxna oroliga. Idag sitter barn framför datorn. Ibland med fötterna på stolen och på huk eller med tics i fingrarna. Och om de sitter där för mycket så kanske de är ensamma. Det är viktigt att se om de faktiskt är ensamma eller om de är ensamma i den andra världen utanför datorn och faktiskt har vänner i datorn. Nej inte i datorn förstås, men i spacet som möts långt bort från de fysiska städer de sitter i egentligen. De kanske hittar nån vän som är den bästa dom nånsin har haft. Det är ganska viktigt att se och förstå det där.

IMG_0266

Öh…. ? Mitt skrivande. Det har följt mig under åren. Så jag har skrivit väldigt mycket. När jag fick min bipolära diagnos så åkte jag hem och gick igenom dagböcker, noveller, manus; byrålådor och filer på datorn, dikter och sagor och i allt det där så hittade jag både depressioner och eufori.  Paranoida perioder och fullständig skräck. Stunder som jag haft svår ångest och stunder då jag trott att jag var utsänd av Gud att förändra världen. Och så började en stundtals väldigt svår resa inuti mig själv till att förstå att det var tecken på min  sjukdom som hade ett namn. Att det inte bara vara konstigheter och dumheter (för jag har alltid trott att jag varit dum… och det tror jag nog till viss del än).

Bipolär sjukdom. Är man eller har man? Det finns mycket diskussioner om det där. En del betonar väldigt att man inte ÄR bipolär utan att det är en sjukdom som man HAR. Andra tycker att det är så besläktat med personlighet att det inte riktigt går att sålla ut eftersom det även ger positiva saker: kreativitetet och tänka “utanför boxen”. Jag grottar inte ner mig i det där. Jag bestämmer mig inte för om jag ÄR eller HAR för jag tycker inte att det är så viktigt så jag brukar faktiskt säga att jag ÄR bipolär. Utan att för den skull ta steget och säga att det är en personlighet, för det tycker jag nog inte. Det ÄR en sjukdom, men den påverkar hela mig och den finns där jämt. Den är kronisk och livslång, jag kommer säkerligen att ha skov ibland. Förhoppningsvis inte så ofta. Mina manier kommer inte så ofta och så länge och det var ett tag sen jag hade senaste långa depressionen. Men jag vet att det kommer att komma igen. Och jag accepterar det mer än vad andra accepterar att det gör hos mig. Och ibland blir jag ju förvånad över hur sjutton det kunde gå till just den där gången. Och Peter kan inte förstå varför jag blir förvånad. Och även om jag måste acceptera att det kanske kommer nya skov, så behöver jag även acceptera att det faktiskt går över.

IMG_0008

Mitt skrivande har även gjort att jag skrivit “böcker” – färdiga storys – som aldrig getts ut. Nu är jag nära. Och jag längtar efter den dagen då jag kan hålla en bok i min hand och tänka att det blev en bok! Den är min! Jag har gjort den! En framsida och en baksida och ett innehåll!

Nu är det lördag. Peter är på svarvkurs och ska sen åka och se film hos Gabriella. Jag ska försöka använda den här dagen utanför datorn tror jag. Och min bok behöver jag inte peta på längre. Texten ligger i en plastback och väntar… A4papper som så småningom kanske får en annan form.

Så jag kan göra andra saker.

Ha en fin lördag govänner!

A houndred miles

 

 

Från det ena till det andra och Lille C

Jag har vimsat lite om ifall jag som författare skulle ha ett annat namn; sk pseudonym och vad det i såfall skulle vara. Jag blev även erbjuden att köpa in ännu fler böcker, men nu har jag tagit lite beslut kring det där så nu hoppas jag att sluttrycket kommer i gång snart. Just nu är det fortfarande rättningar sen senaste rensningen jag gjorde. Så därför har det tagit lite längre tid än jag tänkte mig. Hade som mål att allt skulle vara klart innan januaris utgång. Tror inte att det målet kommer att hålla, men ja inom ganska snar framtid i alla fall tror jag.

Har haft lite jobbiga saker på jobbet med två chefer som haft olika inställningar kring mig utan att de medgett att det är så, men det blev väldigt tydligt och jag har varit så ledsen. Jag ska inte berätta för mycket men man kan säga att den ena nog har nånslags maktbehov och den andra nåt slags använda min välvilja-behov fast på ett positivt sätt.

