Dålig

Har sovit riktigt dåligt i natt. Trodde att jag skulle dö. Hjärta och lungor fungerar inte alls som de ska.

20160914_170739

Advertisements

Jag är riktigt dålig

Jag är riktigt dålig och vet inte vad det är. Dålig syreupptagningsförmåga, fel på bisköldkörtlarna … och en massa annat som jag inte vet. Ett läkarbesök på vårdcentralen med diverse prover och EKG som inte var helt okej. Tarmar kan vara drabbade på nåt vis, påverkan på lungorna? Balanssinnet sitter i hjärnan. Och jag har riktigt dålig balans.

Nu väntar lungröntgen och besök på endokrina mottagningen.

Jag är så trött, orkar ingenting, benen är ryckiga, ansträngda. Ögonen är knepiga.

Jag kanske målar upp en bild som är förstorad. Det är nog inget farligt. Och om det nu är farligt så är jag inte rädd för döden. Men jag är rädd för vägen dit.

Igår var jag på psyk. Jag hade funderingar på om det var litiumförgiftning. Men det var det inte.

Och ännu en läkare som sa till mig att problemet med bisköldkörtlarna inte var allt. Det här är nåt annat också… Men ingen säger nåt om vad det skulle kunna vara…

Dom sitter där vid datorn och säger att det är många provsvar som lyser rött. Det finns fel på mig som jag inte vet vad det är.

Gabriella är här hos oss. Igår kväll skulle hon och Peter se på film. Jag gick upp på övervåningen och vilade vid nio på kvällen. Halv ett på natten väckte Peter mig. Jag la mig i min soffa. Och sov länge. Är inte utvilad alls. Snarare dålig.

Jag hoppas någon läkare löser detta snart. Så jag vet.

Så här ska du inte ha det!

Läkarbesök och provsvar. Det är inte blodbrist den här gången. Det är något annat. Alla möjliga prover och undersökningar. EKG visar en del dubbelslag, ny lungröntgen ska bli, ny spirometri om det behövs, endokrin undersökning för att jag troligen har tumörer i bisköldkörteln. Och så förstås en jättebra läkare som är en hyrläkare  som  lämnar över stafettpinnen till nån annan. Men jag har fått budet att inte ge mig. Om nästa läkare signerar röntgen och sen inte hör av sig så måste jag höra av mig tillbaka. För man måste gå vidare med detta. För det här är inte bra, så här ska du inte ha det! sa läkaren. Det känns som att han lämnar mig i stormen och säger att jag ska kämpa själv. Och att jag måste kämpa. För vad som än nästa läkare säger, så måste jag stå på mig. För jag är inte bra.

Tumörer i bisköldkörtlar brukar inte vara farliga. Men jag har svårt att andas. Nånting måste göras. Jag kan inte ha det så här.

Och så min jävla ångest. Jag blev intervjuad i en tidning härom dagen. Det blev faktiskt bra, jag blev nöjd. Men det ger ångest. Och jag hade ångest innan.

Jag vill inte vara med. Det är faktiskt så. Det finns nån hopplöshet i mig. Städa? Prata med Gabriella? Varför då?

Andreas är här. Han kom i torsdags natt. Jag är glad och trevlig. Skrattar och pratar. Han ska åka idag. Jag har tvättat den här omgångens kläder.

Dom har kalhuggit skogen bakom vårt hus, Peter och Andreas har gått längst upp i skogsbrynet och säger att utsikten är otroligt vacker. Ja jag vill dit upp och se. Men jag är inte säker på att jag klarar det.

Jag har varit till veterinären med Lille C. Nu är han kastrerad och undersökt. Näsgången är inte helt okej och så har  han inte släppt sina mjölktänder så han har dubbla rader och det kanske inte är bra.

I morrn kanske jag ska jobba. Men jaga känner mig uppgiven på nåt sätt. Det är meningslöst. Det som en gång var ett slags kall… är bara nåt man går till och sen går hem. Det är hemskt. Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma dit, till det sättet att tänka. Och det går nog över i morrn. Bara jag kommer dit och träffar alla.

Ha det bra, alla. Lev ett bättre liv. Var glada.

Knäpp

Jag är sjuk. Har varit och tagit prover. Vi får se vad det leder till. Jag ska på läkarbesök på torsdag.

Men så finns mitt bipolära skit. Ibland blir man medveten om efterdyningar. Jag mötte en människa i väntrummet. En sån där som alltid brukade komma fram och krama om och prata. För många år sen kom hon hit och fikade. Men så hände nånting. Jag vet det. Det är ingen paranojja. Jag ramlade ner efter en mani och insåg att jag hade mist henne som vän. Jag var inte ens kvar som vän på facebook. Idag fick jag inte ens en kram. Lite kallprat om marknaden som varit och hennes barn, hur stora de blivit och så där. När hon gick därifrån innan jag kommit in, så sa hon hej då så där allmänt till oss som satt där väntrummet. Inte specifikt till mig fast vi känt varandra så väl en gång i tiden. Och  jag såg blicken. Jag var inte värld så mycket längre.

