Ny vecka

och på Fredag börjar jag jobba. Eftersom jag är ansvarig för lokalbytet så har jag tjuvstartat lite och tänker att jag sen kan försöka ha lite flexledigt istället och göra saker med Gabriella när hon mår bättre.

Ska berätta lite om min mamma också. Hon har varit dålig under en lång tid och kanhända att hon har nåt fel i livmodern och tarmen så det måste bli operation. De har även varit oroliga för cancer i livmodern eller dylikt. Så galet att det händer nästan samma sak där som när det gäller G.

I morrn ska G i alla fall ta nya prover och på onsdag ska jag ha telefonkontakt med läkare igen så får vi se hur provsvaren visar då. Hoppas innerligt att allt visar på bra resultat!

Nu är det lite rörigt här och jag skulle vilja skriva mer… men det får bli vid nåt annat tillfälle.

Kram!

Ny favoritlåt:

 

Advertisements

Sommarbild

Natt

Jag sitter på trappan som vetter mot skogen. Träden är svarta konturer mot den mörka natthimlen. Något djur hörs i fjärran. Jag funderar på om det är en uggla eller en räv. Eller möjligen ett rådjur. Lille C kretsar omkring mig. Ibland går han skogsstigen mot skogen. Han tittar på mig med självlysande ögon. Jag tecknar att han ska komma och att vi ska sova. Han sitter kvar en liten stund, men sen kommer han. Djuren i skogen, trädens siluetter; allt ger en känsla av stillhet och välbefinnande. Jag tänker på mitt liv och mina barn. Tänk att jag har så fina och kloka barn. Att vi har gett dom så bra värderingar i livet.

Myggorna surrar omkring mig. Dom sticker mig men jag får sällan myggbett som kliar nuförtiden.

Lille C kryper upp i mitt knä. Vi sitter så en stund. Sen går vi in. Jag kryper upp i sängen och tecknar att han ska komma också. Så det gör han.

Nu ska jag ge ögongel och sen väntar sömnen.

Godnatt!

Life

Nu har vi varit hemma i en och enhalv vecka. Tiden ramlar på som om det inte hade hänt. Vardagen som innebär jobb på huset och disk och tvätt. Har visserligen suttit på gräsmattan och sett ut över sjön eller tagit promenad i vår vackra omgivning.

Gabriella är förkyld och orkar inte mycket. En långtidsverkande morfintablett håller på att ta slut och hon är orolig över att få mer ont eller inte kunna vila lika lätt så jag har försökt få tag på läkare som kan titta igenom hennes medicinlista och kanske hon hellre borde höja nån annan medicin istället. Morfin är ju ett slags knark… Men å andra sidan vill jag inte att hon har ont eller inte kan sova. För sömn behöver hon. Nåja, tyvärr får jag inte kontakt med nån läkare på avdelningen där hon låg inlagd. Har lämnat meddelande om att dom ska ringa upp men det gör dom ju aldrig. Blir så trött på sånt!

Förra veckan jobbade jag i två dagar och jag har fastnat i tankar på jobbet. Våra nya lokaler, hur det ska se ut och hur man ska kunna boka dom i vårt intranätsystem. Jag vill ut och handla saker till dom och kunna möblera fint. Jag går in för det och idag sa Peter ifrån att nu får det vara nog lite med det där. Han tycker att jag borde ägna mer tid och tankar kring huset. Ja det kanske jag borde, men när vi var inlagda och jag inte visste säkert om hon skulle överleva så tänkte jag mycket på att göra det man faktiskt vill göra med livet. Man ska se till att använda tiden till sånt man vill.

Och det är klart att jag vill att vårt hus blir fint. Så jag försöker verkligen, men tycker samtidigt att Peters mamma och sambo skulle kunna hjälpa oss mer. Peter och sambon kommer dock inte överens alls. Det funkar helt enkelt inte att jobba tillsammans. Och då vill Peter att vi klarar oss själva i stället för att ta hjälp. Och där står vi nu. Andreas hjälper ju också till, men vill också leva sitt eget liv.