IMG_2451

Sen har en annan sorglig sak hänt och det är att en fd kollega till mig dött. Jag tyckte väldigt mycket om honom och vi jobbade väldigt bra ihop. Ofta satt han på mitt kontor och vi pratade jobbsaker på ett nära men proffessionellt sätt. Jag gillar sånt. Han var väldigt engagerad i jobbet samtidigt som han var en bra vän. Så det gör ont.

I måndags skulle jag och Gabriella till vårdcentralen. Innan dess hände det väldigt dumma grejer på boendet och hon var uppstressad och ledsen när vi skulle åka iväg till vc. Hon sa redan på parkeringen “Jag vet inte om jag orkar vara trevlig”, men vi kom överens om att hon skulle försöka i alla fall. Väl inne hos läkaren blev det diskussion om persiennerna som inte gick att fälla ner i ena fönstret. Det kan låta som en bagatell, men sånt kan bli stort i hennes autistiska hjärna (förlåt om nån stör sig på mitt uttryckssätt). Så det blev ett stort utbrott och vi var tvungna att bege oss därifrån utan att ha varit färdigt hos läkaren.

Läkaren och jag sa att hon skulle ringa mig vid nåt tillfälle istället. Men igår kom ett brev till Gabriella om en ny tid… en morgon kl 8.00. Jättekonstigt och Gabriella var upprörd igen. Jag förklarade att det nog blev nåt fel, ibland kan det vara nån administratör som sett att det blev avbokat och då skickat ut nytt brev med ny tid utan att veta vad som hade hänt. Så nu måste jag ringa och ändra den där tiden och tala om att det var ett telefonsamtal med mig som skulle bli och att klockslaget 8 är helt omöjligt.

20181108_212741

Lite myskänslor har jag här hemma i alla fall. Kring min lilla döva katt. Kärlekskänslor som andra kanske inte riktigt förstår, men lite pedagogik skadar väl aldrig ens när det gäller sin katt ❤ För ett tag sen (typ några månader sen) så förstod han att han kunde göra nåt med sina röstorgan och så kom jag och öppnade dörren åt honom. Härom dagen kom han på att om han gjorde på ett annat sätt så kunde han få mig att komma oavsett var i huset han befann sig. Så himla härligt att se en liten döv katt utveckla sin intelligens på det där sättet.

Jag har kommit i säng sent den här veckan. Av ingen större anledning alls, men sen har jag haft svårt att somna. Tur att Lille C finns som kan komma och lägga sig hos mig. Han ligger gärna med huvudet mot mitt hjärta och jag kan tänka att han nog känner av mina hjärtslag och det skapar en trygghet hos honom.

Nej ni mina kära vänner… nu ska jag vattna mina döda blommor… :-O Jag tror att dom fått för lite solljus helt enkelt 😦

See you!

Tror…

Klockan är 12.42 fredag 17 januari (jag trodde jag skulle behöva använda hela helgen), men jag tror att jag är färdig…. med att redigera min bok. Nu ska ändringarna bara skrivas i hela meningar istället för mina små anteckningar. En härlig känsla. Vad häftigt! Jag tror på den! Jag tror att jag kommer att ge ut en bok!!!

DSC08502

Världens konstigaste inlägg – en konstig känsla.

 

 

Det finns egentligen saker att vara tacksam över. Saker som gör att man borde kunna ta sig ur sitt hål. Som att man har så mycket fint omkring sig. Två underbara barn, en snäll man, ett fint hus som ligger så otroligt vackert. Ett jobb på halvtid. Så lagom, så fint.

Saker att vara stolt över. Som grejen att jag slutade dricka 2010 helt. Sen har jag varit nykterist.

Och så är jag stolt över mig själv som pluggat och tagit mig uppåt. Det jobb jag har nu är nåt att vara stolt över. Att jag nådde hit liksom.

Föreläsningar. Utbildningar. Att vara den som mina kollegor frågar saker.

Och att fortfarande faktiskt överlevt.

I mina riktigt trötta stunder, som blir depressioner så småningom så tänker jag den förbjudna tanken.

Jag har gjort försök. Att avsluta mitt liv. Mitt första försök gjorde jag när jag var 16. Det är konstigt att tänka tillbaka på det nu. Varför såg inte mina föräldrar hur dåligt jag egentligen mådde? Tyckte dom bara att jag var besvärlig?