Vad jag har gjort? Jag vet faktiskt inte. Det är ju så det är. Det svider. Det där att jag är konstig. Faktiskt till och med knäpp.

Ångest

Nånting händer med mina lungor igen. Jag är rejält försämrad och borde uppsöka läkare. Och jag skulle ha åkt på konferens till Malmö. Och jag borde jobba. Och att förklara för min man hur jag mår, går inte. Och att ringa till mamma funkar inte. Gabriella förstår men jag är rädd. Om jag nu inte ska åka till Malmö… så händer säkert nåt så jag måste åka hem till henne. Peter skulle göra nåt med henne och jag ber till Gud att det blir av

Ångest. Jag har sån fruktansvärd ångest. Det är som maskar som krälar sig upp genom strupen  eller som ett skynke som täcker mitt ansikte och kväver mig.

Och jag är ledsen. För jag vill inte ha det så här. Och då säger du: “Jamen du äter ju mediciner”. Då blir jag vresig och säger “Fuck! Jag är sjuk så låt mig få vara sjuk!” Låt mig få krypa ner under täcket. LÅT MIG VARA IFRED!

Och så är det knarrandet inuti. Okoncentrationen. Det där som skulle kunna vara ett förstadie till något maniskt. “Slå mig hårt i ansiktet, låt mig känna att jag lever”

Min mamma sa häromdagen att hon hatade den här låten. För mig är det en viktig sång. Det är precis det här som gör ont i mig när jag mår dåligt. Och det beskriver så bra hur jag mår. En slags demonstration mot alla dom vanliga människorna. Dom där som inte vet ett enda jävla dugg hur det känns!

Jag är inte här och skriver så mycket längre. Fast jag skulle vilja. Och när jag väl skriver så går det ju. Jag håller på med min nya bok också. Skriver och skriver, flyttar runt saker lite, tar bort och lägger till. Och sparar på flera ställen och så blir det i alla fall fel. Det gör mig trött men ändå skulle jag kunna hålla på dygnet runt. Och så mina knarriga tankar om allt annat. Scrapbooka sent på natten.

Slår mitt huvud i bordet. Bär omkring på lillkatten. Idag har dom fällt skogen bakom vårt hus. Storkatten är borta. Han som heter Solkatten här. Han sitter väl och gömmer sig nånstans och väntar på att det oroande ovädret, monstret som tar bort hans vänner träden och gör kaos i hans värld, försvinner. Vet inte om han väntar. Han vet kanske inte att det finns ett slut. Stackarn. Jag frågade gubbarna förut om de sett en katt men det hade dom inte.

Nej jag är inte sjuk. Jag har bara lite besvärligt med mina lungor.

IMG_0558

 

Livet nu.

Eh… ja. Vi glömmer det där lite tror jag.

Här hemma har Andreas kommit. Jag hämtade honom vid tåget förut. Fast jag trodde att han skulle åka buss så jag började nästan bli nervös när han inte klev av en enda buss! Men istället kom han från tågstation 🙂

Det var inte så längesen han var här, och det känns som nyss. Han kommer att komma oftare nu. Tror jag. Han jobbar närmre oss nu så det är ju bra. Idag hade han med sig en massa tvätt. Jag är mamma igen. Jag har bäddat rent i hans säng. Och tvättar hans kläder. Fast jag är den jag är och han vet att jag har svårt med affärer så han gick in på maxi och handlade. Han är guld. Han har alltid varit guld. Förstås.

IMG_0017

Han ska åka utomlands så småningom. Det vill jag inte. Jag stänger av mina känslor. Det blir liksom som en vit hinna inuti. Gråten sitter där men den kommer faktiskt inte ut. Och jag är ingen tjatande mamma just nu. Jag tar in.. och hoppas att han ska ändra sig.

Jag vet inte om jag börjar bli “nere”. Eller så är jag bara trött.

Nästa helg ska jag åka långt på en konferens. Det ska bli roligt. Men kanske allra mest jobbigt faktiskt. Det är jobbigt att åka tåg. Att resa. Jag vet inte vilket som väger tyngst, men varje år jag är på konferensen så känner jag att det är värt det för jag tycker att det är så kul. Och varje år precis innan så undrar jag vad fan jag håller på med!