Lite kul är det dock att se huset förvandlas till jättefint faluröd-färg från att ha haft en nött plaströd färg. Och jag vill ju att det ska bli klart med den sida som vi tagit oss an. Sen gör vi mer nästa sommar och nästa 🙂 Men nu har vi kommit igång i alla fall.

I augusti fyller Gabriella 30 och det ska bli kalas. Jättekul faktiskt. Jag har nån intension att få ordning på sånt som jag inte fick ordning på när jag hade kalas för ett och ett halvt år sen. Dukning osv.

Veckan innan ska min ena syster ha kalas pga att hon fyller 60. Jag är så nervig över ifall folk tycker att det blir för mycket kalasande så de inte vill komma på Gabriellas. Hon skulle bli jätteledsen i så fall.

Det finns lite händelser i livet. Vecka 34 börjar Andreas plugga till officer. Det är häftigt tycker jag.

Kram på er!

Nu

En vecka har gått sen jag skrev sist. På måndagen fick vi åka hem. Läkaren hade kontakt med Sarkomteamet och bedömningen är att det inte är nån cancer utan en väldigt illa infektion som gnagt sig in i skelettet. Dock vet man inte vad det kommer av. Så om ca en månad ska hon göra en ny MR för att se hur det ser ut då.

Hon ska äta antibiotika i tre månader och försöka slappna av i axeln. Det är inte det lättaste och det är helt ok om hon sover mycket. Hon äter fortfarande en liten dos oxycontin som är ett långtidsverkande morfinpreparat. Det kan trappas ut nu egentligen men det är bara Gabriella själv som kan avgöra hur ont hon har sa läkaren innan vi åkte hem.

Så i måndags drogs dränet och crp visade på 29 vilket alltså är betydligt lägre än hon haft när hon var som sämst (då 356 tror jag). Att packa, klä Gabriella, äta pannkaka innan vi åkte… var skitjobbigt! Jag ringde Peter och ville att han skulle komma till Gabriella för att hjälpa till, men först sa han nej för att han skulle göra nåt med huset och var helt bergis på att jag minsann kunde klara mig själv… Sen ringde jag igen och då var han plötsligt på sjön med sin segelbåt!!!

Jaja, till slut kom han i alla fall till hennes lägenhet och hjälpte till att handla åt henne medan jag hade möte med hennes kontaktperson på boendet för att redogöra ang medicinerna.

Dagarna har gått och det verkar funka ganska bra för G. Hon är ganska pigg och glad när jag pratar med henne. Hon har varit ute och gått en del och har fått en kompis som nu bor i ett tillfälligt rum på boendet.

Torsdag och fredag åkte jag till jobbet och engagerade mig i packandet inför att vi ska byta lokaler i slutet av augusti. Så himla kul!!! Kanske det låter konstigt och framförallt lite ovettigt eftersom jag går upp i nånslags hypomant tillstånd…. mer än vanligt! Jag planerar och märker upp möbler, mäter och packar och….. På torsdagen var även ledningsgruppen (högsta chefen plus två enhetschefer) på plats och det kändes lite kul när högsta chefen sa till mig: “Ja nu är det du som är arbetsledare så vad ska vi börja med?” Så jag gav lite order om att vi började med utrensning av förråden och så tog en av cheferna hand om gympasalen och vartefter vi var färdiga med kartonger och annat så ställde vi in det där. Vi var väldigt effektiva så det gick toppenbra. Sen åkte vi till nya stället. Cheferna fotade ingången för att ha i nya broschyrer som ska ut och sen gick vi omkring och tittade. När dom sen åkt så var jag kvar och gick omkring och mätte i rummen för att sedan kontrollera att min plan vart vi skulle ha olika möbler m.m. skulle funka. På det stora hela verkar det vara bra.

Fredagen gick mycket tid åt till att prata med en kollega som ska sluta hos oss. Jag blev försenad hem och Peter hade gjort ugnspannkaka. Jag åt senare än han och det var jättegott.