Och allt mitt drickande, hur kunde människor inte förstå att det var destruktivt. Att det faktiskt inte var normalt.

Att jag var den som alltid betedde mig konstigt, somnade nånstans, önskade mig sprit i födelsedagspresent, gömde i skåpet i skolan – ingen visste om det förstås. När jag och mina kollegor skulle ha en trevlig tjejkväll för ganska många år sen nu, men ändå i vuxen ålder så kom dom andra med nån flaska vin… och jag kom med en vodka absolut – rent utan nåt att grogga med. Jag drack det rent. Och alla kvällar i köket då jag drack och dansade och diskade och sorterade burkar i skåpen.

Sommaren 2010 då jag var full i en vecka, klättrade omkring och tvättade fönster, Eldade i pannan, simmade i sjön, åkte min dåvarande jeep in till samhället, spelade hög musik så det dundrade i bygden, köpte mera sprit.

Jag har alltid varit en ölälskare. Viner har inte varit min grej. Öl och groggar.

Det är klart att jag saknar det ibland. Men jag tänker inte så mycket på det.

När jag väl bestämde mig så var det inte så svårt att sluta med det.

Om jag glömmer mina mediciner och det går för många timmar så känner jag ungefär samma känsla som då. Darret och huvudet som inte hänger med på nåt sätt. Känslan av att sugas upp, svårt att föklara, rädslan av att ramla ihop i en hög, en trottoar som bara gungar.

Jaja, det var då. Och nu är nu. Jag kan gå upp till skogsbrynet, se ut över sjön, skogarna och tänka att nu är nu… och jag sparar det i en ask.

Jag funderar på om jag är lite psykotisk på nåt vis. Som att livet är en bergodalbana i nåt konstigt tillstånd. Depression en helg och som sen blir nån konstig känsla av att vakna och känna nåt konstigt mellanting när det gäller depression och en kärlek, en förundran på nåt vis.

En sån där stund som man gråter. Så där så det gör ont på ett skönt sätt. Förlösande.

Kärlek och sorg och eftertanke.

Allt det jag skrivit under alla år… bevisar att jag är bipolär.

Det gör ont. Och är en skön känsla av att vara förstådd. Av mig själv. Äntligen.

DSC08328

 

Virrvarr – the day after

Är det så att man mitt i ett virrvarr borde förstå att det kan braka? Jag mådde bra igår men på kvällan kraschade allt. Idag har jag inte mått bra alls. Gråtit mycket,  men var i alla fall ute på en promenad i solen och har plockat bort julen förutom en stjärna på Andreas rum som är lite besvärlig. Ja en ängel i hans andra fönster, men den brukar få hänga där jämt.

I övrigt är orken helt borta. Nu ska jag diska. Hur ska jag orka det? I morrn ska jag se till att komma iväg till jobbet. Tror att  det ska funka. På eftermiddan ska jag hämta Gabriella och åka till lab och ta prover och så till Ica Nära för att hämta ett ICA-kort som inte God Man kunde hämta utan hon var tvungen att vara med personligen. Rätt bökigt, men det får väl lösa sig.

Ang boken så blev det tvärstopp. Jag hatar den!

Försöker att influera mig. Så just nu läser jag en bok som heter Tokfursten. Den är väl inte superbra, men skriven på ett väldigt udda sätt.

Tokfursten

Tokfursten (pocket)

Mitt pedagogiska virrvarr

Hej på er!

Tiden går och läker alla sår…. Öh, tänker på förra inlägget när jag var så arg. Nej alla sår är absolut inte läkta. Jag är fortfarande skitförbannad, men kanske inte lika aktivt arg längre. Mer avvaktande. Vi tar en sak i taget. Brev har skrivits till jurister och till chefen. Jag har även skrivit till LSS om att vi vill ha en SIP. Situationen kan bli helt omöjlig faktiskt i realiteten, så jag känner att jag vill ställa allt på sin spets och ställa frågan HUR KOMMER NI ATT LÖSA DETTA??

Det jag inte kan ta är isoleringen och chefens ideer om aktivitetstid. Så det kommer jag att gå vidare med. Det är nämligen en ekvation som inte går ihop.