IMG_0035

Jag har en saknad. Efter tid. Faktiskt. Jag tycker att mycket av min tid går åt till att förgylla min dotters tillvaro med aktiviteter. Och då kommer det präktiga vargar och säger “Ja du gör alldeles för mycket, du skämmer bort henne och du måste ju se till att ha egen tid, för om du går under har hon ju ingen nytta av eller hur?”

Eller som min kurator avslutade vår förra träff med: “Hur ofta ringer du din dotter, hur ofta träffar du henne?”

Jävla skitförbannade idioter är de som tänker på detta vis, för om jag vänder på frågan och ställer den så här till människor som har vanliga barn: “Hörrödu, hur ofta ringer du ditt vuxna barn? Hur ofta träffar du ditt vuxna barn?” Det skulle faktiskt vara intressant att höra svaren. Jag tror nämligen inte att jag pratar oftare med mitt vuxna barn med funktionsnedsättning än vad föräldrar som har vuxna barn utan funktionsnedsättning. Och om de frågar mig eller snarare säger att jag nog tänker på mitt vuxna barn med funktionsnedsättning dygnet runt… så tror jag faktiskt inte att jag tänker mer på mitt än andra gör om sitt utan funktionsnedsättning. Jag tror inte det.

IMG_0008

Sen är det ju så här, att mitt barn är väldigt utsatt och jag är den som vet mest. Och jag vet att andra kan kränka henne eller felbehandla henne, feltolka hennes beteende och det hon säger. Så varför skulle det vara fel att jag ringer och strider när det behövs?

Nejmen käranån vad upprörd jag blev av mina egna tankar, 😀 Mina egna tankar om vad andra tänker…

Men jag är trött. Fysiskt trött på grund av att mina andningsproblem kommit tillbaka, men mest psykiskt trött. Och sliten. I tu.

IMG_0028

I morrn ska vi till stadsbondgården. Och det hade jag orkat utan åthävor om jag haft småbarn. Men faktiskt så finns det en trötthet i hjärnan som dyker upp bara av att lyfta in rullstolen i bilen, skratta och skoja, köra den över knövliga rötter, älska mitt barn, förgylla med getter och kaniner, träffa nån man känner och vara trevlig you know ” Å vad roligt att se dig, vad längesen. Hur är det nuförtiden?” Såna där saker som är svåra. Och trevliga och älskvärda just när det sker.

Jag skulle hellre följa med Andreas till storstaden där han ska köpa en ny mobiltelefon åt sig. Jag skulle gladeligen ge Gabriellas dag på stadsbondgården till Peter. Men det funkar inte så i vår familj. Det bara är så. Jag åker till stadsbondgården med Gabriella och sedan käkar vi pizza. De andra två åker till storstaden och kanske också käkar pizza men på en annan pizzeria.

Det är inget fel. Det är inget problem. Jag överlever och jag älskar mina barn som de är. Inget annat. Jag är bara trött.

Och kanske på väg ner i spiralen.

IMG_0047

Ibland springer fingrarna iväg

Dag efter dag efter dag
Jag träffar människor
familjen, arbetskamrater, personal som får handledning
och andra
Och en alldeles speciell vän
Vi fann varann en gång
Jag trodde att jag skulle mista henne
Hon blev sjuk
på samma sätt som jag kan bli.

Dag efter dag efter dag
Jag träffar människor
på rad, varje dag
Jag har tänkt så
vetat att hon finns
känt mig varm ibland

Dag efter dag efter dag
Jag fick ett kort
och alla hennes härliga leenden
och kyckling på en restaurang
Och … några ögonblick som jag kände till
Jag vet precis
Precis precis

Så vi åkte hem
hon sov i min bil
Och jag var tyst

Jag fick ett kort
Och ett leende

Hon konkurrerar kanske inte med min man
men hon är en vän
och jag kan lyssna på hennes berättelser
Gång på gång på gång
för hennes berättelser är mina
Nya ibland
Och välkända ibland

Dag efter dag efter dag
fladdrar till i min gardin och i mitt liv
Jag kan vandra här
och hon kan vandra där
och jag vet så jävla mycket
på en liten kort minut
och jag förstår så mycket
mer än någon annan kan ana

Dag efter dag efter dag
minut efter minut efter minut
Det spelar ingen roll
Det spelar bara roll
att hon vet
så jävla mycket mer än någon annan gör
så jävla mycket mer än någon annan gör
som känt mig alla dagar i mitt liv
alla i släkten, alla andra vänner
alla som känt mig dag efter dag efter dag

Och nu får detta konstiga poem ta slut
för nu vet jag inte mer vad jag ska skriva

Dag efter dag efter dag
Tjohej
och jag ler lite mer
än jag gjorde i förrgår!
He!

IMG_0015