Torsdagen var förresten Peters mamma och sambo och hjälpte honom med bygget. De hade med sig en smörgåstårta för att visa att de tyckte jag har varit så duktig när det gäller allt med Gabriella.

Igår fyllde Peter och jag 35 år tillsammans. Vi brukar alltid göra nåt speciellt tillsammans på “våran” dag, men nu hade vi helt glömt bort det!!! Jag kom på det för att jag gjort en påminnelse i telefonen. Peter hade åkt till en vikingamarknad och jag skickade ett sms om det till honom. Kvällen firade vi med en film, en påse zombreros och skålade med Sommersby Cider. På natten gick vi ner till vattnet och såg ut över vår vackra sjö. Det var alldeles stilla och vattnet var ljummet. Katterna var också med och väldigt nyfikna över varför jag satt och hade fötterna i vattnet. Jag funderade ett tag på att bada, men fick nån idiotskräck över ifall nån gädda skulle komma och bita mig. Idag tycker jag nog mest att jag var löjlig.

Vädret är totalt underbart. Jag sitter ute mycket och känner den känsla som jag längtade efter när vi låg inlagda på sjukhuset.

Nu är nu och jag sparar det i en ask ❤

 

söndag

Idag väntade vi på ronden på förmiddagen och så kom jag på att det ju är söndag och då kommer inte nån läkare. Sköterskorna rondar med jourläkaren själva och det är i akutfall som läkaren kommer ut till patienterna. Det är inte så konstigt som det låter för jourläkaren har ansvar för ungefär hela huset! Jag hade skrivit ner lite frågor men får ta det i morrn istället.

Peter kom på eftermiddagen. Vi åkte till Jula och handlade lite saker, bland annat myrr för han berättade att det var myrinvasion på trappan på framsidan. Sen åkte vi lite vilse i storstaden men hamnade så småningom i ett hamnområde där vi gick en promenad utefter vattnet. Det var fint. Sen lyckades vi ta oss därifrån och in till centrum och åt vedugnsbakad pizza. Jag orkar knappt en halv pizza nuförtiden sen min galloperation.

Jag tänker på mina operationer som jag gjort i år. Som Gabriella tyckte var så otäcka. Och som kändes så stora saker att göra. Nu känns de som “en fis i rymden”. Så mycket som hon gått igenom nu. Alla prover, alla infarter som har stuckits. Dränet som ska tas bort utan bedövning… hur i helvete ska det gå?

Och så beskedet om att det kan vara en tumör…

Att röntgenbilder och provsvar har skickats till ett sarkomteam i Göteborg på Sahlgrenska lasarettet.

Hennes feber som varit runt 40 grader och infektionsvärden på 352. Det var inget att leka med… Tillståndet var ganska allvarligt. Så gick febern ner så småningom av antibiotikan och när bölden dränerats så gick även infektionsvärdet ner.

Sen kom en otäck hosta och andningssvårigheter. Det gick över som tur var och nu är det bara snarkningar kvar av det.

Hon sover tungt och mycket och jag tror att det är bra. I vanliga fall vilar hon mycket och har inga direkta uppåtstunder under dagarna. Men nu när hon sovit ordentligt så är hon ovanligt pigg och glad när hon är vaken istället.

Och här händer det saker omkring henne. Hon blir inte isolerad i flera timmar som hemma hos sig. Och när hon ber om hjälp så får hon hjälp. Ingen som tjatar om att hon ska klara sig själv.

Senaste tiden när hon började bli dålig i nacke, axlar och rygg så har hon inte fått den hjälp hon behövt. Hon har kunnat gå flera timmar utan byxor för att ingen kommit och hjälpt henne att ta på sig.

Jag är så trött på att strida. Jag är så trött överhuvudtaget. Men jag kommer inte att tillåta att hon inte får hjälp längre.

Nu har hon somnat för natten. I morrn ska dränet nog dras och förhoppningsvis får vi åka hem på tisdagen. Men jag hoppas att vi inte får åka för tidigt utan att dom verkligen kollar upp så allt verkligen är bra.

Nu har jag vräkt i mig en halv chokladkaka och mår illa! Ibland äter jag för ätandets skull, för att det är en gammal vana fast jag inte alls behöver längre. Usch!