Varje person som bor på boendet ska ha aktivitetstid en bestämd dag i veckan mellan kl 14-16. Bussen som står utanför på parkeringen får bara användas till dagligverksamhetsaktiviteter på dagtid. Men varför står den då parkerad utanför ett boende som inte längre har någon daglig verksamhet?  Efter kl 16 är den bokningsbar av gruppboendena i staden. Men från kl 16 och fram till 21 är de bara två som jobbar på boendet, då ska det lagas mat och fixas inför kvällen. Ingen har möjlighet att ge sig ut med bussen nånstans då. Chefen har nu också bestämt att aktivitetstiden ska schemaläggas till en speciell dag i veckan för var och en som bor där. Det innebär att om en personal som inte Gabriella klarar, ska ha aktivitetstid med henne så kommer hon att vägra vilket innebär att det då inte kommer att bli nån aktivitetstid på flera veckor. På gruppboenden överlag finns det nån konstig inställning av att de som bor där minsann ska kunna få hjälp av vilken personal som helst…. Och att jag då ställer frågan “Varför då?” så blir alla jättenerviga…. Typ av rättvisa?…. För vem då? undrar jag.

IMG_2452

Så jag har gett dom chansen att bli lite mer okej i Gabriellas ögon. En massa punkter om lågaffektivt bemötande och om autistiskt tänkande och tolkande överlag. Det känns som att jag har en ganska god kontakt med personalen så jag hoppas att dom tar punkterna på rätt sätt. Som en slags hjälp och inte som krav. Jag har skrivit det på pappret också att det inte är krav utan mer som råd.

Om vi fortsätter med tanken om aktivitetstid en gång i veckan; lika för alla. Chefen sa att hennes erfarenhet säger att dom behöver struktur och förutsägbarhet. Då vaknade pedagogen och talade om att jag har gått en massa olika utbildningar (och beskrev dessa utbildningar och min långa erfarenhet). Hon ska inte komma och påstå saker som hennes erfarenhet säger … påstå det till mig? … Nänä, se det går inte!

Jag är mamma till Gabriella och tänker inte lägga mig i hur de jobbar med övriga. Vilket också innebär att jag inte för en sekund tänker i rättvisebanor för de andras skull. Hur deras aktivitetstid ser ut skiter jag fullständigt i. Jag koncentrerar mig för hur situationen ser ut för Gabriella och inget annat. Jag koncentrerar mig på hennes behov. De andras behov skiter jag fullständigt i. Omänskligt? Nej, som mamma är det min plikt att se till att mitt barn har det bra. Hur de andra har det får nån annan se till.

IMG_2449

Rättvisa…. är inte samma sak som att alla ska ha lika. Rättvisa är att alla ska ha det bra utifrån var och ens behov. Eftersom Gabriella klarar mer saker själv så har hon ju mindre social kontakt med personalen än vad övriga har eftersom de får hjälp med saker. Ett exempel: En “brukare” som inte kan laga mat själv men ändå hjälpa till får ju då mer kontakt med personalen än en som klarar att laga mat själv. Eller hur? Men det fattar inte chefen utan tycker att det ju är aktiviteter som ska räknas. Hm… så att laga mat tillsammans med en personal är omvårdnad i vissa situationer och för vissa brukare medan det för andra brukare plötsligt är en fritidsaktivitet?

Ett exempel: A ska äta mat kl 12, men klarar inte att laga maten själv, så en personal är hos A och gör maten. Men A kan stå bredvid och vispa i en kastrull. För att få mat kl 12.
B klarar att laga sin mat själv och står själv i sitt kök och gör detta. Däremot kan personalen ha en fritidsaktivitet tillsammans med B på aktivitetstiden som innebär att dom tillsammans kan baka muffins. Är det rättvist? Nej jag tycker att A får mer kontakt med personal än B. Vem bestämmer att om man vispar i en kastrull för den ena personen är daglig matlagning medan för den andra personen är en aktivitet som kan göras en gång i veckan?

Men missförstå mig inte nu. Jag menar inte att B ska få hjälp med sin matlagning varje dag. Jag menar att man behöver se till Bs behov. Kanske B har behov av att få spela spel eller ha en pratstund eller sortera pärlor tillsammans med en personal oftare än en gång i veckan. Därför att det är Bs behov.