Jag har även ont i halsen och hoppas att det inte påverkar så Gabriella blir förkyld och dålig av det.

Nu väntar min egen sjukhussäng.

I morgon är en ny dag i sjukhusets vårdavdelning.

Kram på er. Var rädda om varandra. Ingen vet vad som väntar i morgon!

 

Idag är jag trött

Idag är jag trött. Jag är så vansinnigt trött och ledsen. Fast allt hör väl ihop med att jag är fruktansvärt sliten. Det är tungt alltihopa. Imorse kom en jourläkare in till oss. Han tyckte att dränet inte såg helt bra ut så han tyckte att vi skulle stanna till måndag så man visste säkert att det inte fanns nåt var kvar, han ville inte riskera att det kom tillbaka. De har ju fortfarande inte fått svar ordentligt från Sarkomteamet i Göteborg heller. Men läkaren igår hade ändå teorin att det är en varböld och en kraftig infektion. Men ingen vet vad det kommer ifrån och läkaren igår sa att hon aldrig hade varit med om nåt liknande.

Alltihopa blev övermäktigt för mig i morse. Så jag har haft en sån där dag då jag skulle vilja gömma mig nånstans och bara gråta.

Tänk om vi måste stanna länge.

Tänk om de hittar en cancertumör.

Tänk om de inte hittar nånting nu, som senare visar sig och hade varit viktigt att veta redan nu.

Tänk om vi blir hemskickade och bölden växer upp igen.

Tänk om jag inte orkar detta. Jag var nära en kollaps redan innan detta hände, men sen tog allt psykiskt en paus liksom och jag måste orka pga Gabriella. Men nu är jag trött igen. Nu måste detta ta slut!

Febern är nere och de flesta prover är ok, infektion har hon fortfarande. Lungor och syreupptagningsförmågan är inte helt ok, men går åt rätt håll.

Jag skulle vilja bli avbytt här men Peter är på väg att bli förkyld. Så jag får knycka mina stunder av egentid. Idag har den bestått i att sitta i korridoren och prata i telefon med en fin väninna och med mamma. Och att bara vara. Se på sköterskor som åkte förbi på sparkcyklar i korridoren, en familj som kom från BB med en pyttepytteliten bebis, och en man i rullstol med sin fru troligen, som virrade runt och inte visste vart de skulle och vilken våning de skulle trycka på i hissen. Sen visade det sig att han ligger granne med oss här, så vi skulle ju egentligen till samma ställe.

Jag är inte så social. Pratar mycket med sköterskorna, skojar och skrattar men inte med övriga patienter så mycket. Lite sådär förstås vid fikahämtning om att smoothien är väldigt god och hur man ska lyckas bära allt till vårt rum.

Vi har kommit in i rutiner. Idag blev dock en annorlunda dag pga att Gabriella haft förstoppning. Man har provat med olika magmediciner men inget har funkat. Idag fick hon direkt upp i rumpan och till slut kom det.

Vi har även varit till “uppvaket” dit hon får åka och träffa narkosläkare för att sätta in ny infart för antibiotikan. Narkosläkare är experter på att hitta bra ställen att sätta infarter i så enkelt som möjligt. Idag gick det väldigt bra.

Men tänk så mycket hon är med om… Alla stick och annat. Jag som gnällde över att ta prover var tredje månad när jag åt Litium… Ibland får man saker i ett annat perspektiv…

Men vi har även varit ute en stund idag. Klädde sig i vanliga kläder istället för sjukhuskläderna och så åkte vi rullstol till cafeterian där jag åt lunch (en ananas och skinkpaj) och hon åt lite fika.

Sen gick vi alltså ut. Det var så skönt. Gabriella gick en stund men på tillbakavägen ville hon åka rullstolen.

Nu är jag dödstrött. Igår köpte jag ett par trådlösa öronsnäckor så jag kan lyssna på musik utan att det stör fröken G. Så det ska jag nog göra nu en stund innan jag somnar.

Gonatt!