IMG_2511

Nåja… om nu min dotter måste klara av fler personal än de hon i dagsläget klarar så kan de ju försöka ta råd från mina punkter som jag lämnade. Jag tipsade om att de kan titta på punkterna på ett möte och ge varandra stöttning i detta. Det är så lätt för personal att prata om personkemi för då behöver ingen anstränga sig eller ändra sig. Men om man istället pratar om bemötande, att det faktiskt är så att man som personal kan lära sig att dämpa rösten, prata färre ord, lämna mer “luft” i det man säger så brukaren kan få möjlighet att säga sitt och inte känna sig överförd. När jag går till mitt jobb så är varje dag en häftig känsla av att få erfarenhet kring hur man når fram till en person med funktionsnedsättning, det kan jag sedan bygga vidare på utifrån de kunskaper jag ju har kring funktionsnedsättningen och bemötande. Jag kan åka hem från mitt jobb och tänka “Waow, nu knäckte jag en kod! Waow, det funkade!” eller så åker jag hem och grubblar lite över att “Vafan hände nu, varför gick det där inte så bra?” Men en del människor går till sina jobb och gör sitt jobb och sen åker hem. Punkt liksom. De längtar efter helgen eller semestern eftersom deras jobb är så tjötigt med människor som är ganska jobbiga… så det blir skönt att pusta ut.

Det där sista var ju ett sidospår och jag ska avsluta hela rättvisediskussionen här nu.

IMG_2510

Jag mår ganska okej. Kanske lite uppvarvad igen efter att ha sänkt tillbaka min psykosmedicin till det jag haft, dvs det som jag i normala fall tar. Alltså innan min höjning som jag gjorde i december. Jag höjde ju medicinen då för att få ner min mani och jag lyckades. Men med biverkan att bli jättetrött och få urdålig kondis igen. Sen kände jag att NEJ så ville jag inte ha det. Jag vill inte vara dödstrött av att gå till soptunnan eller gå uppför trappan till övervåningen. Så jag sänkte alltså min medecin igen och har nu den dos som innan höjningen. Det känns rätt okej och om jag blir manisk igen så vill jag inte höja nån medicin utan har lite på halvskämt sagt till folk att dom får slå mig med en planka i huvdet. Det kanske är ett skämt men det ligger nånting i det; nämligen att om jag blir manisk igen så hjälp mig att komma ner i varv utan att höja mina mediciner.

Äsch, jag ska inte gå in i det nu. Utan fortsätta få färdigt min bok. Jag har gjort en sista redigering och ska se till så allt stämmer. Bläddra igenom det igen och sen får det gå till tryck. Så det så! En både nervös känsla och en längtan.

IMG_2375E

Jävla kommunpolitiker… får man skriva så?

Här är inget roligt just nu. Utbrott efter utbrott hos dottern. En stingslighet som började före jul. Nu eskalerar det hela tiden. Det värsta är att kommunen drar in på allt möjligt nu i årsskiftet. Så många förändringar som gör henne så hispig. Jag måste ju delge henne saker och varje grej är som ett stort berg för henne. I dag släppte jag bomben om att hon måste skriva handlarlista flera dagar i förväg innan hon får varorna. De måste handlas online (vilket i och för sig kan förenkla om all personal förstår ordentligt hur man gör) men hon kan inte skriva sin handlarlista flera dagar i förväg. Hon är jätteduktig på att göra lista men att tänka ut vad som troligen behövs på tisdag redan på torsdagen är för svårt. Personalen säger att dom kan komma in och hjälpa henne men det vill hon inte. Kommunen tar bort de bussar som stått på gruppboendena och det är färdtjänst som gäller. Boendet får inte handskas med kontanter. Hon kan inte sopsortera längre eftersom inte personalen kan åka iväg med soporna. Hon kommer dessutom få en ny kontaktman på boendet som hon inte träffat än. Den aktivitetstid hon haft möjlighet till förut kommer att snävas in. Allt görs samtidigt och hon har jättesvårt med förändringar. Jag försöker ge henne lugn och vara stabil när hon utbrottat, men jag vrider utoin på mig själv. Det är ju jag som får reda ut allt hela tiden och det tär på mitt energikonto. Men det tär ännu mer när hon utbrottar och om man kan förhindra så är det ju det allra bästa.
Jag måste erkänna att denna tid hatar jag verkligen Stadens politiker………… faktiskt!

IMG_2436